Betyg: 4/5

Regi: Pete Docter

Röster: Edward Asner, Christopher Plummer, Jordan Nagai, Delroy Lindo, John Ratzenberger, Elie Docter

År: 2009

Genre: Animerad

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1049413/

Sett: 2/3

Pensionären Carl saknar sin älskade Ellie och bestämmer sig för att förverkliga deras dröm om äventyret i Sydamerika. Med hjälp av ballonger så tar han med sig huset och börjar sin färd mot äventyret. Med på köpet får han en oinbjuden gäst, scouten Russell. Tillsammans upplever de äventyret och på vägen möter de fågeln Kevin och hunden Dug som slår följe med dem.

Pixar är kända för att smyga in objekt från tidigare filmer i den nya. Bl a  Carl och Russell stöter på ett gäng skalbaggar  liksom Dash gjorde i ”The Incredibles (2004)” och Pizza Planet bilen från ”Toy Story (1995)” som sveper förbi. ”Luxo bollen” (gul och blå med stjärnor) som skymtar i filmen är vanligt förekommande i Pixar filmer.

John Ratzenberger är den enda som varit med i alla Pixars filmer och det har blivit en tradition hos Pixar att anlita honom.

Skurken Charles Muntz namn kommer från Universal Pictures chef som 1928 stal rättigheterna till den framgångsrika animerade serien ”Oswald the Lucky Rabbit” från Walt Disney. Detta resulterade dock i att Walt Disney skapade den inte helt obekante Mickey Mouse (Musse Pigg). Inget ont som inte har något gott med sig.

Elie Docter som gör rösten till Ellie är dotter till regissören Pete Docter.

Vann en Oscar för Bästa animerad film och för musiken av Michael Giacchino.

…

Otroligt välgjort och kreativt med sinne för detaljer och en flirt med verkligheten. Rolig, underhållande berättelse fylld med värme och kärlek.

Carl är en charmerande liten grinig gubbe som man bara inte kan låta bli att tycka om. Berättelsen om hans liv som görs enbart med hjälp av bilder och musik är riktigt bra gjort och griper tag i en. Rörande att se vänskapen och kärleken mellan Carl och Ellie. Saknaden efter henne som fyller varenda fiber i Carls kropp är påtaglig och man känner med honom.

Scenerna med de lättlurade hundarna som direkt går igång på ordet ”squirrel” får mig att skratta gott. Eller när en boll kastas och hundarna glömmer vad de egentligen håller på med, det enda som existerar är BOLLEN. Ha ha ha, så bra.

Bra musik. Smart och kreativt med eftertexterna som bläddras fram i ett fotoalbum där vi samtidigt får ta del av deras fortsatta liv. Snyggt.

En härlig må-bra-film helt enkelt. Se den om du inte redan gjort det!

Betyg: 3/5

Originaltitel: El Secreto de Sus Ojos

Regi: Juan José Campanella

Skådespelare: Ricardo Darín, Soledad Villamil, Pablo Rago

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1305806/

Sett: 2/3

En man avslöjar några välbevarade hemligheter när han undersöker ett gammalt fall. Allt börjar med att mannen, Benjamin, vill skriva om ett fall från 1970-talet då en kvinna blev våldtagen och mördad.

Argentinas Oscarsbidrag (Bästa utländska film of course) och den som tog hem statyetten.

…

En relativt lågmält och långsamt berättad historia om Benjamin Esposito som har svårt att glömma den brutala våldtäkten och mordet på den unga Lilian Coletto som inträffade på 70-talet. Här mixas både nutid och dåtid på ett bra sätt. Hjälper oss att hålla reda på vilken tidsepok vi är i genom att använda varm, gulaktig ljussättning som symboliserar 70-talet. Gillar även kameravinklarna som ger en extra touch åt scenerna i stället för att bara filma rakt av. Proffsig makeup som lägger på de extra åren till karaktärerna på ett naturligt sätt. Ok manus, men filmen kunde ha kortats ner för jag tyckte den kändes lite för lång.

Favoriten är relationen mellan Esposito och Sandoval, där den senare har problem med spriten vilket föranleder till några underhållande scener. Fint även att se hur Esposito ställer upp för Sandoval och kommer till hans undsättning gång på gång, utan att klaga. En sann vän.

Gillar scenen där Irene förlöjligar och provocerar Gomez för att locka fram ett erkännande. Se hur han kämpar emot då han har otroligt svårt för en kvinna som beter sig så här. Bra scen.

Bra spelat av samtliga inblandade.

Vad gäller Oscarn så blev det en smärre skräll att den vann då den var en av de svagare av de nominerade.

Betyg: 4/5

Regi: Henry Selick

Röster: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French, Keith David

År: 2009

Genre: Animerad

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0327597/

Sett: 28/2

Coraline Jones är en 11-årig tjej full av nyfikenhet och äventyrslusta. Tillsammans med sina föräldrar har hon precis flyttat till Oregon. Hon längtar efter sina gamla kompisar och tycker knappt att föräldrarna har tid med henne, vilket driver henne på egna upptäcktsfärder.
. Informationen kopierad från disc shop.se! Över 18.000 titlar i lager. Beställ före 16:00, leverans nästa dag
En dag hittar hon en hemlig dörr, i ett av husets många rum. Dörren visar sig leda henne in i en annan dimension, där hon till sin förvåning hittar en alternativ version av sin egen vardag. Denna parallella verklighet är på ytan helt lik den värld hon just lämnat, med ett undantag – den är mycket bättre. De vuxna, inklusive hennes nya Andra mamma, verkar mycket mer omhändertagande och hon hamnar snart i allas centrum. T.o.m den märkliga katten i huset visar sig tillgiven. Kanske är det egentligen i denna värld som Coraline hör hemma?

Men en dag märker Coraline en viss förändring i Andra mammans beteende, och hon inser snart att tillvaron i den Andra världen mer och mer börjar likna ett fängelse. Med uppbådande av all sin list och allt sitt mod försöker Coraline ta sig tillbaka till sitt riktiga liv – och därigenom rädda sin riktiga familj.

Baserad på fantasy novellen av den brittiske författaren Neil Gaiman.

Till dags datum den längsta stop motion filmen (1 tim och 40 min) och även den första stop motion filmen som är filmad helt i 3D.

I den andra världen gör den andra mamman omelett. När hon knäcker ägget i stekpannan så kan den observante notera att det ser ut som Jack Skellingtons ansikte från A Nightmare Before Christmas (1993).

För att tillverka en docka av Coraline krävdes 10 personer som arbetade under 3-4 månader. 28 olika modeller tillverkades i varierande storlek.

…

Fruktansvärt snyggt gjord med stop motion animeringen. Hjälper till att väcka liv i storyn. Dakota Fanning gjorde Coraline rättvisa och Teri Hatcher (som  jag brukar ha svårt för) funkade jättebra som mamman. Gillade verkligen hur bra de fick fram det uttråkade barnet som föräldrarna inte har tid med. Underhållande och så bra när hon utforskar huset. Hur den andra sidan utövar en lockelse för henne då hennes egen vardag inte bjuder på någon större spänning. Förändringen som sen sker ’på andra sidan’ när sanningen uppdagas. Gör filmen lite mörkare och otäckare. Jag gillar verkligen den här filmen. Misstänkte det redan vid förtexterna som var grymt läckert gjorda med alla detaljer så omsorgsfullt på plats.

Betyg: 3/5

Regi: Nora Ephron

Skådespelare: Meryl Streep, Amy Adams, Stanley Tucci, Chris Messina

År: 2009

Genre: Drama, komedi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1135503/

Sett: 28/2

En tjej som hamnar i en 30 års kris beslutar sig för starta ett gigantiskt matprojekt och börjar laga 524 maträtter allt enligt recepten i Julia Childs ”Mastering the art of French Cooking”. Hon bloggar om sina missöden och kulinariska höjder och hamnar i ett matmecka och träffar nya vänner.

Baserad på bloggen av Julie Powell som på 365 dagar lagade 354 recept från Julia Childs kokbok ”Mastering the art of French Cooking”.

Meryl Streep Oscarsnominerades för rollen, men blev utan statyett. Hennes 16:e nominering – rekord! Tidigare vunnit endast två gånger: Kramer vs Kramer (1979) och Sophie´s Choice (1982).

Det var inte så länge sedan Meryl Streep och Amy Adams spelade mot varandra, närmare bestämt för ca tre år sedan i filmen Doubt (2008).

…

En feelgood film om den snart 30-åriga Julie som bestämmer sig för att, på 365 dagar, laga 524 recept från Julia Childs kokbok och blogga om det. Två kvinnor som vill göra något mer i livet och där båda finner passionen i att laga mat. Vi får följa bådas liv, den ena från Paris 1949 och den andra New York 2002.

Julie spelas av den charmerande Amy Adams som på ett underhållande sätt berättar om sin tillvaro och det som händer. Julia, som spelas av Meryl Streep, är en livfull och högljutt pratsam kvinna som fullkomligt älskar mat och njuter för fullt på de franska restaurangerna. Kommer dock på mig själv att jag börjar finna Meryls skådespeleri en aning tröttsamt halvvägs i filmen. Sättet hon pratar på börjar kännas ansträngt och överdrivet. Personligen tycker jag inte att hon förtjänar en Oscar för denna roll som hon är nominerad för, men vad vet jag? Det är ju trots allt Meryl Streep. Någon gång ska väl även hon få komma hem med en statyett i sin hand. Eller?

Musiken är bra och föga förvånande är det den numera gamle bekantingen Alexandre Desplat som ligger bakom den. Har han gjort musiken till alla filmer från 2009? Börjar ju nästan undra.

För övrigt bra manus där de båda parallell historierna flyter på bra. Snyggt jobbat med 40-50 tals miljöerna. Stanley Tucci gör ett bra jobb som Julias mer lågmälde man. Ljusår från hans karaktär i The Lovely Bones kan tilläggas

Som vegetarian måste jag dock påpeka att vissa scener var en aning… oaptitliga…

Betyg: 3,5/5

Regi: Jean-Marc Vallée

Skådespelare: Emily Blunt, Rupert Friend, Paul Bettany, Miranda Richardson, Jim Broadbent

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0962736/

Sett: 27/2

Ett drama om den unga kvinna som ska bli Storbritanniens drottning. Vi får följa Victorias första turbulenta regeringsår, när hon inser vad mycket hon har att lära för att bli en bra drottning. Vi får också uppleva hennes stormande förälskelse i Prins Albert som blir hennes bästa vän och närmaste, mest pålitliga förtrogna.

Producent är Sarah Ferguson, som en gång var gift med prins Andrew. Deras dotter prinsessan Beatrice har en mindre roll i filmen som en av drottningens ”lady-in-waiting”, vilket betyder en kvinnlig personlig assistent till en adlig person. Hon var adlig, men av lägre rang än den hon assisterade och hörde ej till tjänstefolket.

Drottning Victoria I av Storbritannien blev krönt till drottning endast 18 år gammal och regerade i över 63 år vilket är mer än någon annan monark. Hon föddes 1819 och dog 1901. Hennes äktenskap med kusinen Albert var lyckligt och han var inte bara hennes partner utan även en betydelsefull politisk rådgivare.

…

Den som väntar sig ett pampigt kostymdrama blir ej besviken. Fantastiska kostymkreationer och smink som föga förvånande ledde till Oscarsnomineringar och resulterade i en statyett för bästa kostym. Även scenografin är ståtlig och andas rikedom och kunglig glans.

Emily Blunt är strålande i huvudrollen och personkemin med Rupert Friend finns där. Många bra skådespelare, men framförallt Jim Broadbent briljerar (som vanligt) i rollen som den döende kungen.

Filmen ska ses mer som ett romantiskt drama och inte som ett historiskt då vissa friheter har tagits för dramaturgin i filmen vilket inte är så ovanligt, nej. T ex så blev Albert aldrig skjuten under ett attentat mot drottningen, dock blev hon utsatt för flera mordförsök.

Handlingen flyter på i ett gemytligt mak vilket emellanåt blir en aning segt. Fokus ligger på kärlekshistorien mellan de två turturduvorna vilket gör att filmen känns en aning lättsam, skulle velat ha lite mer tyngd i filmen då ämnet är tacksamt och det finns mer att plocka av. Regissören lyckas få fram en modern känsla i filmen vilket är lite ovanligt för filmer som denna. Uppskattas mycket av undertecknad då det känns som en frisk fläkt.

Betyg: 1,5/5

Regi: Sean Ellis

Skådespelare: Lena Headley, Ulrich Tomsen, Richard Jenkins

År: 2008

Genre: Skräck

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0906734/

Sett: 27/2

Någonting hotfullt håller på att ta över Ginas värld. Något som inte längre bara hemsöker hennes mardrömmar, utan tränger in i själva verkligheten. När Gina inser den fasansfulla sanningen, är det redan för sent.

Intressant upplägg. Dubbelgångare eller en spegelbild av det andra jaget? Eller bara hjärnspöken? Dikten av Edgar Allen Poe som handlar om dubbelgångare. Röntgenbilden som visar ett spegelvänt hjärta hos en patient. Ovanligt, men det förekommer. Sjukdomen Capgras Syndrom som läkarna tror att Gina lider av. Vilken förklaring väljer vi?

Tyvärr måste jag säga att det inte håller hela vägen. Om fokus behållits på Gina så kunde det gått vägen. Som det var nu, med halva släkten som upplevde samma sak, så blev det bara förvirrat och rörigt.
Jag har absolut inget emot filmer som lämnar delar eller allt öppet för fri tolkning, tvärtom. Men här kändes det som att de glömde skriva färdigt manus och bara körde på och hoppades att det skulle hålla ihop hela vägen. Har känslan av att de själva inte vet vad de vill säga med filmen.

Några obehagliga scener fanns det ska jag inte sticka under stol med. Särskilt badrumsscenen med Gina där hon står framför spegeln och ser sig själv. Tappar något på golvet och böjer sig ner. Fokus fortfarande på spegeln där hon står kvar… Snyggt gjort.

Skådespelarna gör sitt jobb, men jag saknar energin. Foto och ljussättning mestadels ok. Dock reserverar jag mig för det klassiska, och ack så föråldrade, knepet att med hjälp av högt ljud skrämma publiken.