Betyg: 3/5
Originaltitel: Coco avant Chanel
Regi: Anne Fontaine
Skådespelare: Audrey Tautou, Benoît Poelvoorde, Alessandro Nivola, Marie Gillain
År: 2009
Genre: Drama
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1035736/
Sett: DVD 16/2
Bygger på L’irrégulière, biografin av Edmonde Charles-Roux, och berättar om modedesignerns tidiga liv. Porträttet av Coco Chanel visar en kvinna som kommer från ganska knappa omständigheter, som är självlärd och har en unik och exceptionell personlighet. En kvinna som kommit att bli en symbol för framgång och frihet, en kvinna som skapade den moderna kvinnan efter att först själv ha visat vägen.
Filmmusiken är av Alexandre Desplat som även jobbat med bl a The Curious Case of Benjamin Button, Un Prophète, Fantastic Mr Fox och Harry Potter and the Deadly Hallows I (under produktion för närvarande).
Anne Fontaine ville att filmen skulle spegla Coco som gärna skalade bort onödiga saker och hyllade enkelhet. Som exempel kan tas är scenen där Coco springer ut på gatan för att följa med Boy när han ska ge sig av. Allting runtomkring andas historia med alla gamla bilar som står parkerade eller åker förbi. Men i stället för att fokusera på den historiska miljön så ville de få fram en naturlig gatubild i Paris som hade kunnat vara av dags datum.
En av världens mest kända parfymer är Chanel No 5 som blev den första parfymen från Coco Chanel och lanserades 1921. 5:an kommer av sig att det var olika dofter hon provade som var märkta No 1, No 2 etc och No 5 var den hon föredrog. Parfymen blev särskilt känd och ökade i försäljning markant då Marilyn Monroe 1953 fick frågan vad hon hade på sig då hon sov och svarade: ”två droppar Chanel No 5″.
En spännande och kontroversiell del av hennes liv nämns inte i filmen och det var hennes kollaboration med nazisterna.
…
Filmen börjar med att vi får följa Gabrielle Chanels väg till barnhemmet i en öppen vagn. Genom räcket på vagnen tornar barnhemmet upp sig, stor, grå byggnad med många fönster. Både titten genom räcket och själva byggnaden ger känslan av fängelse. Dock får vi gissa oss till hur en hennes vistelse där var, det enda de avslöjar är hennes väntan, varje söndag, på en pappa som aldrig kom och hämtade henne. I sitt skapande kan man ana viss påverkan från vistelsen här då hon föredrog det enkla, avskalade och gärna i svart/vitt.
Gabrielle och hennes syster drömmer om en karriär som sångerskor och hankar sig fram med uppträdanden på en krog. En kväll kommer systerns käresta dit och med sig har han vännen, Balsan, som fastnar för Gabrielle. Han tycker hennes namn är för präktigt och kallar henne för Coco, efter sången om hunden som systrarna sjöng om. Balsan är rik och har kontakter och vill hjälpa dem i deras karriär. Tyvärr leder det inte till något professionellt, dock blir det början på Cocos och hans förhållande.
Coco flyttar in hos Balsan i hans herrgård strax utanför Paris och blir hans älskarinna. I början så får hon hålla sig undan när han har gäster hos sig, men det vill hon inte acceptera utan bjuder helt sonika in sig själv och hädanefter så får hon vara med på alla fester med vännerna. Hon lär känna en skådespelerska som hon ger en hatt som hon själv gjort och den blir så populär i skådespelerskans bekantskapskrets att hon frågar om inte Coco kan tillverka några till. Här börjar det lite smått, Cocos officiella kreativa ådra. Vi märker snart att Coco inte är den som sällar sig till den stora massan vad gäller mode, utan hon vill ha mer praktiska, enkla kläder som hon kan röra sig fritt i. Jag blir lite förvånad av avsaknaden av reaktioner från omgivningen då hon kommer i sina egen tillverkade kläder som verkligen sticker ut i mängden. Med tanke på rådande klädmode så torde det ha rönt uppståndelse.
Jag tycker filmen känns mer som en vanlig berättelse om en kvinna, hennes drömmar och om männen i hennes liv. Egentligen först på slutet som det tydligt märks att det handlar om Coco Chanel, som gjorde sig ett namn i modebranschen och vars namn lever vidare än idag. Det tog igen det med råge och det blev en orgie i hennes olika små kreationer som de passande nog förlagt i en modevisning. Kan tycka att det kunde dragit ner lite på det, men förstår samtidigt att det är en hyllning till henne.
Balsan spelas mycket bra av Benoît Poelvoorde som lyckas få fram ett porträtt av en playboy som först ter sig som självisk, men som senare visar sig ha en mer sympatisk sida.
Audrey Tautou gör rollen som Coco och hon gör det mycket bra. Utan att ge intryck av en bitter kvinna så får hon fram en kvinna som inte tror på kärleken och man behöver ju inte vara en Einstein för att se kopplingen till pappan som övergav henne när hon var barn.
Två riktigt bra scener är först den mellan Coco och Boy då de pratar om hans stundande äktenskap. Den andra är beskedet hon får på teatern, där fokus är på henne, allting stannar upp och tystnaden sänker sig. Åh, så snyggt gjort!
Gillar filmmusiken som är så vacker och så passande utan att bli alltför smörigt.
