Betyg: 3/5
Originaltitel: Coco avant Chanel
Regi: Anne Fontaine
Skådespelare: Audrey Tautou, Benoît Poelvoorde, Alessandro Nivola, Marie Gillain
År: 2009
Genre: Drama
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1035736/
Sett: DVD 16/2
Bygger på L’irrégulière, biografin av Edmonde Charles-Roux, och berättar om modedesignerns tidiga liv. Porträttet av Coco Chanel visar en kvinna som kommer från ganska knappa omständigheter, som är självlärd och har en unik och exceptionell personlighet. En kvinna som kommit att bli en symbol för framgång och frihet, en kvinna som skapade den moderna kvinnan efter att först själv ha visat vägen.
Filmmusiken är av Alexandre Desplat som även jobbat med bl a The Curious Case of Benjamin Button, Un Prophète, Fantastic Mr Fox och Harry Potter and the Deadly Hallows I (under produktion för närvarande).
Anne Fontaine ville att filmen skulle spegla Coco som gärna skalade bort onödiga saker och hyllade enkelhet. Som exempel kan tas är scenen där Coco springer ut på gatan för att följa med Boy när han ska ge sig av. Allting runtomkring andas historia med alla gamla bilar som står parkerade eller åker förbi. Men i stället för att fokusera på den historiska miljön så ville de få fram en naturlig gatubild i Paris som hade kunnat vara av dags datum.
En av världens mest kända parfymer är Chanel No 5 som blev den första parfymen från Coco Chanel och lanserades 1921. 5:an kommer av sig att det var olika dofter hon provade som var märkta No 1, No 2 etc och No 5 var den hon föredrog. Parfymen blev särskilt känd och ökade i försäljning markant då Marilyn Monroe 1953 fick frågan vad hon hade på sig då hon sov och svarade: ”två droppar Chanel No 5″.
En spännande och kontroversiell del av hennes liv nämns inte i filmen och det var hennes kollaboration med nazisterna.
…
Filmen börjar med att vi får följa Gabrielle Chanels väg till barnhemmet i en öppen vagn. Genom räcket på vagnen tornar barnhemmet upp sig, stor, grå byggnad med många fönster. Både titten genom räcket och själva byggnaden ger känslan av fängelse. Dock får vi gissa oss till hur en hennes vistelse där var, det enda de avslöjar är hennes väntan, varje söndag, på en pappa som aldrig kom och hämtade henne. I sitt skapande kan man ana viss påverkan från vistelsen här då hon föredrog det enkla, avskalade och gärna i svart/vitt.
Gabrielle och hennes syster drömmer om en karriär som sångerskor och hankar sig fram med uppträdanden på en krog. En kväll kommer systerns käresta dit och med sig har han vännen, Balsan, som fastnar för Gabrielle. Han tycker hennes namn är för präktigt och kallar henne för Coco, efter sången om hunden som systrarna sjöng om. Balsan är rik och har kontakter och vill hjälpa dem i deras karriär. Tyvärr leder det inte till något professionellt, dock blir det början på Cocos och hans förhållande.
Coco flyttar in hos Balsan i hans herrgård strax utanför Paris och blir hans älskarinna. I början så får hon hålla sig undan när han har gäster hos sig, men det vill hon inte acceptera utan bjuder helt sonika in sig själv och hädanefter så får hon vara med på alla fester med vännerna. Hon lär känna en skådespelerska som hon ger en hatt som hon själv gjort och den blir så populär i skådespelerskans bekantskapskrets att hon frågar om inte Coco kan tillverka några till. Här börjar det lite smått, Cocos officiella kreativa ådra. Vi märker snart att Coco inte är den som sällar sig till den stora massan vad gäller mode, utan hon vill ha mer praktiska, enkla kläder som hon kan röra sig fritt i. Jag blir lite förvånad av avsaknaden av reaktioner från omgivningen då hon kommer i sina egen tillverkade kläder som verkligen sticker ut i mängden. Med tanke på rådande klädmode så torde det ha rönt uppståndelse.
Jag tycker filmen känns mer som en vanlig berättelse om en kvinna, hennes drömmar och om männen i hennes liv. Egentligen först på slutet som det tydligt märks att det handlar om Coco Chanel, som gjorde sig ett namn i modebranschen och vars namn lever vidare än idag. Det tog igen det med råge och det blev en orgie i hennes olika små kreationer som de passande nog förlagt i en modevisning. Kan tycka att det kunde dragit ner lite på det, men förstår samtidigt att det är en hyllning till henne.
Balsan spelas mycket bra av Benoît Poelvoorde som lyckas få fram ett porträtt av en playboy som först ter sig som självisk, men som senare visar sig ha en mer sympatisk sida.
Audrey Tautou gör rollen som Coco och hon gör det mycket bra. Utan att ge intryck av en bitter kvinna så får hon fram en kvinna som inte tror på kärleken och man behöver ju inte vara en Einstein för att se kopplingen till pappan som övergav henne när hon var barn.
Två riktigt bra scener är först den mellan Coco och Boy då de pratar om hans stundande äktenskap. Den andra är beskedet hon får på teatern, där fokus är på henne, allting stannar upp och tystnaden sänker sig. Åh, så snyggt gjort!
Gillar filmmusiken som är så vacker och så passande utan att bli alltför smörigt.
Alexandre Desplat är en mycket bra kompositör och står bakom mycket minnesvärd filmmusik. Två av mina favoriter av honom hittills är till Ang Lees film ”Lust, Caution” samt till ”Benjamin Buttons otroliga liv”.
Den här filmen känns riktigt intressant och är en film som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att se. Dels för att jag vet absolut ingenting om Coco Chanel och det känns uppfriskande, nytt och fräscht. Lite av en ”Tabula Rasa” i mitt fall.
Lägg till en bra skådespelerska i Audrey Tautou samt ett par andra välbekanta ansikten i Alessandro Nivola (jag undrade för ett tag sedan över vart han hade tagit vägen) samt Marie Gillain. Dessutom en kvinnlig regissör, vilket känns som ett bra val till just den här filmen.
Som alltid så är det intressant och trevligt med lite trivia i dina recensioner. Utan det så hade jag t.ex. kanske aldrig i det här fallet fått veta att Coco Chanel hade en kollaboration med nazister.
Din recension är som vanligt mycket bra skriven och man blir lätt nyfiken på att se filmen själv. Så i det här fallet, liksom så många andra, så hoppas jag att jag får möjlighet att se filmen förr eller senare.
Återigen tack för dina vänliga ord
Uppskattar verkligen att du tar dig tid att läsa igenom OCH kommentera. Not bad at all!
Du påminde mig om en sak som jag missade att ta upp och det är herr Nivolas roll i filmen… Tyvärr tycker jag inte riktigt han får till det. Inte så värst mycket personkemi mellan de två och jag (som är en obotlig romantiker i grund och botten :p) får inte alls känslan av han med stort H som tar henne med storm och blir den stora kärleken.
Ja, jag gör mitt bästa. Dels är det ju kul att läsa dina tanka och funderingar kring film. Vi är ju trots allt båda två filmnördar och när man delar ett sådant intresse så är man ju oftast (iaf jag) nyfiken på vad andra tycker och tänker. Sedan är det ju alltid kul när man får lite feedback på det man skriver. Alltid kul med besök på ens blogg och vetskapen av att någon tar sig tid att läsa och kommentera fungerar ofta som en morot och glädje att skriva mera och göra ännu bättre ifrån sig. Får man inget av det så är det nog lätt hänt att man inte utvecklas i sitt skrivande och att man tappar sugen för att blogga. Så nöjet är helt på min sida.
Är det nödvändigt att det just är mannen som ska ta kvinnan med storm? Känns som en typisk klysha som aldrig vill dö ut. Nu vet jag ju inte hur det är tänkt att vara i filmen då den ska representera hennes liv. Men personligen tycker jag att det lika gärna kan vara kvinnan som kan ta mannen med storm. Inte för att jag vet hur det skulle kännas, men jag tycker det låter trevligt. Inte för att jag kommer uppleva det IRL någon gång, men iaf.
Synd att Nivolas inte räcker till. Nu har jag inte sett honom i så mycket tidigare. Men i det som jag har sett så blev jag imponerad och hoppades att han skulle ha framgångarna på sin sida. Nu har han varit ganska anonym och det låter ju dessutom inte lovande att han inte är bra i den här filmen.
Hur som haver så ska det bli intressant att se den om jag får chansen till det.