Fem säsonger av Stargate Atlantis är till ända. Nej, det blev inte några fler säsonger, men vi får väl vara tacksamma att den inte avbröts mitt i utan fick ett avslut. Tyvärr händer det ju att tv-serier som har för låga tittarsiffror helt sonika läggs ner, utan att få göra en värdig sorti. Mycket tråkigt, i alla fall om det är någon serie man själv följer :p
Jämförelse med SG:1 då? Lite orättvist kan jag tycka att jämföra de två då SGA endast fick hälften så många avsnitt och SG:1, i mitt tycke, var som bäst mot slutet…Ingen utav dem når dock Star Trek klass, utan var mer som lite avkopplande kvällsunderhållning.
Kort info
Stargate Atlantis (2004-2009) är en kanadensisk-amerikansk science fiction-TV-serie, som är en spinoff till Stargate SG-1.
Skådespelare: Torri Higginson, Joe Flanigan, David Hewlett, Rachel Luttrell, Paul McGillion, Jason Momoa, Amanda Tapping, Jewel Staite, Robert Picardo m fl.
Efterföljaren till serien är Stargate Universe.
Väldigt kort synopsis
Serien utspelar sig i staden Atlantis, som är rasen De Gamlas förlorade stad, belägen i Pegasus-galaxen. Redan i pilotavsnittet får vi möta en ny och fruktansvärd fiende till mänskligheten, Wraith, som livnär sig på människor genom att suga livet ur dem.
Vad tyckte jag då?
Allra först vill jag bara säga att det finns en risk att jag ibland rör ihop händelser med SG:1 som jag såg parallellt med denna. Nog för att de hör ihop och har vissa bitar gemensamt… Nåväl, det jag är osäker på hoppar jag helt sonika över!
”Rising” heter första avsnittet och det passar ju mycket bra för det handlar om hur teamet, ofrivilligt, väcker liv i vilande Wraiths och serien får direkt in en mäktig fiende till mänskligheten.
Tror faktiskt att det är första gången jag blivit så positivt överraskad redan i första avsnittet. Oftast tycker jag att det krävs några avsnitt innan jag kan säga bu eller bä om serien, men här kände jag med en gång ”Wow, vad spännande! Jag vill se mer!” Fantastisk känsla. Det som triggade mig var mötet med Wratih som jag tyckte var fruktansvärt obehagliga, men samtidigt intressanta.
Tyvärr falnade den elden ganska snart och låg mest och pyrde genom hela serien utan att tända till igen. Wraiths förlorade sin magi och det började när en Wraith var på Jorden i hemligt möte med en människa och smidde planer. Helt plötsligt kändes de mer som ofarliga, utklädda människor… Avsaknaden av en farlig fiende sänkte serien ganska rejält och det blev mer en serie som behagligt bara puttrade på.
I vanlig ordning tar det några avsnitt innan man börjar lära känna karaktärerna. Inget konstigt med det, tar ju ett tag innan skådespelaren blir varm i kläderna och och fått fram personligheten i sin karaktär (ok, visst finns det tillfällen då det aldrig sker…) och vi har fått lite bakgrund som gör att vi förstår lite bättre varför han/hon beter sig som han/hon gör.
I början leds teamet av Dr Elisabeth Weir (Torri Higginson) som jag tycker är ok, fungerar bra men sticker inte ut i mängden. Gillade inte hennes återuppståndelse från de döda, funkade inte så bra tycker jag. Senare ersätts hon av Samantha Carter (Amanda Tapping) som vi lärde känna i SG:1. Lite märkligt att se henne i en chefsposition, passar inte riktigt. Hennes karaktär ska ju vara den som ser lösningar på omöjliga problem, tar själv hand om tankearbetet och utför sina idéer själv. Här är hon enbart chef, dock sköter hon ju den uppgiften bra, men jag saknar den gamla Sam som hade gett McKay lite konkurrens. Efter henne togs jobbet över av Richard Woolsey (Robert Picardo – min älskade doktor från Star Trek Voyager!). Picardo gör ett bra jobb och här är en karaktär som verkligen utvecklas under seriens gång!
John Sheppard (Joe Flanigan) är en variant på Jack O´Neill (SG:1), pilot, bryter gärna en order och är lika klämkäck som O´Neill. Jag gillar John, men tycker det hade varit önskvärt om de ej kopierat O´Neill rakt av. Tyvärr så utvecklas inte karaktären nämnvärt. Roligast att se hans agerande ihop med McKay och deras utbyte av repliker
Dr Rodney McKay då (David Hewlett)? Måste erkänna att i början var han som en blödande hemorrojd: ”Ta bort karln”, skrek jag i mitt stilla sinne. ”Han är bara för mycket, jag orkar inte!” Men för varje säsong så vande jag mig mer och mer vid honom och tyckte han var helt ok. Mindre påfrestande. Underhållande med hans syn på sig själv: han är bara bäst. Punkt. Lite befriande faktiskt att se då den attityden ofta är förkastlig (framförallt i verkligheten): Jantes lag, ni vet: Du ska inte tro att du är något. Eller hur det nu lyder. Ok, en liten dos ödmjukhet emellanåt hade kanske inte skadat…ha ha.
Teyla (Rachel Luttrell) inser jag mot slutet att jag inte riktigt har fått kläm på. Ibland är hon bra och ibland…mindre bra. Mycket beror nog på skådespelerskan som gör en ganska slätstruken insats i kombination med tam personregi/manus.
Jätten Ronon Dex (Jason Momoa) gillar jag trots att hans karaktär inte heller den får utvecklas. Verkar vara ett genomgående tema här? Rolig scen när Woolsey försöker få honom att rapportera efter varje uppdrag – lycka till säger jag bara Mindre lyckat mot slutet när de helt plötsligt kastar in i manuset att Ronan går och trånar efter doktorn?!? Hallå, var kom det ifrån? Klantigt.
Dr Carson Beckett (Paul McGillion) tyckte jag de kunde plockat bort helt. Totalt ointressant karaktär, tråkigt agerande och en stor besvikelse att han kom tillbaka i slutet på serien när vi äntligen blivit av med honom…
Lt Aiden Ford (Rainbow Francks) tyckte jag var ok i början, men när han sen blev förändrad…Uselt, uselt. Karaktären och skådespeleriet (eller avsaknad av det senare?) fungerade inte alls. Big mistake.
Avsnitt som fastnat (förutom ”Rising”):
Whispers (S5.07)
Avsnittet börjar med två personer som är ute i skogen. Det är dimma. Plötsligt hör det ett ljud och går mot det för att undersöka. En skepnad börjar framträda i dimman. Sakta närmar vi oss skepnaden bakifrån. Den ena mannen lägger sin hand på skepnadens axel som då vänder sig om! iiiiiiiiiiiii
Gillar verkligen det här avsnittet som känns som en ruggig mini-rysar-film. Obehagliga figurer som smyger omkring i dimman och extra roligt med ett kvinnligt team för ovanlighetens skull. Favoriten är Captain Alicia Vega (Leela Savasta) som är mycket bra.
Vegas (S5.19)
I en alternativ verklighet är Shepherd en polis som letar efter en seriemördare som visar sig vara en wraith, strandsatt på Jorden. Handlingen är bra och det är lite kul att se dem i andra roller, t ex McKay som är riktigt normal i denna verklighet När avsnittet satte igång hajade jag till: vänta nu, är det CSI jag kollar på eller vad? Något förbryllad. Sen förstod jag att de avsiktligt gjorde ett avsnitt på CSI manér vilket de lyckades riktigt bra med (ja, bortsett från vissa missar med kameran som inte riktigt hängde med…). Tyckte de fick ihop det riktigt bra: börjar med renodlad CSI stil som sedan sakta vävs in i Stargate-världen.
Som ett stort fan av Star Trek så är jag barnsligt förtjust i flirtandet med nämnda serie: repliker och gästskådespelare (Robert Picardo, Connor Trinneer, Colm Meaney, Nicole de Boer) – underbart!
Som följande replikskifte från avsnittet ”Vegas”:
McKay: ”Yes, he probably got a job as a Klingon at Star Trek: The Experience.”
Mr Woolsey: ”That shut down.”
Zelenka: ”Really? Damn. I wanted to see that.”