Fem säsonger av Stargate Atlantis är till ända. Nej, det blev inte några fler säsonger, men vi får väl vara tacksamma att den inte avbröts mitt i utan fick ett avslut. Tyvärr händer det ju att tv-serier som har för låga tittarsiffror helt sonika läggs ner, utan att få göra en värdig sorti. Mycket tråkigt, i alla fall om det är någon serie man själv följer :p

Jämförelse med SG:1 då? Lite orättvist kan jag tycka att jämföra de två då SGA endast fick hälften så många avsnitt och SG:1, i mitt tycke, var som bäst mot slutet…Ingen utav dem når dock Star Trek klass, utan var mer som lite avkopplande kvällsunderhållning.

Kort info

Stargate Atlantis (2004-2009) är en kanadensisk-amerikansk science fiction-TV-serie, som är en spinoff till Stargate SG-1.

Skådespelare: Torri Higginson, Joe Flanigan, David Hewlett, Rachel Luttrell, Paul McGillion, Jason Momoa, Amanda Tapping, Jewel Staite, Robert Picardo m fl.

Efterföljaren till serien är Stargate Universe.

Väldigt kort synopsis

Serien utspelar sig i staden Atlantis, som är rasen De Gamlas förlorade stad, belägen i Pegasus-galaxen. Redan i pilotavsnittet får vi möta en ny och fruktansvärd fiende till mänskligheten, Wraith, som livnär sig på människor genom att suga livet ur dem.

Vad tyckte jag då?

Allra först vill jag bara säga att det finns en risk att jag ibland rör ihop händelser med SG:1 som jag såg parallellt med denna. Nog för att de hör ihop och har vissa bitar gemensamt… Nåväl, det jag är osäker på hoppar jag helt sonika över!

”Rising” heter första avsnittet och det passar ju mycket bra för det handlar om hur teamet, ofrivilligt, väcker liv i vilande Wraiths och serien får direkt in en mäktig fiende till mänskligheten.

Tror faktiskt att det är första gången jag blivit så positivt överraskad redan i första avsnittet. Oftast tycker jag att det krävs några avsnitt innan jag kan säga bu eller bä om serien, men här kände jag med en gång ”Wow, vad spännande! Jag vill se mer!” Fantastisk känsla. Det som triggade mig var mötet med Wratih som jag tyckte var fruktansvärt obehagliga, men samtidigt intressanta.

Tyvärr falnade den elden ganska snart och låg mest och pyrde genom hela serien utan att tända till igen. Wraiths förlorade sin magi och det började när en Wraith var på Jorden i hemligt möte med en människa och smidde planer. Helt plötsligt kändes de mer som ofarliga, utklädda människor… Avsaknaden av en farlig fiende sänkte serien ganska rejält och det blev mer en serie som behagligt bara puttrade på.

I vanlig ordning tar det några avsnitt innan man börjar lära känna karaktärerna. Inget konstigt med det, tar ju ett tag innan  skådespelaren blir varm i kläderna och och fått fram personligheten i sin karaktär (ok, visst finns det tillfällen då det aldrig sker…) och vi har fått lite bakgrund som gör att vi förstår lite bättre varför han/hon beter sig som han/hon gör.

I början leds teamet av Dr Elisabeth Weir (Torri Higginson) som jag tycker är ok, fungerar bra men sticker inte ut i mängden. Gillade inte hennes återuppståndelse från de döda, funkade inte så bra tycker jag. Senare ersätts hon av Samantha Carter (Amanda Tapping) som vi lärde känna i SG:1. Lite märkligt att se henne i en chefsposition, passar inte riktigt. Hennes karaktär ska ju vara den som ser lösningar på omöjliga problem, tar själv hand om tankearbetet och utför sina idéer själv. Här är hon enbart chef, dock sköter hon ju den uppgiften bra, men jag saknar den gamla Sam som hade gett McKay lite konkurrens. Efter henne togs jobbet över av Richard Woolsey (Robert Picardo – min älskade doktor från Star Trek Voyager!). Picardo gör ett bra jobb och här är en karaktär som verkligen utvecklas under seriens gång!

John Sheppard (Joe Flanigan) är en variant på Jack O´Neill (SG:1), pilot, bryter gärna en order och är lika klämkäck som O´Neill. Jag gillar John, men tycker det hade varit önskvärt om de ej kopierat O´Neill rakt av. Tyvärr så utvecklas inte karaktären nämnvärt. Roligast att se hans agerande ihop med McKay och deras utbyte av repliker

Dr Rodney McKay då (David Hewlett)? Måste erkänna att i början var han som en blödande hemorrojd: ”Ta bort karln”, skrek jag i mitt stilla sinne. ”Han är bara för mycket, jag orkar inte!” Men för varje säsong så vande jag mig mer och mer vid honom och tyckte han var helt ok. Mindre påfrestande. Underhållande med hans syn på sig själv: han är bara bäst. Punkt. Lite befriande faktiskt att se då den attityden ofta är förkastlig (framförallt i verkligheten): Jantes lag, ni vet: Du ska inte tro att du är något. Eller hur det nu lyder. Ok, en liten dos ödmjukhet emellanåt hade kanske inte skadat…ha ha.

Teyla (Rachel Luttrell) inser jag mot slutet att jag inte riktigt har fått kläm på. Ibland är hon bra och ibland…mindre bra.  Mycket beror nog på skådespelerskan som gör en ganska slätstruken insats i kombination med tam personregi/manus.

Jätten Ronon Dex (Jason Momoa) gillar jag trots att hans karaktär inte heller den får utvecklas. Verkar vara ett genomgående tema här? Rolig scen när Woolsey försöker få honom att rapportera efter varje uppdrag – lycka till säger jag bara Mindre lyckat mot slutet när de helt plötsligt kastar in i manuset att Ronan går och trånar efter doktorn?!? Hallå, var kom det ifrån? Klantigt.

Dr Carson Beckett (Paul McGillion) tyckte jag de kunde plockat bort helt. Totalt ointressant karaktär, tråkigt agerande och en stor besvikelse att han kom tillbaka i slutet på serien när vi äntligen blivit av med honom…

Lt Aiden Ford (Rainbow Francks) tyckte jag var ok i början, men när han sen blev förändrad…Uselt, uselt. Karaktären och skådespeleriet (eller avsaknad av det senare?) fungerade inte alls. Big mistake.

Avsnitt som fastnat (förutom ”Rising”):

Whispers (S5.07)

Avsnittet börjar med två personer som är ute i skogen. Det är dimma. Plötsligt hör det ett ljud och går mot det för att undersöka. En skepnad börjar framträda i dimman. Sakta närmar vi oss skepnaden bakifrån. Den ena mannen lägger sin hand på skepnadens axel som då vänder sig om! iiiiiiiiiiiii

Gillar verkligen det här avsnittet som känns som en ruggig mini-rysar-film. Obehagliga figurer som smyger omkring i dimman och extra roligt med ett kvinnligt team för ovanlighetens skull. Favoriten är Captain Alicia Vega (Leela Savasta) som är mycket bra.

Vegas (S5.19)

I en alternativ verklighet är Shepherd en polis som letar efter en seriemördare som visar sig vara en wraith, strandsatt på Jorden. Handlingen är bra och det är lite kul att se dem i andra roller, t ex McKay som är riktigt normal i denna verklighet När avsnittet satte igång hajade jag till: vänta nu, är det CSI jag kollar på eller vad? Något förbryllad. Sen förstod jag att de avsiktligt gjorde ett avsnitt på CSI manér vilket de lyckades riktigt bra med (ja, bortsett från vissa missar med kameran som inte riktigt hängde med…). Tyckte de fick ihop det riktigt bra: börjar med renodlad CSI stil som sedan sakta vävs in i Stargate-världen.

Som ett stort fan av Star Trek så är jag barnsligt förtjust i flirtandet med nämnda serie: repliker och gästskådespelare (Robert Picardo, Connor Trinneer, Colm Meaney, Nicole de Boer) – underbart!

Som följande replikskifte från avsnittet ”Vegas”:

McKay: ”Yes, he probably got a job as a Klingon at Star Trek: The Experience.”

Mr Woolsey: ”That shut down.”

Zelenka: ”Really? Damn. I wanted to see that.”

10 säsonger + en film senare…

Mitt intryck av denna serie? Hm… Från början var jag väl egentligen inte så värst intresserad av den, men då alla Star Trek serier var avklarade kände jag mig sugen på att se en ny serie och då föll valet på Stargate – SG:1 och Atlantis.

Min vän Georgia rekommenderade att jag börjar med SG:1 för att sedan gå över till Atlantis då de går hand-i-hand vad gäller handlingen emellanåt. Kruxet var bara att boxarna precis började att släppas en åt gången och jag har väl aldrig direkt varit känd för tålamod i vissa situationer

Så det blev till att hoppa mellan dessa båda serier i samma takt som de släpptes… Sorry, Georgia! Funkade ju bra… Dock blev det ju en viss uppstartssträcka när ena säsongen var avklarad på den ena och så gick jag vidare med den andra seriens säsong…Gällde att ställa om sig (ska väl erkänna att jag ibland blandade ihop handligen – ha ha)

Sammanfattningen:

De första 8 avsnitten undrade jag vad jag gett mig in i – jag vet att det brukar ta ett tag innan en ny serie sätter sig, men 8 avsnitt? Satt och gäspade mig igenom dessa avsnitt som var halvdant genomförda med dåligt skådespel av samtliga och undrade om jag verkligen skulle fortsätta köpa dvd-boxarna… (inte ofta jag tvekar

Efter de stapplande avsnitten så började det ta sig en aning, eller om det var jag som vande mig? Svårt att svara på.

Lagom underhållning att se då inget annat lockar och särskilt på vardagarna då det är lagom med 40 min avsnitt så att man hinner med annat emellan.

Lite slarvigt genomförd lite då och då, t ex ibland poängterar de hur viktigt det är att uttala Goa’uld korrekt, för att i nästa avsnitt strunta i det, i ett avsnitt var det något om att vapnen ej fungerade för att i nästa scen gå loss med dem…

Karaktärerna var väl ok, men inte mer. Jack O’Neill (Richard Dean Anderson) kändes påfrestande (och föga trovärdig som militär) tills säsongen då han försvann mer och mer och jag kom på mig att sakna honom

Teal’c (Christopher Judge)  kändes ok som en person med integritet, stolthet och lojalitet. Dock tycker jag han gjorde en djupdykning mot slutet då karaktären blev mer som en ”människa”, naturligtvis ska karaktärer utvecklas men här tog de det för långt vilket innebar att hela hans personlighet suddades ut. Tycker även att avsnitt som handlade övervägande om jaffas var lite smått tråkigt (samma sak hela tiden: jaffa ska stå upp mot de som vill bestämma över dem, lojalitet mot varandra, de egna som går emot dem…bla bla).

Samantha Carter (Amanda Tapping) hade några intressanta ögonblick då vi fick lära känna henne som person, utanför Stargate Command. Mycket bra! Annars var det väl mer det klassiska med genier som alltid har så piffiga lösningar på problemen, finns i Star Trek (t ex La Forge) och även Atlantis (MacKay). Intet nytt på den fronten, och kan bli lite tjatigt ibland.

Daniel Jackson (Michael Shanks) var lite blek i början med sin jakt efter den försvunna hustrun, men tog sig sen när serien rullade på. Kom på mig att känna att karaktären kändes som en gammal vän (han försvann ju ett tag för att sedan komma tillbaka). Fastnar lite i samma fälla som genierna – språk som ingen kan tyda då kommer Jackson insvepande och översätter!

Synd att general Hammond (Don S. Davis) gjorde sin sorti från Stargate Command för jag tyckte han var en lugn och trygg ledare. Hank Landry (Beau Bridges) som tog över var nära på ett skämt: Beau hanterade karaktären på ett sätt som inte kändes trovärdigt eller var det personregin som ställde till det? Kanske både och.

Doktor Janet Fraiser (Teryl Rothery) tycker jag var som en blödande hemorrojd och ingen blev gladare än jag när karaktären gick och dog! Totalt ointressant och blekt skådespel (stod mest med stora ögon och försökte se viktig ut).

Jag gillade verkligen Jonas Quinn (Corin Nemec) som tog över rollen som arkeolog iom dr. Jacksons sorti och tyckte det var tråkigt att han försvann senare. Han kändes som en frisk fläkt som förde in lite energi i serien som bara tuffade på.

Cameron Mitchell (Ben Browder) som tog över teamet efter O’Neill tyckte jag om i början, men sen kändes han mer som en kopia av sin företrädare. Samma klämkäcka attityd och kommentarer.

Däremot Vala Mal Doran (Claudia Black) som var med i några avsnitt för att sedan få en permanent plats i teamet var ett otroligt lyft för serien! Härlig karaktär och utmärkt skådespel – gillade henne skarpt!

Vad gäller handlingen så gjorde jag mitt bästa för att blunda över amerikanernas dominans och deras ovilja att dela med sig av sin Stargate (är ju faktiskt en amerikansk serie så man får väl ha lite överseende med det, inget ovanligt i deras filmer/serier).

Sen kan jag tycka att det är lite si och så med deras militanta intåg i andra världar och deras attityd ibland att det är de som bestämmer.

Jag har inga speciella avsnitt som jag kommer på nu som fastnat i minnet direkt, förutom sista säsongen som är en favorit tack vare det briljanta draget att föra in Vala in i serien permanent. Riktigt kul att se avsnitten med henne som var roliga, underhållande och hur hon växte för varje scen och vi lärde känna henne.

Sista avsnittet var inget avslutande, dock så gjordes ju filmen The Ark of Truth som fick knyta ihop trådarna.

Har kvar att se filmerna Children of the Gods (pilotavsnittet) och Continuum.

Mer om Stargate SG:1