Betyg: ***

Regi: Sam Raimi

Skådespelare: Alison Lohman, Justin Long, Lorna Raver, Dileep Rao, David Paymer

År: 2009

Genre: Skräck/(Komedi)

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1127180/

Sett: DVD 22/11

Christine Brown (Alison Lohman) är en ambitiös bankrådgivare med en charmerande älskare och en lysande framtid. Men allt förändras då den mystiska Fru Ganush kommer till banken för att be om förlängning på sitt förfallna huslån. Borde Christine ge den gamla damen en hjälpande hand eller neka henne förlängningen för att imponera på sin chef för en möjlig befodran? Olyckligtvis väljer Christine det första alternativet och den gamla damen lägger en förbannelse över henne och helvetet börjar…

Måste bara skriva det med en gång: jag gillar verkligen musiken i filmen! Så bra och passar perfekt in här. Snyggt intro med förtexterna: illustrationerna, färgerna och den svarta röken som slingrar sig ondskefullt omkring……
Direkt i öppningen får vi reda på vad som komma skall: föräldrarna tar med sin son till en kvinna för att driva ut den onda anden som är ute efter sonen. De misslyckas och sonen dras ner genom golvet, ner till helvetet….
Ca 30 år senare lär vi känna Christine som har oturen att möta den gamla damen som lägger en förbannelse över henne.

Alison Lohman är mycket bra och får fram alla känslor som krävs för att lyfta fram rollen: osäkerheten, beslutsamheten, dragkampen inombords över beslutet hon är tvungen att ta, tuffheten, hennes styrka som sakta växer fram, ja rubbet

Storyn flyter på bra filmen igenom, inga stopp på vägen. Skrämseleffekterna sitter där de ska – inklusive två oväntade som fick mig att hoppa till    Lite småroliga scener emellanåt. Skrattade gott åt den där Christine sitter med Stu för att gå igenom en låneprocedur med honom då hon ser hans hand, som ser ut som den gamla damens, trumma med fingrarna på bordet. Mer och mer. Vi anar explosionen som snart kommer. Trots det rycker jag till lite när Christine ställer sig  upp och skriker: “……and……get your filthy hands off my table!” Hinner tänka: åh nej, vad gör hon?  Omgivningens reaktion, stumheten, tystnaden..men framförallt Lohmans spel. Strålande!
Sedan har vi även scenen när hon ligger och sover och en fluga tar sig in i rummet, surrar omkring för att sedan landa på kameralinsen. Överraskande och snyggt! Mycket flugor med, men det har vi ju lärt oss från Huset som Gud glömde vad det innebär…

Måste ju även ge ett plus åt scenen där Christine ringer sin pojkvän och vi får se hans telefon ringa i förgrunden. Inte vilken telefon som helst, utan en iPhone  Kärlek

Favoritscenen är dock den där hon står i graven, ställer sig upp och sträcker handen upp i luften och ropar segervisst: “Choke on this bitch!”. Snyggt filmat där vi ser upp mot henne, hon tornar upp sig och regnet öser ner, hon ser så stark ut och hon är stark, man känner verkligen det. Wow. Fanns det inte en liknande scen i Evil Dead eller minns jag fel?

Det jag saknar i filmen är spänningsuppbyggnaden som är ganska blek: i stället kör de på för fullt och missar den nervkittlande spänningen för det går undan så man hinner inte känna efter riktigt. Lite mer krut kunde de gott ha lagt på den onda onden som kändes så där. Ingav ej känslan av någon mäktig, skoningslös vålnad, vilket jag tycker är synd.

Betyg: ****

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Charlotte

Gainsbourgh,  Willem Dafoe

År: 2009

Genre: Drama/Skräck

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0870984/

Sett: DVD 15/11

Han och hon förlorar sin lille son, vilket leder till att hon drabbas av fruktansvärd panikångest. Hennes make är terapeut och trots riktlinjer om att aldrig behandla sina nära och kära, försöker de tillsammans att brottas med hennes våndor, på platsen där hennes ångest upplevs som starkast: Eden, en övergiven stuga mitt i skogen.

Otroligt vacker öppningsscen, prologen, där vi får se olyckshändelsen med lilla sonen som ramlar ut genom fönstret medan föräldrarna älskar i tvättstugan. Underbart genomfört visuellt och musiken förstärker känslan över den tragiska händelsen.

Filmen byggs sedan upp genom att vi får följa hennes sorg och hans arbete med att hjälpa henne igenom den. Iskallt tar hans professionella sida över och varje händelse noteras i anteckningsblocket. Otroligt skådespel av Gainsbourgh där vi verkligen får känna hennes smärta.

Von Trier har till viss del skalat bort de personliga, mänskliga dragen hos huvudpersonerna genom att göra dem namnlösa, de kallas enbart han och hon. Ute i skogen låter han naturen sakta ta över: de mänskliga dragen suddas ut och de primitiva kommer fram i stället. Paradoxalt nog så känns karaktärerna ändå väldigt levande och mänskliga. Till stor del beror det på skådespelarnas fantastiska insats, men även Von Trier får ta del av äran.

Så vackert filmat de drömlika scenerna. Suveränt skådespel av båda, Dafoe och Gainsbourgh, som verkligen ger hela sin själ här. Tyvärr så vacklar filmen mot slutet då våldet totalt tar över och filmen förvandlas mer till en renodlad skräckfilm med groteska scener. Inget ont i det bara det att det sticker ut så från hur filmen fram tills dess förs fram.

Sedan kan man ju diskutera det här med den uttjatade uppfattningen om kvinnan, modern, Eva, synden som får mannen på fall. Kvinnan som är i maskopi med Satan. Här är det ju uppenbart att det är kvinnan, som genom att hon syndar med mannen, har skuld i att hennes barn omkommer. Det är hon som förvandlas ute i skogen (Eden, så passande) till ondskan och ger sig på mannen. Mannen som får försvara sig och naturligtvis går segrande ur striden. Slutscenen där han står som segrare omgiven av ansiktslösa kvinnor förstärker enbart detta.

Betyg: ****

Regi: Brett Leonard

Skådespelare: Alex O’Loughlin, Patrick Thompson, Gabby Millgate

År: 2005

Genre: Thriller

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0445965/

Sett: DVD 29/10

Phillip Jackson arbetar framgångsrikt som polis, och undersöker kriminella sidor på internet. Bland porr och pedofili hittar han en mystisk webbsajt om ”feeders” och ”gainers” – och upptäcker en sjuk värld, där män besatta av feta kvinnor träffas på internet.

Bara att läsa om vad filmen handlar om ger mig olustkänsla då jag vet att det förekommer ju i verkligheten.
Skön början: en kille åker runt i sin bil i en stad där natten tagit över. Musik strömmar ur högtalarna. Går över till dag. En behaglig, familjär stämning.

Nästa scen så är vi i Tyskland och polisen ska slå till mot ett hus. Ljuset går i en kall, blåtonad skala, men gräset är grönt och frodigt. Liten hint om vad som komma skall… Mycket obehaglig scen som utspelar sig inne i huset: polisen som kommer in i köket och något puttrar i stekpannan. Han går in i badrummet och möts av en fruktansvärd scen: sittandes i badkaret är en man som hela tiden säger ”Jag vill bli uppäten”. Bredvid honom sitter en annan man och flinar. Burr. Polisen som blir vittne till detta är den australienske polisen Phillip Jackson som via internet letar upp offer och gärningsmän och följer upp spåren världen runt. Denna händelse blir en utlösande faktor till efterföljande reaktioner och agerande av Phillip.

När Phillip hittar  sajten som handlar om den extrema böjelsen vissa män har att mata extremt överviktiga kvinnor, får han upp ögonen för Michael. Michael, som vi snart blir varse om, löper hela linan ut tills kvinnan han föder dör. Det obehagliga är att se är hur kvinnan, Deidre, älskar Michael över allt annat. Fast man kan ana en viss tvekan ibland så går hon med på alla Michaels påhitt. Allt för att behålla hans kärlek. Fruktansvärd scen där han matar Deidre med en slang och hon hulkar och hulkar.

Vi får se olika sorters kärlekar i denna film: killen som föder den överviktiga kvinnan, hon som i sin tur går med på allt för hans skull, han som vill bli uppäten, polisens förhållande som är väldigt turbulent och våldsamt.

Slutar som det börjar med en varm och familjär scen: kök i 50-talsstil, mannen på väg till jobbet, hustrun som gjort i ordning en matlåda till maken. Maken åker iväg…

Betyg: *

Regi: John Suits, Gabriel Cowan

Skådespelare: Ailsa Marshall, Michael McLafferty, David Higlen

År: 2008

Genre: Skräck/Thriller

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1220706/

Sett: DVD 29/10

Naken, inslängd i ett kalt rum tillsammans med tretton, för henne okända människor blir Tonya varse att hon är den sista deltagaren i en livsfarlig lek.

Låter bekant? Ja, storyn är ju inte direkt nydanande kan man ju inte påstå. Tycker såna här upplägg kan vara intressanta, att få se hur långt en människa är beredd att gå för att överleva. Dock blev denna film en stor besvikelse. Tråkiga skådespelare, slarvigt manus, fruktansvärt irriterande ologiska scener (ni lär nog förstå vilka jag menar om ni nu får för er att se filmen) och ja, helt enkelt en tråkig film. Den slipper ett streck i protokollet tack vare att den faktiskt lockade mig till skratt: när ljuset släcktes så badade rummet i rött ljus och jag trodde det skulle vara så innan jag insåg att det var för vår skull för egentligen var det kolmörkt. Låter inte så roligt när jag läser mina egna ord här men jag tyckte det var ganska komiskt när jag såg det.

PS. John Suits och Gabriel Cowan stod ju själva för det mesta: regi, producenter, foto, redigering… kanske det som är förklaringen till det magra resultatet