Alternativ titel: John Carter of Mars

Land: USA

Regi: Andrew Stanton

Skådespelare: Taylor Kitsch, Lynn Collins, Samantha Morton, Willem Dafoe

År: 2012

Genre: Sci-fi/Äventyr

Sett: Blu-ray 23/7 2012

Längd: 132 min.

IMDb

Synopsis

Häng med på ett storslaget action-äventyr som utspelas på den mystiska och exotiska planeten Barsoom (Mars)! Från Oscar®-belönade filmskaparen Andrew Stanton (Bästa Animerade Film, Wall-E, 2008) kommer nu John Carter, som är baserad på Edgar Rice Burroughs klassiska Science fiction-roman. John Carter är den envise, krigströtte före detta militärkaptenen som oväntat hamnar på Mars. Där dras han motvilligt in i den pågående konflikten mellan planetens invånare och han inser att ansvaret för hela planetens överlevnad vilar i hans händer. John Carter ger sig in i kampen och återupptäcker den medmänsklighet han tidigare förlorat. Med otroliga specialeffekter, oförglömliga karaktärer, och ett underhållande bonusmaterial, är John Carter en spännande filmupplevelse du inte vill missa.

Trivia

Baserad på boken ”A Princess of Mars” av Edgar Rice Burroughs.

Redan 1931 var ”A Princess of Mars” tänkt att bli en animerad film. Hade det blivit av så hade den kunnat bli den första animerade filmen och slagit Disneys ”Snow White and the Seven Dwarfs (1937)”.

Redan på 1980-talet var den tänkt att bli film hos Disney som då hade rättigheterna till filmen. 2004 anlitades Robert Rodriguez som regissör  av Paramount (som då hade övertagit filmrättigheterna) och filmen skulle då hetat som boken. Samma år hoppade dock Rodriguez av från DGA (Director’s Guild of America) pga en dispyt med hans film ”Sin City”. Han ersattes då av  Kerry Conran som hoppade av 2005 och ersattes i sin tur av Jon Favreau. 2006 bestämde sig Paramount för att inte förnya rättigheterna till filmen utan fokuserade på ”Star Trek” i stället. Januari 2007 återtog Disney rättigheterna och Andrew Stanton från Pixar fick jobbet som regissör.

Titeln var först ”John Carter of Mars” och marknadsfördes som så. Men Andrew Stanton valde att plocka bort det sista för att locka en större publik. Det har även diskuterats att titeljusteringen även hade att göra med Disneys plan att göra en franchise av John Carter.

Filmen blev en av Disneys största ekonomiska besvikelser.

Mitt omdöme

Edgar Rice Burroughs har inspirerat många andra och hans inverkan kan ses i många filmer, som t ex ”Star Wars”. Men frågan är om inte denna film inte bara utgått från Burroughs kreativa värld utan även inspirerats av moderna filmer. Nu har jag inte läst böckerna, men visst påminner de främmande varelserna som Carter stöter på enormt mycket om Jar Jar Binks? Inget positivt för min del som tyckte den figuren var extremt påfrestande.

Jag kan förstå att filmen inte blev en kassascuccé för så bra är den inte. Den bjuder på någorlunda underhållning för stunden och emellanåt får man en skön känsla av matinéfilm. Tyvärr sätter Disney sina spår  och den ger intryck av en familjevänlig film med vissa inslag av våld vilket gör att den känns lite som att den står och balanserar på ett ben och vet inte om den vågar sätta ner den andra foten i backen. Skådespelarna lämnar inga större avtryck och handlingen är ganska förutsägbar och blir lite småtråkig på sina ställen. Visst är CGI:n snygg, och det får mig att undra om inte en film som denna gjort sig bättre som animerad? Jo, jag tror det. Det och ett rappare manus hade säkerligen gett ett bättre resultat.

Land: USA

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Michael Fassbender, Noomi Rapace, Charlize Theron, Idris Elba, Guy Pearce

År: 2012

Genre: Sci-fi

Sett: Bio 21/7 2012

Längd: 126 min.

IMDb

Synopsis

En grupp forskare gör en fruktansvärd upptäkt när de strandsätts under en expedition. Snart inser de att deras kamp för överlevnad är viktigare än de någonsin kunnat ana.

Trivia

Från början sedd som en prequel till Alien (1979), men Ridley Scott bestämde sig för att göra en fristående film med Noomi Rapace i huvudrollen. Senare uppdagades det att den skulle utspela sig i samma universum som Alien och med vissa element gemensamma med den filmen, men den skulle fortfarande inte ses som en direkt prequel till den.

John Spaihts skrev först manuset som var en direkt prequel till Alien, men 2010 kallades Damon Lindelof in för att skriva om det för Ridley Scott ville inte göra en upprepning av Alien utan ta en ny riktning.

Charlize Theron skulle spelat huvudrollen som Elizabeth Shaw, men fick tacka nej då det krockade med ett annat åtagande hon hade. Senare ändrades hennes schema så hon kunde medverka i denna film, men då hade redan Rapace anlitats. Theron tog då rollen som Vickers i stället.

Namnen på androiderna i Alien-filmerna följer alfabetet: Ash, Bishop, Call och David.

H.R. Giger, designern som skapade originalet till xenomorphen, assisterade i ”Prometheus” i skapande av dess version av en tidig xenomorph.

Ridley Scott ville undvika CGI i den mån det gick: ”If you can do it live, do it live”.

Förklaringen till Guy Pearce sminkning som en gammal man var att han skulle förekomma som ung man när David kopplade ihop sig med Weyland när han var i hypersömn. Den scenen ströks sedan från manuset, men då hade redan Pearce anlitats för rollen. Från början ville Ridley Scott ha Max von Sydow i den rollen.

Öppningsscenen filmades på Island.

Det var fotografen Dariusz Wolski som övertygade Ridley Scott att filma i 3D. Då detta format kräver stark ljussättning så lades den mörka tonen, som är typisk för Alien-filmerna, till efteråt.

Hämtat från wikipedian: Prometheus var i grekisk mytologi en titan och son till Iapetos och dennes hustru Klymene. Namnet betyder ”den som tänker före” och han var bror till Epimetheus, ”den som tänker efteråt” (det vill säga, den omdömeslöse). Han var även bror till Atlas, ”den uthållige” eller ”bäraren”.

Prometheus beskrivs som intelligent och till och med slug. Från första början stod han i opposition till de högsta gudarna med Zeus i spetsen. Brodern Epimetheus var ansvarig för att ge positiva egenskaper åt varje djur. När det blev människans tur fanns det inget kvar att ge henne. Prometheus tyckte då att människan var överlägsen alla andra djur och beslöt att ge henne en gåva som inget annat djur hade. Han beslöt därför att stjäla elden från gudarna och ge den till människorna. För detta tilltag blev han bestraffad genom att bindas vid en klippa (på berget Kazbek i Georgien) där en örn ständigt hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen. Enligt myten om Herakles, då denne skulle hämta de gyllene äpplena, sköt han med sin pil ned örnen och befriade Prometheus från hans fjättrar.

Zeus förbud mot mänsklighetens nytta av eldens upptäckt kallades av grekerna för den oligarkiska principen.

Grekerna brukade räkna Prometheus förbrytelse som ursprunget till all konst och all vetenskap.

Mitt omdöme

Alien (1979) är en kär favorit hos mig och då jag hörde att upphovsmannen till den, Ridley Scott, skulle göra en sorts prequel till den så blev jag glad. Vem lämpar sig bäst att göra den om inte den mannen? Men när jag satt där i biosalongen och såg filmen så blev jag faktiskt lite snopen: var det här allt han hade att komma med? Jag hade inte förväntat mig en ny Alien, men jag trodde nog att Ridley skulle bjuda på lite mer. Visst var min nyfikenhet stor att äntligen få en bakgrund till Alien, men känslan och stämningen från den filmen lyste med sin frånvaro. Blekt, och på vissa ställen slappt, manus och bleka skådespelare där enbart Fassbender och Elba levererade. Kan inte förstå varför Guy Pearce var så fruktansvärt dåligt sminkad och jag tröstade mig med att enda förklaringen var att han skulle göra entré som yngre. Tji fick jag. (Dock fick jag förklaringen i efterhand, se Trivian.) Och jag saknade dynamiken i gruppen. Inget direkt nytänk heller utan filmen tuffade på utan större överraskningar. Början var klart bäst med ”vår förfader” som spred sitt DNA på Jorden och när vi fick följa David och Prometheus färd mot det okända.

Som fristående film: godkänt. Men det går inte att frångå kopplingen till Alien och då håller det inte. Inte så att den är dålig, men som sagt var något saknas för att den ska nå samma nivå som franchisen i sig. Kanske hade fungerat bättre om de fokuserat än mer på det filosofiska i stället för att göra en mindre bra mix av det och vanlig action. Helt klart var Lindelof (som skrev manuset) inte rätt man för jobbet. Och Ridley då… Vad hände?

Tyvärr såg jag filmen i 3D och här fungerade det inte. Det blev så uppenbart med 3D-effekterna att det tog fokus från själva scenen. Inte sagt att det kastades saker mot oss i publiken i tid och otid, men vissa scener såg märkligt uppbyggda i lager och då fokus var på en person som såg ut att vara strax framför mig så tog det fokus från övriga scenen för mig. Säkerligen var filmen visuellt godkänt (säga vad man vill om Ridley Scott, men det visuella brukar han ha koll på), men för att bilda mig en uppfattning om det så behöver jag nog se om den i 2D.

Originaltitel: Kari-gurashi no Arietti

Alternativ titel: The Borrower Arrietty, The Secret World of Arrietty

Land: Japan

Regi: Hiromasa Yonebayashi

Röstskådespelare: Mirai Shida, Ryûnosuke Kamiki, Kirin Kiki

År: 2010

Genre: Animerat

Sett: Blu-ray 14/7 2012

Längd: 94 min.

IMDb

Synopsis

Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar.

Arrietty och hennes familj lever på att ”låna”. Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar? en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks. 

En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne; – låt aldrig människorna se dig. För när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg. Men hon lyssnar förstås inte, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner.

Trivia

Baserad på Mary Nortons bok(serie) om Arrietty.

Manus av Hayao Miyazaki och Keiko Niwa. Producerat av Studio Ghibli.

Regidebut av animatören Hiromasa Yonebayashi.

Hayao Miyazaki påbörjade utvecklingsfasen i juli 2008. Först skulle filmens titel vara ”Chiisana Arrietty” (Little Arrietty).

Hayao Miyazaki and Isao Takahata har planerat att göra denna film i mer än 40 års tid.

Mitt omdöme

Som alltid när det handlar om film från Studio Ghibli så är det visuellt vackert, kreativt och charmigt. Men något fattas för att det ska bli en starkare upplevelse. Känns som att filmen, storymässigt, står och trampar vatten halvvägs. Inte dåligt, men tenderar att bli smått tråkigt. Kan tänkas bero på regissörens oerfarenhet, kan tänkas bero på att den baseras på en västerländsk historia. Nåväl, visst är den sevärd, men jag hade nog väntat mig lite mer.

Land: USA

Regi: Mike Cahill

Skådespelare: Brit Marling, William Mapother

År: 2011

Genre: Drama/Sci-fi

Sett: Blu-ray 14/7 2012

Längd: 92 min.

IMDb

Synopsis

Brit Marling och William Mapother har huvudrollerna som Rhoda och John, två människor vars världar kolliderar i och med en tragisk olycka. Deras intima drama utspelar sig efter den häpnadsväckande upptäckten av Jorden 2, en parallell värld som utgör provocerande och fascinerande möjligheter. Innebär en ny jord en chans till annat liv? Ett annat öde? Ett annat jag?

Trivia

Filmen spelades in i New Haven, Connecticut, Mike Cahills hemstad. Tanken var att hålla nere kostnaderna genom att anlita vänner och bekanta till filminspelningen. Och huset som John bor i är själva verket Cahills barndomshem och Rhodas sovrum är hans gamla.

Manuset skrevs av Cahill och Brit Marling. Det började med att de hade diskussioner om hur det vore om man mötte sig själv. För att kunna utforska det så utvecklade de konceptet med en kopia av Jorden.

Mitt omdöme

Universum är enormt och tanken på en parallellvärld är svindlande. Den tanken är byggstenen i denna film. Filosofisk science-fiction kallas dylika filmer och vi har sett det tidigare i bl a Moon (2009) och Melancholia (2011). ”Another Earth” når väl inte riktigt till samma nivå, men jag tycker Mike Cahill och Brit Marling har intressanta idéer och genomför det på ett bra sätt med tanke på den låga budgeten och inte minst det faktum att de är nybörjare på det här. Ska bli intressant att följa deras vidareutveckling.

Brit Marling är riktigt bra i rollen som Rhoda och har bra personkemi med William Mapother. Historien förs fram i makligt tempo och i början är det lite väl makligt, men sedan tar det sakta fart igen. Men vänta er ingen spekulativ science-fiction eller action-laddade scener för då har ni valt fel film. Tyngden ligger på den dramatiska berättelsen och den backas bra upp av det lågmälda fotot och miljöerna.

Land: Storbritannien

Regi: Paddy Considine

Skådespelare: Peter Mullan, Olivia Colman, Eddie Marsan

År: 2011

Genre: Drama

Sett: DVD 8/7 2012

Längd: 88 min.

IMDb

Synopsis

Joseph, en plågad, självdestruktiv man omgiven av våld, finner hopp och räddning i Hannah, en kristen välgörenhetsarbetare. Från början ser han ner på hennes tro och hennes förmodade idylliska liv, men han inser snart att Hannahs liv är allt annat än fridfullt. Allteftersom deras förhållande utvecklas lär de sig att förstå och acceptera den smärta de båda bär inom sig.

Trivia

Långfilmsdebut för regissören Paddy Considine som tog med inledningsscenerna från hans belönade kortfilm Dog Altogether (2007).

I en tidig barscen, där Joseph sitter och pratar för sig själv, hörs en röst fråga om han mår bra. Den rösten var Paddy Considines som blev så tagen av Mullans uppträdande så han frågade det spontant.

Mitt omdöme

Lågmält berättad film utan större utsvävningar, och utan att behöva berätta allt för oss om de två karaktärerna Joseph och Hannahs tidigare liv och erfarenheter. Vi förstår ändå. Mycket bra spelat av Mullan och Colman. Utan dem vete sjutton hur resultatet blivit. De fångar mitt intresse och jag vill så gärna veta att allt ordnar sig för dem, att allt blir bra igen. Men det här är ingen Disney-film och vissa scener får en att sätta sig käpprätt upp i soffan av överraskning. Didn’t see that coming. Lågbudget, men Considine och hans team får till ett bra foto och stämning i filmen. Tilläggas ska att Considine, mer känd som skådespelare i bl a Red Riding (1980), även skrev manus till denna film. Och visst kunde manuset kanske putsats till lite på vissa ställen och vissa scener tajtas till, men överlag är det en kompetent produktion och värd att ses.

Alternativ titel: 51

Land: USA

Regi: Jason Connery

Skådespelare: Bruce Boxleitner, John Shea, Rachel Miner, Vanessa Branch

År: 2011

Genre: Skräck

Sett: Blu-ray 7/7 2012

Längd: 90 min.

IMDb

Synopsis

I årtionden har Area 51 varit den amerikanska regeringens mest mytomspunna och sekretessbelagda militärbas. När ett nyhetsteam äntligen släpps in på basen bryter helvetet ut och en episk kraftmätning mellan människa och utomjordisk ondska följer. Världens säkraste plats har just förvandlats till en dödsfälla.

Trivia

Regissören Jason Connery är son till Sean Connery.

Mitt omdöme

Ok, ska först börja med förvirringen som uppstod efter att ha sett filmen. Vissa förväntningar hade jag och blev väldigt förvånad att jag hade det när jag såg den. Var kom dessa förväntningar ifrån? Något som inte stämde. Sen kom jag på det att förvirrad som jag kan vara ibland så hade jag blandat ihop denna med en annan, kommande film, med samma titel och samma grundhistoria (ja, inte för att det finns så mycket annat att skriva manus om då det handlar om den omtalade Area 51…). Men den filmen har ej kommit ut ännu och där står Oren Peli (Paranormal Activity (2007)) vid rodret. Viss skillnad mot filmen jag såg som är producerad av SyFy/After Dark (som kanske inte borgar för storbudgetfilmer direkt), regisserad av Sean Connerys son och med en rollista bestående av  avdankade ”stjärnor” och andra obekanta namn. Nåja, med det avklarat så går vi över till själva filmen:

En film som är en salig mismatch av filmer som Alien och The Thing, med ett rörigt manus, usla repliker och mindre bra skådespelare. Jag tror de lyckats bättre om de gjort filmen med glimten i ögat istället för att försöka sig på en ”seriös” film vilket de så katastrofalt misslyckas med. Den är bara tröttsamt dålig.