Land: Danmark, Sverige, Frankrike, Tyskland

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, John Hurt, Charlotte Rampling, Alexander Skarsgård

År: 2011

Genre: Drama

Sett: Blu-ray 21/1 2011

Längd: 136 min.

IMDb

Synopsis

Melancholia närmar sig Jorden.

Intet ont anande Justine och Michael gifter sig och den storslagna festen hålls på Justines halvsyster Claires och hennes förmögne man Johns enorma lantställe där man inte har sparat på någonting för att ställa till med ett överdådigt bröllopsfirande.

Efter hand som Melancholia närmar sig Jorden upphävs flera av den okända planetens normala fysiska lagar. Med skräckblandad förtjusning ser den lilla familjen på när den enorma planeten svävar förbi deras egen planet men bara för att erfara att den vänder och kommer tillbaka – den här gången med kurs rakt mot Jorden.

Trivia

Penélope Cruz hoppade av filmen för att i stället medverka i Pirate of the Carribeans: On Stranger Tide (2011).

Flera referenser till olika konstverk förekommer i filmen.

John säger flera gånger att det är en 18-håls golfbana, men i en scen ser vi Claire gå förbi flagga nummer 19. Enligt Lars von Trier är hål 19 ’limbo’.

Filmen spelades in i Västra Götaland.

Mitt omdöme

Inledningen var en visuell besvikelse där många scener gav sken av enkelt datorspel grafiskt sett. Kan tänkas var det det oförlåtande blu-ray formatet som visade upp bristerna? Och jag kan tycka att många utav slow-motion-scenerna blev alltför, ja långa och segt utdragna.

Filmen är sedan uppdelad i två akter där systrarna fått varsin del och där Claires berättelse är den som ger tyngd till filmen. Den första delen som handlade om Justin saknade något för att riktigt få grepp om en som åskådare. För många karaktärer där ingen riktigt fick fokus och med en huvudrollsinnehavare, Kirsten Dunst, som inte klarade av sin del till fullo. Som sagt var, det är i den andra delen som filmen kommer till sin rätt och mycket tack vare den magnifika Charlotte Gainsbourogh som får mig att engagera mig i berättelsen. Även Kiefer Sutherland gör det bra i sin nedtonade roll. Och berättelsen om planeten Melancholia får mig i sitt grepp hela vägen till slutet. Ett slut där ljudvolymen så passande vrids upp till max och lämnar en, inte melankolisk men med något tyngre sinne.