Territory

Betyg: 2/5

Originaltitel: Rogue

Regi: Greg Maclean

Skådespelare: Radha Mitchell, Michael Vartan, Sam Worthington, Mia Wasikowska

År: 2007

Genre: Skräck

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0479528/

Sett: TV 3/4

En amerikansk journalist på uppdrag i den australienska vildmarken stöter på en gigantisk människoätande krokodil.

En skräckis som följer givna mallar med en förutsägbar story och karaktärer. Exempel på det senare är att det alltid finns med en person som blir aggressiv och som man önskar ska dö så snart som möjligt så man slipper den irriterande personen, någon som alltid gör tvärtemot det logiska och riskerar de andras liv för egen vinnings skull. Dock hyfsat filmat (lite stel krokodil, men man kan ju inte få allt) och skådespelare som gör det bästa av situationen. Men när jag tänker efter så känns Michael Vartan en aning malplacerad här. Ett plus för en mycket trevlig scen med Sam Worthington… hehe

Blev en kort recension denna gång, men jag tror ni hänger med på att det är en film som man kan slötitta på, men behöver inte springa benen av sig för att se direkt.

The Box

The Box

Betyg: 2/5

Regi: Richard Kelly

Skådespelare: Cameron Diaz, James Marsden, Frank Langella

År: 2009

Genre: Thriller

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0362478/

Sett: DVD 2/4

Någonstans i USA, 1976. Norma och Arthur Lewis ställs inför ett moraliskt dilemma när en mystisk låda dyker upp vid ytterdörren. Reglerna är enkla – öppnar de boxen och trycker på knappen kommer de genast att bli förmögna. Men priset är att det innebär döden för en slumpmässigt utvald människa någonstans på jorden. De har 24 timmar på sig att fatta sitt livs svåraste beslut….

Baserad på avsnittet ”Button, Button” som var med i ”The Twilight Zone: Profile in Silver/Button, Button (#1.20)”.

Upplägget var intressant, men tyvärr så lyckades Kelly inte få ihop det hela. Resultatet blev bara rörigt ointressant. Och Cameron Diaz och James Marsden i huvudrollerna var en miss. Noll personkemi mellan dem och Cameron ska hålla sig till det hon kan: romantiska komedier som inte kräver så stor insats skådespelarmässigt.

Filmen utspelade sig på 70-talet, men inte ens där tyckte jag de fick till det vad gäller scenografi, kläder, frisyrer etc. Kändes som 2000-talet med enstaka 70-tals detaljer.

Richard Kelly lekte en lightversion av Lars von Trier och utmålade kvinnorna som de skyldiga för vilka var det som tryckte på knappen alla gångerna? Vissa tycker det visar på att kvinnorna är mer handlingskraftiga än män och till viss del kan jag hålla med om det. MEN inte när det visar sig ha sådana negativa följdeffekter som att det förstör familjen och leder till att en annan människa får sätta livet till. Allt bara för att någon får en chans till en summa pengar. Kapitalistiskt samhälle vi lever i och här är det kvinnan som är den stora syndaren. Vilket hon även får betala dyrt för ska tilläggas. Jag hade nog inte reagerat så starkt om Kelly åtminstone låtit en karl trycka på den fördömda knappen åtminstone en gång. Bah.

Den stora behållningen är Frank Langella som i vanlig ordning gör ett bra jobb. Synd bara att resten inte gick ihop.

Den vilda flykten

Original poster för Kurosawas The Hidden Fortress

Den japanska originalpostern

Betyg: 3/5

Originaltitel: 隠し砦の三悪人 , Kakushi-toride no san-akunin

Engelsk titel: The Hidden Fortress

Regi: Akira Kurosawa

Skådespelare: Toshirô Mifune, Misa Uehara, Minoru Chiaki, Kamatari Fujiwara

År: 1958

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0051808/

Sett: SVT 25/3

Tiden är 1500-tal och platsen är Japan. Prinsessan Yukihime är tillsammans med generalen Rokurota Makabe på flykt undan fiender som vill åt det guld hon har med sig. Längs med flykten träffar de två stycken bönder som de lyckas övertala att hjälpa dem i utbyte mot rikliga belöningar om de kommer fram till sin destination i säkerhet.

George Lucas hämtade inspiration från filmen till Star Wars IV: A New Hope.

Kurosawas första film i widescreen-formatet Tohoscope (som CinemaScope) som han fortsättningsvis använde till sina filmer i ca 10 år.

Filmen presenterade först i ljudformatet Perspecta och  det  återskapades för Criterions DVD-release.

Bara en sån sak som att George Lucas hämtade inspiration från den till Star Wars är en anledning att se filmen :)

Långsamt berättad story, men jag har börjar ana att det hör till hans berättar stil. Underhållande att se ’paret’ Matakischi och Taihei samspel och agerande. Skrattade gott åt kommentaren ”Stumma är stumma för att de inte hör ” som den ena säger till den andre. Och Rokurota Makabe som har dem lindade runt sitt lillfinger. Närapå. Ha ha.

Snyggt filmat emellanåt och bra skådespelare. Dock överraskande enkel story, men jag kanske har för höga förväntningar av denna mästerregissör?

Synecdoche, New York

Synecdoche

Betyg: 3/5

Regi: Charlie Kaufman

Skådespelare: Philip Hoffman-Seymore, Catherine Keener, Samantha Morton, Michelle Williams

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0383028/

Sett: 23/3

Teaterdirektör Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) sätter upp en ännu en pjäs. Hans liv kretsar kring förortens pensionärer och den lokala teatern i Schenectady. Hans fru, Adele (Catherine Keener) har lämnat honom för att leva ut sina konstnärsdrömmar i Berlin och har tagit dottern Olive med sig. Hans terapeut, Madeleine, är bättre på att sälja in sin nya bok än att vägleda honom.

Trött på flyktigheten i sitt liv åker han till New York för att skapa sitt slutgiltiga mästerverk. Han vill skapa pjäsen om allt, han samlar en ensemble i en lagerlokal och bygger upp ett New York i miniatyr. En skådespelare spelar honom själv . Hans fru, som är skådespelare, spelar sig själv. Han instruerar skådespelarna att gestalta det banala vanliga livet som skapas i den växande staden inuti lagerlokalen. Projektet drar ut på tiden och det blir till slut omöjligt att skilja själva livet från verket, eller tvärtom.

Charlie Kaufmans regidebut. Tidigare stått för manus till de inte helt obekanta Eternal Sunshine of the Spotless Mind och I huvudet på John Malkovich.

Synecdoche uttalas si-nek-duh-kee, med betoning på nek. Ordet kommer från grekiskan och betyder ”accepting a part as responsible for the whole, or vice versa”. Läs mer om det på wikin.

Tanken var att Spike Jonze skulle regisserat, men han valde filmen Where the Wild Things Are i stället.

Charlie Kaufmans manus brukar inte vara som alla andras och här gör han ingen besviken. Välskrivet manus som bjuder på många turer och intressanta karaktärer. Ingen film man direkt sitter och slappar framför tv:n och ser för det gäller att hänga med. Dock måste jag ju erkänna att det fanns tillfällen när jag satt och rynkade pannan och fick tänka efter en extra gång: nutid eller dåtid? För ju längre filmen lider desto fler hopp i tiden blir det. Som sagt manuset är bra, men jag tror filmen hade vunnit på om någon annan suttit bakom rattarna. Kaufmans ovana som regissör blir uppenbar då han har svårt att hålla ihop handlingen på ett smidigt sätt vilket ger ett rörigt intryck emellanåt. Segaste bitarna är faktiskt då handlingen cirkulerar runt huvudpersonen allena. Inte hela tiden, men tillräckligt ofta för att dra ner helheten.

Det är Philip Hoffman-Seymore som drar det tunga lasset i filmen, men som vanligt klarar han av det med glans. Bristen skulle jag vilja säga är personregin som har sprickor och det är huvudkaraktären som förlorar på det. Jag känner inte alls med honom och struntar fullkomligt i hur det går för honom. Det är inte bra betyg. De övriga skådespelarna gör en stabil insats, ingen nämnd, ingen glömd.

Vad gäller fotot så är det inget som kommer att gå till världshistorien. Lite platt och tråkigt faktiskt. Nej, herr Kaufman ska nog hålla sig till manusförfattandet och överlåta resten till andra som kan det bättre. Blir en svag trea i betyg.

Moon

Moon

Betyg: 4/5

Regi: Duncan Jones

Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey (GERTYS röst)

År: 2009

Genre: Sci-fi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1182345/

Sett: 25/3

Han är ensam, 380 000 kilometer hemifrån. Sam har ett treårskontrakt med Lunar Industries, och jobbar på månbasen endast i sällskap av GERTY, en intelligent superdator. Men så börjar märkliga olyckor att inträffa och Sam får en känsla av att han är iakttagen.

Duncan Jones, a.k.a Zowie Bowie, är son till en inte helt okände David Bowie (födelsenamn: Jones).

Det här är Duncan Jones regidebut. Tidigare jobbade han med effekter och den erfarenheten tog han med sig till filmen och visade prov på kreativitet genom att med små och enkla medel ta fram effekter. T ex alla utomhusscener på månen är skapade med små modeller. Kan lägga till att han även samarbetade med modellmakaren från Alien.

Filmen spelades in på 33 dagar med en budget på 5 miljoner dollar.

Månstationen heter Sarang vilket är koreanska och betyder kärlek. Betyder även påfågel på sanskrit och näste på malaysiska.

Många sneglingar mot Kubricks film 2001: A Space Odyssey (1968). GERTY som påminner om HAL 9000. De har även en liknande prick där HALs är röd och GERTYS är blå. Rymdscenerna ackompanjeras av klassisk musik i båda filmerna.

Förbaskat snyggt gjort hur de lagt in förtexterna så de passade in i bilden. Sånt gillar jag. Riktigt bra och intressant manus där fokus ligger på det psykologiska planet vilket alltid är intressant. Skönt berättad i ett lugnt tempo. Förväntar du dig en massa cool sci-fi action så lär du bli besviken. Tänk dig mer Kubrick 2001 så förstår du mer vad för sorts film det handlar om. Jag gillar det skarpt och det känns som en frisk fläkt i dessa tider med Transformers, G.I Joe och allt vad de nu heter där noll tankeverksamhet krävs och allt handlar om att bräcka varann vad gäller häftiga effekter. Story? Vad är det?

Sam Rockwell är fullkomligt lysande i sin enmansshow. Underbart att se en film som fokuserar på en person och klarar av det galant. Sakta byggs storyn upp där vi får följa hans ensamma vardag på månstationen där enda sällskapet är en robot. Känslan av ensamhet sipprar ut ur filmen och når fram till oss åskådare. Sättet hur han krampaktigt håller fast vid tanken på att snart är det över, snart är han hemma på Jorden igen. Gäller bara att härda ut de sista dagarna.  Men snart börjar psyket spela honom spratt. Eller? Riktigt bra gjort.

Kevin Spacey är perfekt som rösten till GERTY som han gör så monton som möjligt. Passar faktiskt riktigt bra. Well done, Kevin!

Jag fullkomligt älskar scenografin som känns så retro, men ändå så rätt. Känslan av skön, härlig rymdmiljö sitter som ett smäck. Tänk att med små enkla medel lyckas få fram så mycket som många av dagens sci-fi filmer misslyckas med: kärleken till sci-fi filmer som fångar oss som tittare och håller oss fast från ruta ett. Magiskt. Den här filmen är ett ypperligt bevis på att det behövs inte en miljardbudget med den senaste cgi:n för att lyckas. Har du bara hjärtat, kreativiteten och rätt personer på plats så kommer du långt.

Med allt mitt positiva orerande kanske du undrar varför filmen inte fick fullpott av mig? Anledningen är att det finns en liten del i filmen där det känns som att den fastnar lite och trampar på samma ställe. Men fyran jag gav är en stark sådan i alla fall :)

Såg filmen i blu-ray och den var helt ok. Läste någonstans att filmen skurits ner från 2.35:1 till 1.77:1, men inte i denna version i alla fall. Kanske gäller DVD utgåvan? Tyvärr innehåller utgåvan inget extramaterial what-so-ever vilket är riktigt tråkigt, men vad kan man begära av en blu-ray till hyfsat pris? Både R1 och UK utgåvan innehåller extramaterial så det blir  till att beställa den från utlandet. Förutom de vanliga extramaterialet som brukar ingå så ska det även finnas en kortfilm av regissören som jag är nyfiken på och vill se.

Frustrerande. Så mycket mer jag vill säga om filmen, men orden vill inte riktigt infinna sig. Nåja, det får väl duga för den här gången. Tycker du ska se filmen själv helt enkelt, om du inte redan gjort det, och bilda dig en egen uppfattning.

Jag har älskat dig så länge

Jag har älskat dig så länge

Betyg: 4/5

Originaltitel: Il y a longtemps que je t’aime

Regi: Philippe Claudel

Skådespelare: Kristin Scott Thomas, Elsa Zylberstein, Serge Hazanavicius

År: 2008

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1068649/

Sett: 20/3

Juliette kommer ut från fängelset efter femton år och får en oväntad fristad hos sin lillasyster Léa. Livet utanför murarna är en svår utmaning för Juliette, men den iskalla fasad hon byggt upp under alla år, börjar långsamt rämna.

Lågmält berättad story där känslorna till en början hålls undan för att sedan sakta börjar sippra fram till slutet där känslorna exploderar. Ingen lämnas oberörd. Kristin Scott Thomas överraskar mig då jag tidigare haft lite svårt för henne, men här äger hon filmen. Med små medel får hon fram ett känsloregister som inte går av för hackor. Striden inom henne är uppenbar: samtidigt som hon kämpar för att komma tillbaka till ett normalt liv så väcker det motstridiga känslor inom henne. Slutscenen är magnifikt genomförd och griper verkligen tag om en. Sista repliken är perfekt som avslutning: ”Jag här här”, säger Juliette och ser på sin syster. Ja, hon är här. Närvarande. Tillbaka till livet. Rörande. Elsa Zyberstein tycker jag passar bra i rollen som lillasystern som gör allt för att ta igen förlorad tid med sin syster, samtidigt som hon skäms för anledningen till den långa skilsmässan.