Fem säsonger av Stargate Atlantis är till ända. Nej, det blev inte några fler säsonger, men vi får väl vara tacksamma att den inte avbröts mitt i utan fick ett avslut. Tyvärr händer det ju att tv-serier som har för låga tittarsiffror helt sonika läggs ner, utan att få göra en värdig sorti. Mycket tråkigt, i alla fall om det är någon serie man själv följer :p
Jämförelse med SG:1 då? Lite orättvist kan jag tycka att jämföra de två då SGA endast fick hälften så många avsnitt och SG:1, i mitt tycke, var som bäst mot slutet…Ingen utav dem når dock Star Trek klass, utan var mer som lite avkopplande kvällsunderhållning.
Kort info
Stargate Atlantis (2004-2009) är en kanadensisk-amerikansk science fiction-TV-serie, som är en spinoff till Stargate SG-1.
Skådespelare: Torri Higginson, Joe Flanigan, David Hewlett, Rachel Luttrell, Paul McGillion, Jason Momoa, Amanda Tapping, Jewel Staite, Robert Picardo m fl.
Efterföljaren till serien är Stargate Universe.
Väldigt kort synopsis
Serien utspelar sig i staden Atlantis, som är rasen De Gamlas förlorade stad, belägen i Pegasus-galaxen. Redan i pilotavsnittet får vi möta en ny och fruktansvärd fiende till mänskligheten, Wraith, som livnär sig på människor genom att suga livet ur dem.
Vad tyckte jag då?
Allra först vill jag bara säga att det finns en risk att jag ibland rör ihop händelser med SG:1 som jag såg parallellt med denna. Nog för att de hör ihop och har vissa bitar gemensamt… Nåväl, det jag är osäker på hoppar jag helt sonika över!
”Rising” heter första avsnittet och det passar ju mycket bra för det handlar om hur teamet, ofrivilligt, väcker liv i vilande Wraiths och serien får direkt in en mäktig fiende till mänskligheten.
Tror faktiskt att det är första gången jag blivit så positivt överraskad redan i första avsnittet. Oftast tycker jag att det krävs några avsnitt innan jag kan säga bu eller bä om serien, men här kände jag med en gång ”Wow, vad spännande! Jag vill se mer!” Fantastisk känsla. Det som triggade mig var mötet med Wratih som jag tyckte var fruktansvärt obehagliga, men samtidigt intressanta.
Tyvärr falnade den elden ganska snart och låg mest och pyrde genom hela serien utan att tända till igen. Wraiths förlorade sin magi och det började när en Wraith var på Jorden i hemligt möte med en människa och smidde planer. Helt plötsligt kändes de mer som ofarliga, utklädda människor… Avsaknaden av en farlig fiende sänkte serien ganska rejält och det blev mer en serie som behagligt bara puttrade på.
I vanlig ordning tar det några avsnitt innan man börjar lära känna karaktärerna. Inget konstigt med det, tar ju ett tag innan skådespelaren blir varm i kläderna och och fått fram personligheten i sin karaktär (ok, visst finns det tillfällen då det aldrig sker…) och vi har fått lite bakgrund som gör att vi förstår lite bättre varför han/hon beter sig som han/hon gör.
I början leds teamet av Dr Elisabeth Weir (Torri Higginson) som jag tycker är ok, fungerar bra men sticker inte ut i mängden. Gillade inte hennes återuppståndelse från de döda, funkade inte så bra tycker jag. Senare ersätts hon av Samantha Carter (Amanda Tapping) som vi lärde känna i SG:1. Lite märkligt att se henne i en chefsposition, passar inte riktigt. Hennes karaktär ska ju vara den som ser lösningar på omöjliga problem, tar själv hand om tankearbetet och utför sina idéer själv. Här är hon enbart chef, dock sköter hon ju den uppgiften bra, men jag saknar den gamla Sam som hade gett McKay lite konkurrens. Efter henne togs jobbet över av Richard Woolsey (Robert Picardo – min älskade doktor från Star Trek Voyager!). Picardo gör ett bra jobb och här är en karaktär som verkligen utvecklas under seriens gång!
John Sheppard (Joe Flanigan) är en variant på Jack O´Neill (SG:1), pilot, bryter gärna en order och är lika klämkäck som O´Neill. Jag gillar John, men tycker det hade varit önskvärt om de ej kopierat O´Neill rakt av. Tyvärr så utvecklas inte karaktären nämnvärt. Roligast att se hans agerande ihop med McKay och deras utbyte av repliker 
Dr Rodney McKay då (David Hewlett)? Måste erkänna att i början var han som en blödande hemorrojd: ”Ta bort karln”, skrek jag i mitt stilla sinne. ”Han är bara för mycket, jag orkar inte!” Men för varje säsong så vande jag mig mer och mer vid honom och tyckte han var helt ok. Mindre påfrestande. Underhållande med hans syn på sig själv: han är bara bäst. Punkt. Lite befriande faktiskt att se då den attityden ofta är förkastlig (framförallt i verkligheten): Jantes lag, ni vet: Du ska inte tro att du är något. Eller hur det nu lyder. Ok, en liten dos ödmjukhet emellanåt hade kanske inte skadat…ha ha.
Teyla (Rachel Luttrell) inser jag mot slutet att jag inte riktigt har fått kläm på. Ibland är hon bra och ibland…mindre bra. Mycket beror nog på skådespelerskan som gör en ganska slätstruken insats i kombination med tam personregi/manus.
Jätten Ronon Dex (Jason Momoa) gillar jag trots att hans karaktär inte heller den får utvecklas. Verkar vara ett genomgående tema här? Rolig scen när Woolsey försöker få honom att rapportera efter varje uppdrag – lycka till säger jag bara 
Mindre lyckat mot slutet när de helt plötsligt kastar in i manuset att Ronan går och trånar efter doktorn?!? Hallå, var kom det ifrån? Klantigt.
Dr Carson Beckett (Paul McGillion) tyckte jag de kunde plockat bort helt. Totalt ointressant karaktär, tråkigt agerande och en stor besvikelse att han kom tillbaka i slutet på serien när vi äntligen blivit av med honom…
Lt Aiden Ford (Rainbow Francks) tyckte jag var ok i början, men när han sen blev förändrad…Uselt, uselt. Karaktären och skådespeleriet (eller avsaknad av det senare?) fungerade inte alls. Big mistake.
Avsnitt som fastnat (förutom ”Rising”):
Whispers (S5.07)
Avsnittet börjar med två personer som är ute i skogen. Det är dimma. Plötsligt hör det ett ljud och går mot det för att undersöka. En skepnad börjar framträda i dimman. Sakta närmar vi oss skepnaden bakifrån. Den ena mannen lägger sin hand på skepnadens axel som då vänder sig om! iiiiiiiiiiiii
Gillar verkligen det här avsnittet som känns som en ruggig mini-rysar-film. Obehagliga figurer som smyger omkring i dimman och extra roligt med ett kvinnligt team för ovanlighetens skull. Favoriten är Captain Alicia Vega (Leela Savasta) som är mycket bra.
Vegas (S5.19)
I en alternativ verklighet är Shepherd en polis som letar efter en seriemördare som visar sig vara en wraith, strandsatt på Jorden. Handlingen är bra och det är lite kul att se dem i andra roller, t ex McKay som är riktigt normal i denna verklighet När avsnittet satte igång hajade jag till: vänta nu, är det CSI jag kollar på eller vad? Något förbryllad. Sen förstod jag att de avsiktligt gjorde ett avsnitt på CSI manér vilket de lyckades riktigt bra med (ja, bortsett från vissa missar med kameran som inte riktigt hängde med…). Tyckte de fick ihop det riktigt bra: börjar med renodlad CSI stil som sedan sakta vävs in i Stargate-världen.
Som ett stort fan av Star Trek så är jag barnsligt förtjust i flirtandet med nämnda serie: repliker och gästskådespelare (Robert Picardo, Connor Trinneer, Colm Meaney, Nicole de Boer) – underbart!
Som följande replikskifte från avsnittet ”Vegas”:
McKay: ”Yes, he probably got a job as a Klingon at Star Trek: The Experience.”
Mr Woolsey: ”That shut down.”
Zelenka: ”Really? Damn. I wanted to see that.”
Kul att du fastnade för avsnittet ”Vegas”. Det gjorde jag med. Ett av dom mer häftigare avsnitten i den avslutande säsongen.
Gillar din sammanfattning. Bra skrivet och intressant att läsa. Man blir verkligen sugen på att se om serien igen. Även om jag tror det får vänta lite för min del då det inte var länge sedan jag såg klart den. Men jag gillar när en text gör mig sugen på något. Ett bra bevis på att det är en bra och intresseväckande text.
Tack, vad snällt av dig
Är en utmaning att försöka sammanfatta en hel serie, gick lite lättare än med SG:1 som jag tyvärr väntade lite för länge med att skriva om. Tror ovanstående upplägg kan passa mig bra när det är dags för nästa serie.
OK, här kommer min kommentar som du har väntat på
)
(hoppas du blir nöjd
Det börjar bra med en direkt fortsättning från SG-1, en av mina favorit scener är när Atlantis stiger upp från havet. Är så läckert!
McKay är verkligen ett stort ego, inte undra på att han blev förvisad till Ryssland efter hans gästspel i SG-1 (tror det var efter det avsnittet där Teal’c fastnade i StarGaten)
Hans ego och kommentarer kunde lyfta ett riktigt tråkigt avsnitt, och ja, visst fanns det riktigt dåliga avsnitt i den här serien också. OK att man tittar på allt som är Sci-Fi relaterat men allt kan ju inte vara bra hela tiden
Zelenka är också en favorit, är ju jättekul när han går runt och muttrar på Tjeckiska som ingen förstår eftersom de inte översatt det
Någonstans på nätet ska det faktiskt finnas översättning på vad han säger och det har inte ens något med serien att göra 
Ronon’s karaktär började bra men när de helt plötsligt skulle få till det att han var intresserad av doktorn då skakade jag bara på huvudet, var kom det ifrån? Jag menar, de skulle ju ha spunnit vidare på det efter det avsnittet när Atlantis stängde ner och de var instängda tillsammans, inte vänta till säsongen efter när McKay helt plötsligt fick upp ögonen för henne. Där blev det också så fel tycker jag, från att McKay var på väg att fria till Kate hände ingenting (vad jag menar är att hon bara försvann) och så helt plötsligt så är han rival med Ronon.
Ronon och Teyla kunde få ihop det i stället, men hon var helt plötsligt tillsammans med en från sitt samhälle. Förstår att de var tvungna att ändra i manus eftersom hon blev gravid, men hallå!
Woolsey som man minns från SG-1 och en riktig paragrafryttare
var ju perfekt som chef över Atlantis. Hur han än gjorde för att följa protokollet så blev det ändå hur han kände om det var rätt eller fel.
Ett avsnitt jag gillade är det när Daniel Jackson besöker Atlantis (s.5) och han och McKay blir kidnappade av en ’okänd’ ras. Man kan nog säga att förvånad bara var förnamnet när man fick reda på vilka det var
Jag hade velat veta mer ju. Var tog den storyn vägen? Antagligen så försvann den i periferin pga att de fick beskedet att SGA skulle läggas ner efter s.5 
En annan story var ju också det avsnittet när teamet är på (den andra) Daedalus och skiftar mellan parallella universum och stöter på en helt ny fiende. Hade serien fått fortsätta så skulle vi nog ha fått träffat på dom i vårat universum också.
Nu ska det ju bli en TV-film, så man får väl hoppas att något av det man inte fick se en fortsättning av får en fördjupning. De kan ju inte bli kvar på jorden med Atlantis precis, de måste ju tillbaka.
Jag älskar avsnitt som handlar om parallella universum
därför tycker också jag att Vegas är riktigt bra. Samma namn men helt olika karaktärer än vad man är van att se dom.
Nu minns man ju inte alla avsnitt precis, men en sak är säkert, bland de bästa avsnitten är i alla fall de som sammanföll med säsongsuppehållen eller säsongsavslutningarna (=dubbelavsnitten) när man blev tvungen att vänta i flera månader för att få se upplösningen.
Där har StarGate (SG-1 & Atlantis) aldrig misslyckats tycker jag.
Härligt Georgia! At last
Kul att du skrev ner dina reflektioner, märks att du gillar SG…överlag
Har lite samma känsla som du att det är mycket som försvann på vägen pga de la ner serien, men förhoppningsvis tar de med några pusselbitar i filmen.