Betyg: 3/5

Regi: Jaume Balagueró, Paco Plaza

Skådespelare: Jonathan Mellor, Manuela Velasco, Óscar Zafra, Ariel Casas, Pablo Rosso, Alejandro Casaseca

År:  2009

Genre: Skräck

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1245112/

Sett: Blu-ray 19/9

Viruset är tillbaka! [REC]2 tar vid där ettan slutade.

Vi befinner oss i Barcelona. Endast ett par minuter har passerat sedan myndigheterna förlorade kontakten med människorna i det smittade hyreshuset. Ingen vet exakt vad som pågår där inne, och utanför är det totalt kaos. För SWAT-teamet verkar uppgiften tämligen enkel; att utrustade med videokameror ta sig in i huset och analysera situationen. Men som vi alla vet, är saker inte alltid vad de verkar…

Pablo Rosso, som här spelar SWAT medlemmen Rosso, var även med i första filmen där han gestaltade karaktären Pablo…

Kläderna Manuela Velasco bär är detsamma som i första filmen.

Folket utanför byggnaden, SWAT-team, polis och åskådare, var vanligt folk och ej statister.

…

Filmen flyter bra ihop med första och ger mer känslan av en film som blivit uppdelad i två delar.

Börjar bra redan med insatsstyrkan som förbereder sig i bilen och småpratar om vardagliga saker med varandra medan de pysslar om sina vapen. De ska eskortera en läkare in i byggnaden och väl inne börjar naturligtvis saker hända…

Gillar sättet de visar att även väldrillade soldater fortfarande är människor genom paniken som utbryter då en av deras egna blir en av otäckingarna. Faktum är att jag tycker soldaterna var bäst i den här filmen konstigt nog. Annars brukar det vara tvärtom, men det är nog för att de visar sina känslor här istället för att vara stöpta i mallen machomän som är alltför vanligt. (Och kanske för att det inte är en amerikansk film…) Och scenen med Larra som kommer ifrån de andra och blir instängd i en annan lägenhet… Wow, intensiviteten och tempot som genomsyrar den scenen. En favorit.

Storyn med ungdomarna som tar sig in i byggnaden vävs ihop på ett snyggt sätt med den första storyn. Enerverande som ungdomarna är så passar det ändå så bra in då det handlar om barn där någon är drivande och får med sig de andra att göra något som de ej borde göra…  Och sedan hur deras rädsla påverkar deras agerande. Dock tycker jag att tjejen, Andrea Ros som spelar Mire, går över gränsen ibland med sitt skrikande och gnäll. Lite smått irriterande.

Riktigt bra filmat med skakig handkamera och där ljudet ibland försämras eller helt försvinner helt då mikrofonen täcks över av något eller blir skadad. Ökar obehaget och klaustrofobin. Och att variera vilken persons kamera vi ser genom funkar väldigt bra. Gillar även hur de använder sig av ”bild i bilden”. Nightvision scenerna lyckas de också riktigt bra med och förstärker den ruggiga stämningen. Måste säga att [REC] filmerna är ett gott föredöme för andra filmer som ska använda sig av handkamera för att få denna reality-känsla.

Bra skådespelare som hjälper till att förmedla paniken och kaoset som uppstår. Man känner sig delaktig där och vill skrika åt dem att vara tysta! De kan höra er! Haha. Men lite störde jag mig på att de aldrig hade uppsikt över lägenhetsdörrarna när de irrade omkring i trapphuset. Fokus låg alltid framför dem eller bakom. Jag menar, det fanns ju folk i lägenheterna som de iofs inte utnyttjade här i dessa scener, men ändå… Den skådespelare som jag tycker minst om är Jonathan Mellor som spelar Dr. Owen. Han var inte klockren och kändes emellanåt lite stel och oengagerad.

Förklaringen till smittan känns dock sådär. Jag är inte helt såld på den förklaringen som borde byggts upp lite bättre. Kändes lite för abrupt. Kan förstå att de ville ta ett steg framför genom detta, men måste allt ha en förklaring? Kunde de inte vävt in det lite mer i mystik? Hållt oss lite mer i spänning? Fast å andra sidan kanske det bara blivit segt och utdraget, så det här kanske var bästa lösningen. Slutet var inte heller så värst överraskande, men helt ok. Som bäddat för en fortsättning om jag säger så. Och det sägs att uppföljare är på gång, inte bara en utan två…

Summa kardemumma: riktigt bra film för att vara en uppföljare. I klass med den första som jag gillade. Not bad at all.

Betyg: 2/5

Regi: Marc Caro

Skådespelare: Lambert Wilson, Linh Dan Pham, Simona Maicanescu, Dominique Pinion

År:  2008

Genre: Sci-fi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0487928/

Sett: DVD 18/9

På en rymdstation i omlopp kring den hotfulla planeten Dante hålls några av universums farligaste fångar inlåsta. En dag anländer en vetenskapskvinna för att testa en ny, obeprövad behandlingsmetod. Med sig har hon även en mystisk man som stängs in bland fångarna. Mannen verkar plågad och förvirrad, och ingen vet var han har varit eller vad han har sett. Vad man däremot snart blir medveten om är att han besitter krafter bortom våra vildaste fantasier. Är han besatt av demoner, eller är han kanske rentav självaste Frälsaren?

Regissören Marc Caro hade tänkt sig ett annat slut, men producenterna skar ner budgeten med 50%.

…

En rymdstation dit farliga brottslingar transporteras för att forskare ska kunna studera deras beteende. Här har vi den unga, ivriga, energiska nykomligen som anländer full av idéer om att använda ny teknik på fångarna, utnyttja dem som försökskaniner. Som motpol har vi den kvinnliga läkaren som varit där ett tag och motsätter sig den unga kvinnans metoder. Mellan dem finns den manliga läkaren som blint lyder det stora företaget som han arbetar åt. Samtidigt med den unga kvinnan anländer en mystisk främling, välspelad av Lambert Wilson (kär gammal bekant från The Matrix Revolution där han med bravur spelade karaktären Merovingian). Till en början är jag väldigt nyfiken på vem han är, denna främling som inte säger ett ord. Men den biten tappas bort på vägen och jag märker hur mitt intresse dalar. Liksom det gör för hela filmen då storyn känns halvfärdig. För grunden finns där, bara att den inte ges chansen att vidareutvecklas. Något fattas.

Den religiösa tonen som genomsyrar hela filmen klarar de inte riktigt av att hantera. De vill så mycket, men det är just det: de vill för mycket. De vet inte när de ska hejda sig utan öser på för fullt och man blir fullkomligt dränkt i den kristna symboliken.

Tillsammans med Jean-Pierre Jeunet (”Alien: Resurrection (1997)”) gjorde Marc Caro filmen ”The City of Lost Children (1995)” (mycket bra film!) och hans hantverk märks av i denna film då han är duktig på karaktärer, miljöer och foto som är lite smått galna och hysteriska.  Självklart medverkar skådespelaren Dominique Pinion även i denna film. ”Delicatessen (1991)”, som Jeunet/Caro även gjort, sägs vara riktigt bra så den har åkt in på min att-se-lista.

Betyg: 2/5

Regi: Simon Hunter

Skådespelare: Thomas Jane, John Malkovich, Ron Perlman, Anna Walton

År:  2008

Genre: Sci-fi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0490181/

Sett: DVD 17/9

I en apokalyptisk framtid tvingas de ständigt krigande imperierna enas mot en ny fiende: mutanterna, odöda varelser som förintar allt i sin väg.

Baserat på rollspelet med samma namn utgivet av svenska Target AB 1993. Snart följdes det av brädspel, figurspel, kortspel, böcker och serier.

Dryga 10 år tog det innan filmen slutligen blev klar efter otaliga omskrivningar av manus, regissörer som byttes ut och skådespelare som kom och gick.

…

Jag har en förkärlek för apokalyptiska filmer, men kan inte påstå att jag hade några större förväntningar på denna film. I mitt tycke lät det mer som en renodlad actionrulle utan desto djupare innehåll. Och med facit i hand kan jag bara konstatera att min magkänsla hade rätt. Inte för att det är något fel med action, men jag tror filmen hade vunnit mer på om den hade byggt lite mer på storyn om maskinen i underjorden som skapade dessa mutanter. Nu blev det mer en knappt godkänd film som passar bra att ligga i soffan och slötitta på en fredag kväll. CGI var inte världens bästa, men passade ändå in då de inte försökte föreställa en storbudgetfilm á la Hollywood om ni förstår vad jag menar. Dock saknades den nervkittlande spänningen vilket pekar på brister i manuset. Skådespeleriet var ej på topp vilket kan förklaras med rollistan, men även på personregin. Inledningen med slagfältet var mest rörig och svår att hänga med i. Bästa scenen var nog den när de var i hissschaktet. Lite frågande är jag till herr Malkovich medverkan som var ganska medioker för att vara han.

Fear not the weapon but the hand that wields it

Betyg: 3/5

Regi: James McTeigue

Skådespelare: Rain, Naomie Harris, Ben Miles

År:  2009

Genre: Action

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1186367/

Sett: Blu-ray 11/9

Raizo är en av de farligaste lönnmördarna i världen. När han var barn värvades han från gatan av klanen Ozunu, en hemlig organisation som anses vara en myt, och tränades till mördare. Men när klanen avrättar hans vän, lämnar han organisationen och försvinner. Nu planerar han sin hämnd.

Producenterna Andy Wachowski och Lana (aka Larry) Wachowski (bröderna Wachowski, kanske mest kända för Matrix trilogin) anlitade J.Michael Straczynski (Babylon 5) för att skriva om manuset sex veckor innan inspelningen skulle sätta igång då de ej var nöjda med Matthew Sands arbete. Straczynski skrev om det på 53 timmar.

När Raizo, spelad av Rain, först tillfångatas och kedjas fast vid väggen, ser en av fångvaktarna på honom genom en kamera och säger: ”Han ser ut som att han borde vara med i ett pojkband.” Rain startade sin popkarriär i pojkbandet Fanclub innan han gjorde en solokarriär som gjorde honom känd i Asien.

…

Jag gillar ninjor. Svartklädda skepnader som ljudlöst smyger omkring i mörkret… Smidiga, snabba och ena hejare på sina speciella vapen. What’s not to like?

Problemet med den här filmen är när de blandar in Hollywood. Då menar jag självklart biten med Europol, i form av Mika och hennes kollega Maslow, och dess skjutglada insatsstyrkor. Som uppgörelsen mot slutet som blev för mycket. Alldeles för mycket Hollywood action med explosioner och skjutande hej vilt. Och vad hände där med ninjorna? De förtog väldigt mycket av mystiken och spänningen som omgärdade den mer intressanta storyn om Raizo som växte upp hos en märklig man som uppfostrade tränade honom (och andra barn) till att bli en fullfjädrad ninja. Scenografin och miljön i den storyn var snyggt gjorda och förstärkte känslan av mystik och något uråldrigt, ritualer som funnits i många, många år.

Ruggigt spännande och snyggt gjort var scenerna då ninjorna ljudlöst tog sig in i ett rum eller byggnad och allt vi såg var en snabbt försvinnande skugga. Läckert. Och när alla de maskerade ninjorna stod uppradade… Coolt och mäktigt på samma gång.

Dock var de utdragna stridsscenerna ett sömnpiller: 1. överdrivet mycket CGI med blodet som sprutade (förstärkt effekt som gav en känsla av Kill Bill-wannabe) och avhuggna kroppsdelar som förtog realismen och nej, det såg inte så värst coolt ut 2. överlag tycker jag det är smått sövande med scener där de slåss och slåss och slåss…. zzzzzzzzz

Gillade scenen med Mika i bilen där hon nervöst satt och väntade på Raizo som hade fullt upp med alla anfallande ninjor. Skrattade gott åt hennes reaktion när ninjor och ting började attackera bilen.

Rain gjorde bra ifrån sig och jag blev förvånad när jag läste att han var helt otränad i kampsport innan filmen utan fick köra stenhårda träningspass i sex månader. Det gjorde han bra. Och jag gillar att de filmade så långa scener på honom när han var i lägenheten och halvnaken gjorde sina övningar… Något som annars brukar vara vikt åt de kvinnliga rollerna… Fnys.

Summa summarum: filmen hade kunnat bli riktigt bra om den varit asiatisk, fokuserat på Raizo och hans liv och helt strukit västerlänningarnas inblandning i det hela…

Don’t fear the end of the world. Fear what happens next.

Betyg: 4/5

Regi: Christian Alvart

Skådespelare: Dennis Quaid, Ben Foster

År:  2009

Genre: Sci-fi skräck

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1188729/

Sett: Blu-ray 5/9

Förvirrad och desorienterad vaknar en man upp på ett rymdskepp efter 8 års hypersömn. Vem är han? Vad har hänt? Var är alla andra? Sakta uppdagas sanningen för honom…

Filmen var tänkt att bli en lågbudget-direkt-till-video-utan-några-kända-namn då manusförfattaren Travis Milloy aldrig trodde att ett filmbolag skulle vara intresserad av den pga dess mörka ton.

Regissörens dotter, Asia, spelade jägarbarnet.

Ben Foster envisades med att äta riktiga, levande insekter.

Tanken var att Pandorum skulle vara den första i en trilogi. Men det lär aldrig bli av då denna film ej gick så bra vad gäller box-office ratings.

Elysium, som skeppet i filmen heter, betyder en plats eller ett tillstånd av ren lycka. I grekisk mytologi fördes gudarnas gunstlingar till Elysium, deras slutgiltiga viloplats vid jordens ände.

…

Nervkittlande spänning inbakad i en intressant story. Intensivt tempo rakt igenom filmen och jag satt som på nålar och väntade på upplösningen. Jag gillar när sanningen sakta sipprar fram för att till slut vräkas över en som en hink med kallt vatten. Dock tror jag att filmen vunnit mer på att tona ner, alternativt helt plocka bort, inslagen med varelserna (som gav mig en känsla av The Descent in Space) Det förtog djupet i filmen och gav mer känslan av en skräckfilm som vi sett förut ett antal gånger… Men det hindrade mig som sagt var inte från att uppskatta den. Tyvärr tappade den mot slutet och jag önskar att de hade gjort slutscenen mer kraftfull.

Snyggt foto, scenografi, makeup, CGI (ok, vissa undantag fanns), musik och bra skådespelare (tänker främst på Dennis Quaid och Ben Foster) och manus.

Betyg: 4/5

Regi: Fabrice Du Welz

Skådespelare: Emmanuelle Béart, Rufus Sewell

År:  2008

Genre: Drama/Skräck

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1029241/

Sett: DVD 4/9

”När någon dör en hemsk död så blir deras ande förvirrad och arg. Den blir vinyan.”

Under en semester i Thailand förlorar ett par sin son i en tsunami. Då de inte finner hans kropp så vägrar de acceptera att han verkligen är död och tror istället att han förts bort av människohandlare. Deras desperata sökande efter honom leder dem in i djungeln där hemska faror lurar.

Ju längre in i Burmas djungel paret tränger in, desto närmare vansinnet kommer de. Lågmält berättad film om sorgen att förlora ett barn och desperationen att återfinna barnet vid liv, att klamra sig fast vid hoppet om att lyckas med det. Hur långt är man beredd på att gå?

Det börjar hoppfullt om hur paret fulla av energi beslutar sig för att ge sig in i Burma för att leta efter sin son. Men sakta så förändras de då de råkar ut för det ena nederlaget efter det andra. Vilse i djungeln börjar mannen sakta inse fakta att sonen verkligen dog i tsunamin, men kvinnan vägrar acceptera det. Först blev jag irriterad på att det är mannen som är den rationella av de två, men snart insåg jag att så enkelt var det inte… Slutet är verkligen annorlunda och intressant. Filmens titel passar väldigt bra in här.

Favoritscenen är när de sakta glider fram i båten, mitt i natten och i dimma… Hon står vid relingen och på en brygga ser vi silhoutterna av barn som ser på henne. Varken ljud eller musik förekommer och förstärker bara känslan. Mycket vackert filmat. Överlag har de gjort ett mycket bra jobb med miljöerna och får fram känslan av att vara ute i djungeln på riktigt. Inga romantiska illusioner där inte.

Bra spelat av både Emanuelle och Rufus.