Io sono l’amore (I Am Love)

Regi: Luca Guadagnino

Skådespelare: Tilda Swinton, Flavio Parenti, Edoardo Gabbriellini

År: 2009

Genre: Drama

Sett: 27/2 2011

Längd: 120 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Emma är det kvinnliga överhuvudet i en välbärgad familj som är hårt styrd av traditioner. Hennes liv kretsar främst kring hennes plikter som mor och hustru. Vid årets traditionella julmiddag avslöjar familjens överhuvud, den åldrande och sjuklige Eduardo Recchi Sr, hur han vill att familjens framgångsrika företag ska drivas vidare. Förvåningen blir stor kring middagsbordet. Kort därpå sker ännu en omvälvande händelse i Emmas liv, ett slumpmässigt möte med en vacker ung man tänder en sedan länge falnad eld inom henne och hon upptäcker kärlek och passion. Men för detta får hon betala ett högt pris.

Trivia

Engelsk titel: ”I Am Love”. Svensk titel: ”Kärlek på italienska”.

Oscarsnominerad 2011 i kategorin Bästa kostym.

Tilda Swinton lärde sig både italienska och ryska för rollen, inga språk hon kunde innan.

Mitt omdöme

Småputtrande romantiskt drama om Emma som sköter sina husmoderliga plikter utan större knussel. Tilda Swinton lyckas bra i rollen som Emma och skapar en karaktär som vi känner med. Först hennes liv i överklassfamiljen där allt rullar på som vanligt till den dagen hon möter sonens vän, Antonio och allt ställs på sin spets. Hennes första fumliga försök till att följa efter honom på gatan till deras kärleksmöten. Tilda Swinton bär upp filmen på sina smala axlar och hon är bra uppbackad av övriga skådespelare. Vackert foto i vackra miljöer och en fantastisk musik signerad John Adams.

Kynodontas (Dogtooth)

Regi: Giorgios Lanthimos

Skådespelare: Christos Stergioglou, Michele Valley, Aggeliki Papoulia

År: 2009

Genre: Drama

Sett: 27/2 2011

Längd: 94 min.

Betyg: 2/5

IMDb

Synopsis

Tre tonåringar hålls instängda på familjens egendom som är omgärdad av högt staket. Föräldrarna har sitt eget sätt att uppfostra barnen och ger dem sin egna, anpassade version av omvärlden. Allt för att kunna hålla barnen i schack.

Trivia

Grekisk film som blev Oscarsnominerad 2011 i kategorin Bästa utländska film.

Engelsk titel: ”Dogtooth”.

Mitt omdöme

Regissören är uppenbart inspirerad av Michael Haneke, både berättarmässigt, men även vad gäller fotot. Obehaglig berättelse, ja visst, men han når inte riktigt fram alla gånger. Ibland tänder det till, men för det mesta står filmen still och stampar på ett ställe. Det som han lyckas bra med är den nakna och osentimentala skildringen av det så kallade livet som barnen lever. Verkligen obehagligt. Särskilt vetskapen om att liknande saker hänt i verkligheten. Godkända skådespelarinsatser. Slutet tycker jag gavs bort alldeles för enkelt.

Lite förvånande, men modigt gjort, att den blev Oscarsnominerad då den inte känns som sådant material.

Winter’s Bone

Regi: Debra Granik

Skådespelare: Jennifer Lawrence, John Hawkes, Garret Dillahunt

År: 2010

Genre: Drama

Sett: DVD 27/2 2011

Längd: 97 min.

Betyg: 4/5

IMDb

Synopsis

17-åriga Ree Dolly bor med sin familj i ett nedgånget hus i bergstrakterna kring Ozark i centrala USA. Det är fattiga, laglösa trakter, och de flesta lever på knarkhandel. Ree tar ensam hand om sin sinnessjuka mamma och sina två småbröder när hon måste ge sig ut på jakt efter sin försvunne far. Men hur finner man svar när alla vägrar att prata?

Trivia

Fyra Oscarsnomineringar 2011. Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll (Jennifer Lawrence), Bästa manlig biroll (John Hawkes) och Bästa manus efter förlaga.

Mitt omdöme

Ett osentimentalt, gripande drama om livet för 17-åriga Ree som är den som tar hand om familjen som består av hennes sjuka mor och två yngre syskon. Pappan, som är efterlyst och frånvarande i familjen, har satt upp gården som borgen och det blir Ree som får ta sig an uppgiften att leta reda på honom innan de förlorar sitt hem. Inte det allra lättaste och mycket farligt då det handlar om ställen där man inte pratar eller ställer frågor.

Det här är en film som verkligen griper tag i en. Miljöerna är ruggigt skitiga och nedslitna, så även folket som lever där. Fotot backar upp det med sin gråa, matta ton. Perfekt castade skådespelare som övertygar i sina roller, men där framförallt Jennifer Lawrence briljerar som Ree. Wow, säger jag bara. Även John Hawkes som Teardrop sticker ut en aning från samlingen. Se den!

L’illusionniste

Regi: Sylvain Chomet

Skådespelare/röster:  Jean-Claude Donda, Ellidh Rankin

År: 2010

Genre: Animerad

Sett: DVD 26/2 2011

Längd: 77 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

En fransk illusionist står utan jobb och reser till Skottland där han träffar en ung kvinna vilket förändrar båda deras liv.

Trivia

Oscarsnominerad 2011 i kategorin Bästa animerade film.

Baserad på ett oproducerat manus av den franska filmlegenden Jacques Tati. Karaktären heter Jacques Tatischeff (Tatis riktiga namn) och är en animerad version av honom.

Engelsk titel: ”The Illusionist”.

Mitt omdöme

Lågmält berättad med sparsam dialog. Otroligt vacker och välgjord film där inget lämnats åt slumpen. Gillar scenen på biografen där filmen som visas på vita duken är en icke-animerad sådan och t.o.m en Tati film, närmare bestämt Mon Oncle (1958). Musiken passar väldigt bra in och förstärker stämningen. Det som drar ner betyget i mina ögon är själva berättelsen som är lite väl långsamt framförd och dialogen som var lite väl sparsmakad och gärna fått utökats. Och den sparsmakade dialogen och huvudkaraktärens gester och person får mig att tänka på en viss mr Bean… Men hur kul var han i långfilmsformat? Så jag tror att L’Illusionniste i denna tappning fungerat bättre som en kortfilm.

The Social Network

You don’t get to 500 millions friends without making a few enemies


Regi: David Fincher

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Rooney Mara, Armie Hammer, Max Minghella

År: 2010

Genre: Drama

Sett: DVD 26/2 2011

Längd: 115 min.

Betyg: 4/5

IMDb

Synopsis

”The Social Network” är en fantastisk skildring av en ny sorts kulturrebell. Det är berättelsen om den genialiska men osympatiska revolutionären som förändrade den mänskliga interaktionen för en hel generation – och kanske för all framtid. Denna mästerliga filmatisering återberättar med känslomässig brutalitet och oväntad humor hur Facebook bildades och striderna om äganderätt som följde sajtens ofattbara framgång. Med ett komplext och gripande manus av Aaron Sorkin skildrar ”The Social Network” en idé som förändrade hela samhällsstrukturen och hur den förstörde vänskapen mellan dess upphovsmän.

Trivia

Baserad på biografin ”The Accidental Billionaires”, skriven av Ben Mezrich.

Den verklige Mark Zuckerberg var ej delaktig i filmen på något sätt. Han hade heller ej tänkt se filmen, men det slutade med att han bjöd sina anställda för att se den tillsammans med honom. Senare tillkännagav han att, trots alla felaktigheter i filmen, så fick det till klädsen rätt i alla fall.

Annonsören som Zuckerberg och Saverin träffar i New York spelas av manusförfattaren Aaron Sorkin. Det var Finchers idé att Sorkin skulle vara med i en scen.

I en scen nämns Zuckerberg som ”the biggest thing on a campus that included nineteen Nobel Laureates, fifteen Pulitzer Prize winners, two future Olympians, and a movie star.” Filmstjärnan är Natalie Portman som gick på Harvard 1999-2003 och hon hjälpte Sorkin med insider information om Harvard under den tidsperioden.

Sean Parker har sagt att Sorkins version av hans person inte stämmer till fullo.

Oscarsnominerad 2011 i följande kategorier: Bästa film, Bästa manliga huvudroll, Bästa foto, Bästa regi, Bästa filmklippning, Bästa originalmusik, Bästa ljud och Bästa manus efter förlaga.

Mitt omdöme

You don’t get to 500 million friends without making a few enemies”

Så sant som det är sagt. Här framkommer det budskapet tydligt då vi får se hur pengar kan ställa till det med relationer och vänskap. Härligt rapp dialog som Jesse Eisenberg bränner av som den naturligaste saken i världen. Han är även utmärkt i rollen som Mark Zuckerberg, hackaren och en av grundarna av internet fenomenet Facebook. Dock måste jag säga att huvudpersonen sakta förpassas till kulisserna ju längre filmen lider av både Andrew Garfield, som spelar Marks vän och tillika den andra grundaren av Facebook, och – kors i taket! – Justin Timberlake som upphovsmannen till Napster, Sean Park. Båda två växer rejält i sina roller och imponerar stort. Jag känner mig mer delaktig i deras karaktärer än i Eisenbergs som inte helt når fram till mig. Det gjorde han i början, men han tappar mig lite mot slutet.

Som sagt var: stabila skådespelare och proffsig regi av David Fincher som tar väl hand om det välskrivna manuset med dess fantastiska dialog. Musiken av Trent Reznor blir som kronan på verket.

Vad gäller själva berättelsen så får man nog ta den med en nypa salt. Hade den varit helt sanningsenlig så skulle den gått under benämningen Dokumentär, men nu handlar det ju om en ”vanlig” film och där är det ju mer regel än undantag att man broderar ut händelserna och personerna till förmån för dramaturgin. Med tanke på Facebooks otroliga genomslagskraft så är det smått fascinerande ändå att få se en film om männen bakom succén. Och jag är inte den störste älskaren av rättegångsscener, men här mixas de ypperligt med scener som förhöret handlar om. Snyggt.

The King’s Speech

Regi: Tom Hooper

Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter

År: 2010

Genre: Drama

Sett: 21/2 2011

Längd: 118 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

”The King’s Speech” bygger på den sanna historien om Englands kung Georg VI och hans kamp för att finna den röst folket så väl behövde höra.

Trivia

Produktionen fick anpassas efter Helena Bonham Carters schema då hon samtidigt spelade in de två sista (?) Harry Potter filmerna.

Paul Bettany tackade nej till huvudrollen, som gick till Colin Firth, då han ville tillbringa mer tid med familjen. Något han senare ångrade.

Oscarsnominerad 2011 för: Bästa film, Bästa manliga huvudroll (Colin Firth), Bästa manliga biroll (Geoffrey Rush), Bästa kvinnliga biroll (Helena Bonham Carter), Bästa scenografi, Bästa kostym, Bästa regi, Bästa filmklippning, Bästa originalmusik, Bästa ljud och Bästa originalmanus.

Mitt omdöme

Filmen har överrösts med priser och stående ovationer vilket fick mig att ta några steg tillbaka i min iver att se den. Jag blir lätt anti när något blir så hypat som denna film blivit och Colin Firth i synnerhet. Dock kände jag mig trygg i förvissningen om att Firth säkerligen skulle leverera då jag tycker han är en bra skådespelare. Och jag blev inte besviken. Han gör en magnifik prestation som den stammande kungen och lyckas föra in värme och humor i en annars så stel och tillrättalagd historisk, kunglig miljö. Nu blev han ju väl uppbackad från en storspelande Geoffrey Rush och tillsammans lyfter de en film som varken är uppseendeväckande eller bjuder på några överraskningar. I stället ligger fokus på det personliga planet, hur man övervinner sin rädsla och finner tryggheten i sig själv.

Övriga skådespelare fyller sin funktion väl och det är otroligt befriande att få se Helena Bonham-Carter i något annat än en Tim Burton film. Hon spelar bra, men tyvärr tappar hennes karaktär styrka ju längre filmen lider. En brist i manus och kanske även i regin?

Filmen är väl förpackad vad gäller scenografi, kostymer, foto, ljussättning och musik som sig bör i en film av denna kaliber. Det sista är inte så förvånande då det är Alexandre Desplat som ligger bakom filmmusiken och han kan sin sak.

Lite småkul är att Derek Jacobi, som spelar ärkebiskopen, på 70-talet gjorde rollen som den stammande Claudius i tv-serien ”Jag, Claudius”. Så fort han dök upp i rutan tänkte jag på det. :)

Jag skulle bli otroligt förvånad om Colin Firth ej tog hem Oscarn för denna roll.

Betyget blir en stark trea. Det är själva storyn, som är ganska tråkig emellanåt, som hindrar mig från att ge den en fyra.