Betyg: 4/5

Regi: Henry Selick

Röster: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French, Keith David

År: 2009

Genre: Animerad

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0327597/

Sett: 28/2

Coraline Jones är en 11-årig tjej full av nyfikenhet och äventyrslusta. Tillsammans med sina föräldrar har hon precis flyttat till Oregon. Hon längtar efter sina gamla kompisar och tycker knappt att föräldrarna har tid med henne, vilket driver henne på egna upptäcktsfärder.
. Informationen kopierad från disc shop.se! Över 18.000 titlar i lager. Beställ före 16:00, leverans nästa dag
En dag hittar hon en hemlig dörr, i ett av husets många rum. Dörren visar sig leda henne in i en annan dimension, där hon till sin förvåning hittar en alternativ version av sin egen vardag. Denna parallella verklighet är på ytan helt lik den värld hon just lämnat, med ett undantag – den är mycket bättre. De vuxna, inklusive hennes nya Andra mamma, verkar mycket mer omhändertagande och hon hamnar snart i allas centrum. T.o.m den märkliga katten i huset visar sig tillgiven. Kanske är det egentligen i denna värld som Coraline hör hemma?

Men en dag märker Coraline en viss förändring i Andra mammans beteende, och hon inser snart att tillvaron i den Andra världen mer och mer börjar likna ett fängelse. Med uppbådande av all sin list och allt sitt mod försöker Coraline ta sig tillbaka till sitt riktiga liv – och därigenom rädda sin riktiga familj.

Baserad på fantasy novellen av den brittiske författaren Neil Gaiman.

Till dags datum den längsta stop motion filmen (1 tim och 40 min) och även den första stop motion filmen som är filmad helt i 3D.

I den andra världen gör den andra mamman omelett. När hon knäcker ägget i stekpannan så kan den observante notera att det ser ut som Jack Skellingtons ansikte från A Nightmare Before Christmas (1993).

För att tillverka en docka av Coraline krävdes 10 personer som arbetade under 3-4 månader. 28 olika modeller tillverkades i varierande storlek.

…

Fruktansvärt snyggt gjord med stop motion animeringen. Hjälper till att väcka liv i storyn. Dakota Fanning gjorde Coraline rättvisa och Teri Hatcher (som  jag brukar ha svårt för) funkade jättebra som mamman. Gillade verkligen hur bra de fick fram det uttråkade barnet som föräldrarna inte har tid med. Underhållande och så bra när hon utforskar huset. Hur den andra sidan utövar en lockelse för henne då hennes egen vardag inte bjuder på någon större spänning. Förändringen som sen sker ’på andra sidan’ när sanningen uppdagas. Gör filmen lite mörkare och otäckare. Jag gillar verkligen den här filmen. Misstänkte det redan vid förtexterna som var grymt läckert gjorda med alla detaljer så omsorgsfullt på plats.

Betyg: 3/5

Regi: Nora Ephron

Skådespelare: Meryl Streep, Amy Adams, Stanley Tucci, Chris Messina

År: 2009

Genre: Drama, komedi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1135503/

Sett: 28/2

En tjej som hamnar i en 30 års kris beslutar sig för starta ett gigantiskt matprojekt och börjar laga 524 maträtter allt enligt recepten i Julia Childs ”Mastering the art of French Cooking”. Hon bloggar om sina missöden och kulinariska höjder och hamnar i ett matmecka och träffar nya vänner.

Baserad på bloggen av Julie Powell som på 365 dagar lagade 354 recept från Julia Childs kokbok ”Mastering the art of French Cooking”.

Meryl Streep Oscarsnominerades för rollen, men blev utan statyett. Hennes 16:e nominering – rekord! Tidigare vunnit endast två gånger: Kramer vs Kramer (1979) och Sophie´s Choice (1982).

Det var inte så länge sedan Meryl Streep och Amy Adams spelade mot varandra, närmare bestämt för ca tre år sedan i filmen Doubt (2008).

…

En feelgood film om den snart 30-åriga Julie som bestämmer sig för att, på 365 dagar, laga 524 recept från Julia Childs kokbok och blogga om det. Två kvinnor som vill göra något mer i livet och där båda finner passionen i att laga mat. Vi får följa bådas liv, den ena från Paris 1949 och den andra New York 2002.

Julie spelas av den charmerande Amy Adams som på ett underhållande sätt berättar om sin tillvaro och det som händer. Julia, som spelas av Meryl Streep, är en livfull och högljutt pratsam kvinna som fullkomligt älskar mat och njuter för fullt på de franska restaurangerna. Kommer dock på mig själv att jag börjar finna Meryls skådespeleri en aning tröttsamt halvvägs i filmen. Sättet hon pratar på börjar kännas ansträngt och överdrivet. Personligen tycker jag inte att hon förtjänar en Oscar för denna roll som hon är nominerad för, men vad vet jag? Det är ju trots allt Meryl Streep. Någon gång ska väl även hon få komma hem med en statyett i sin hand. Eller?

Musiken är bra och föga förvånande är det den numera gamle bekantingen Alexandre Desplat som ligger bakom den. Har han gjort musiken till alla filmer från 2009? Börjar ju nästan undra.

För övrigt bra manus där de båda parallell historierna flyter på bra. Snyggt jobbat med 40-50 tals miljöerna. Stanley Tucci gör ett bra jobb som Julias mer lågmälde man. Ljusår från hans karaktär i The Lovely Bones kan tilläggas

Som vegetarian måste jag dock påpeka att vissa scener var en aning… oaptitliga…

Betyg: 3,5/5

Regi: Jean-Marc Vallée

Skådespelare: Emily Blunt, Rupert Friend, Paul Bettany, Miranda Richardson, Jim Broadbent

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0962736/

Sett: 27/2

Ett drama om den unga kvinna som ska bli Storbritanniens drottning. Vi får följa Victorias första turbulenta regeringsår, när hon inser vad mycket hon har att lära för att bli en bra drottning. Vi får också uppleva hennes stormande förälskelse i Prins Albert som blir hennes bästa vän och närmaste, mest pålitliga förtrogna.

Producent är Sarah Ferguson, som en gång var gift med prins Andrew. Deras dotter prinsessan Beatrice har en mindre roll i filmen som en av drottningens ”lady-in-waiting”, vilket betyder en kvinnlig personlig assistent till en adlig person. Hon var adlig, men av lägre rang än den hon assisterade och hörde ej till tjänstefolket.

Drottning Victoria I av Storbritannien blev krönt till drottning endast 18 år gammal och regerade i över 63 år vilket är mer än någon annan monark. Hon föddes 1819 och dog 1901. Hennes äktenskap med kusinen Albert var lyckligt och han var inte bara hennes partner utan även en betydelsefull politisk rådgivare.

…

Den som väntar sig ett pampigt kostymdrama blir ej besviken. Fantastiska kostymkreationer och smink som föga förvånande ledde till Oscarsnomineringar och resulterade i en statyett för bästa kostym. Även scenografin är ståtlig och andas rikedom och kunglig glans.

Emily Blunt är strålande i huvudrollen och personkemin med Rupert Friend finns där. Många bra skådespelare, men framförallt Jim Broadbent briljerar (som vanligt) i rollen som den döende kungen.

Filmen ska ses mer som ett romantiskt drama och inte som ett historiskt då vissa friheter har tagits för dramaturgin i filmen vilket inte är så ovanligt, nej. T ex så blev Albert aldrig skjuten under ett attentat mot drottningen, dock blev hon utsatt för flera mordförsök.

Handlingen flyter på i ett gemytligt mak vilket emellanåt blir en aning segt. Fokus ligger på kärlekshistorien mellan de två turturduvorna vilket gör att filmen känns en aning lättsam, skulle velat ha lite mer tyngd i filmen då ämnet är tacksamt och det finns mer att plocka av. Regissören lyckas få fram en modern känsla i filmen vilket är lite ovanligt för filmer som denna. Uppskattas mycket av undertecknad då det känns som en frisk fläkt.

Betyg: 1,5/5

Regi: Sean Ellis

Skådespelare: Lena Headley, Ulrich Tomsen, Richard Jenkins

År: 2008

Genre: Skräck

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0906734/

Sett: 27/2

Någonting hotfullt håller på att ta över Ginas värld. Något som inte längre bara hemsöker hennes mardrömmar, utan tränger in i själva verkligheten. När Gina inser den fasansfulla sanningen, är det redan för sent.

Intressant upplägg. Dubbelgångare eller en spegelbild av det andra jaget? Eller bara hjärnspöken? Dikten av Edgar Allen Poe som handlar om dubbelgångare. Röntgenbilden som visar ett spegelvänt hjärta hos en patient. Ovanligt, men det förekommer. Sjukdomen Capgras Syndrom som läkarna tror att Gina lider av. Vilken förklaring väljer vi?

Tyvärr måste jag säga att det inte håller hela vägen. Om fokus behållits på Gina så kunde det gått vägen. Som det var nu, med halva släkten som upplevde samma sak, så blev det bara förvirrat och rörigt.
Jag har absolut inget emot filmer som lämnar delar eller allt öppet för fri tolkning, tvärtom. Men här kändes det som att de glömde skriva färdigt manus och bara körde på och hoppades att det skulle hålla ihop hela vägen. Har känslan av att de själva inte vet vad de vill säga med filmen.

Några obehagliga scener fanns det ska jag inte sticka under stol med. Särskilt badrumsscenen med Gina där hon står framför spegeln och ser sig själv. Tappar något på golvet och böjer sig ner. Fokus fortfarande på spegeln där hon står kvar… Snyggt gjort.

Skådespelarna gör sitt jobb, men jag saknar energin. Foto och ljussättning mestadels ok. Dock reserverar jag mig för det klassiska, och ack så föråldrade, knepet att med hjälp av högt ljud skrämma publiken.

Betyg: 4/5

Regi: Armando Iannucci

Skådespelare: Peter Capaldi, Tom Hollander, Gina MacKee, James Gandolfini, Anna Chlumsky

År: 2009

Genre: Komedi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1226774/

Sett: 25/2

Simon Foster (Tom Hollander) är en brittisk minister som under en radiointervju av misstag gör ett uttalande som kan tolkas som att han stödjer ett eventuellt krig i Mellanöstern. Samtidigt är den brittiska premiärministern pressad att skicka trupper för att stödja USA och hans PR-ansvarige, Malcolm Tucker gör Fosters olyckliga uttalande till en stor nyhet i media. Foster blir över en natt en ofrivillig mediapersonlighet och tillsammans med sin PR-ansvarige Judy och den politiskt sakkunniga Toby skickas han till Washington för att träffa amerikanska politiker och militärer.

Filmen är en spin-off på den populära brittiska tv-serien The Thick of it (Trist, herr minister – hur tråkig titel är inte det? Typiskt att försöka rida på vågen av den framgångsrika tv-serien Javisst, herr Premiärminister från 80-talet…).

Många utav scenerna som utspelar sig på 10 Downing Street är inspelade på plats. Folket där var så nyfikna på skådespelarna och deras karaktärer att det var inga problem att få tillstånd.

Det här med säkerhet: Armando Iannucci tog sig in på US Department of State (kommer inte på den svenska benämningen nu på rak arm) helt enkelt genom att visa upp ett vanligt ID-kort och säga ”BBC. I’m here for the 12:30″. Inga problem och han tillbringade flera timmar med att promenera runt och fotografera omgivningarna till sin film.

…

Gillar du tempo och rappa dialoger som ramas in av drypande satir så är det här en film för dig. Allt paketeras in av en fantastisk skådespelareensemble som alla bidrar till 100%.

Kameran hänger med nöd och näppe med i de snabba växlingarna och så även jag som åskådare, men det funkar för i det stora hela är jag med i alla fall.

Simons Fosters oskyldiga lilla kommentar i en intervju, där han kommenterar att krig är ”unforeseeable”(oförutsägbart), får oanade konsekvenser. Ordets makt ska inte negligeras för den spelar en stor roll framförallt för massmedia som gärna vinklar det för att passa sina egna syften. Gillar den biten skarpt i filmen som på ett extremt sätt visar vad som kan hända om man råkar säga fel ord i fel sammanhang.

En god vän som hörde att jag gillade filmen tipsade mig om tv-serien The Thick of it och jag var inte sen att nappa på det så raskt surfade jag iväg och beställde DVD:n. Borde anlända vilken dag som helst. Jag ser fram emot att se den och vem vet, jag kanske t.o.m återkommer om den här i bloggen och berättar lite om vad jag tycker om den. Who knows