Solomon Kane är en ytterst effektiv mördarmaskin i 1500-talets England. Efter ett brutalt nederlag på ett plundringståg i Nordafrika bestämmer han sig för att lägga våldet på hyllan. Men ondskan har vaknat till liv och Solomon Kane har nu bara en chans att överleva genom att ta upp striden ännu en gång!
Trivia
Baserad på karaktären Solomon Kane från serien ”Red Shadows” skapad av Robert E Howard som även var upphovsmannen till den inte helt okända ”Conan the Barbarian”.
Regissören Michael J Bassett och producenterna planerade ytterligare två filmer för att komplettera trilogin. En skulle utspela sig i Afrika och den andra delvis i Nordamerika.
Mitt omdöme
Lovande början med den iskalle Solomon Kane som inte skyr några medel för att nå sina mål. Visuellt snyggt gjord när han träder in till skattkammaren och där möter djävulens lieman som är ute efter hans själ.
Tyvärr är handlingen för tunn för att hålla hela vägen. Mer energi borde lagts på manuset för att få lite mer gnista i filmen. Ingredienserna fanns där: legosoldaten som blir omvänd, trollkarlar, häxor, magi, djävulen och hans hantlangare… What’s not to like? Men ju längre in i filmen vi kommer desto mindre engagerad blir jag. Känns väldigt blek och intetsägande. Inte ens specialeffekterna imponerar nämnvärt. Lite för… konstgjort. Och jag vet exakt när vändningen kom då jag blev mer skeptisk till filmen: en scen mellan Solomon och William där dubbelmoralen fick mig att vilja kräkas.
Summa summarum så var den trots allt sevärd och mycket tack vare skådespelarna där i synnerhet James Purefoy skötte sig bra. Men som helhet är filmen knappast nyskapande.
Sci-fi-thriller om två unga vetenskapsmän som spränger
både lagens och etikens gränser i ett livsfarligt experiment: att sammanföra mänskligt och animaliskt DNA.
Trivia
Huvudpersonerna, Elsa och Clive, är en hyllning till Bride of Frankenstein (1935) där Colin Clive spelade Dr Henry Frankenstein och Elsa Lanchester spelade Mary Wollenstonecraft Shelley/bruden.
De två första genetiska splittrade organismerna i början av filmen, Fred och Ginger, är referenser till den klassiska sjungande och dansande duon Fred Astaire och Ginger Rogers.
Tavlan ovanför Elsa och Clives säng säger ”They’re coming!” på japanska.
Mitt omdöme
Forskare som går för långt i sin iver att genetiskt framställa en organism med mänskligt DNA. En pekpinne för att tala om för oss alla hur fel det är att ikläda sig rollen som Gud? Kan tänkas, men ändock inte. Underförstått finns budskapet, men det är sekundärt i filmen. Här handlar det framförallt om paret Elsa och Clive och deras relation till sin skapelse som de börjar betrakta som sitt egna barn. I ett tidigt skede får vi klart för oss att hon inte är redo för barn, men Clive har börjat tänka i de banorna. Och så kommer Dren, som Elsa döper sin skapelse till, och naturligtvis får hon moderliga känslor för sitt ”barn”. Många känslor som är i omlopp, men det är väl naturligt när en ny familjemedlem sett dagens ljus?
Filmen får godkänt för tråkig är den inte att se. Man är nyfiken på att få se utvecklingen av Dren och vad det ska leda till. Är hon en ängel som hämnas på sina skapare för att de leker Gud? Kanske det. Men då den går över till att bli mer en rysare så tycker jag att nerven saknas. De borde börjat lite tidigare med att bygga upp spänningen i filmen för nu kom allt på en gång mot slutet vilket gjorde att man aldrig fick en chans att komma in i det förrän det var över. Passande slut, men inget som väckte min förvåning. Och det är väl det som är kruxet med filmen: vi bjuds aldrig på några överraskningar utan allt flyter på i makligt tempo.
Tekniskt sett inget att anmärka på. Fred, Ginger och Dren är väldigt snyggt gjorda. Skådespelarprestationerna får godkänt, men inget som kommer att lämna avtryck till eftervärlden. Kan tänkas att filmen lyft några snäpp med vassare skådespelarensemblé.
Lou Ford är sheriff i en småstad i Texas. På ytan är han en gentleman och ett föredöme för invånarna, men under ytan döljer han en stor hemlighet – Lou är i själva verket en kvinnohatande, sadistisk seriemördare.
Trivia
Baserad på boken från 1952 av Jim Thompson.
Andrew Dominik skrev manus till filmen 2003 och skulle även regisserat den, men lämnade projektet då Tom Cruise (som skulle spelat rollen som Lou Ford) hoppade av. I stället gjorde han senare filmen The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) med Casey Affleck i rollen som Robert Ford.
Mitt omdöme
För ovanlighetens skull såg jag trailern innan jag sett filmen och den väckte min nyfikenhet. Innan dess var mitt intresse ljummet då jag inte är överdrivet förtjust i Casey Affleck (som jag inte alls tycker är så bra som de flesta säger om hans prestation i ovan nämnda film av Andrew Dominik). Men något fångade min blick i trailern: den till synes lågmält berättade storyn ackompanjerad av stämningsfylld musik. Men… skenet kan bedra.
Filmen är verkligen lågmält berättad och inget fel med det. Problemet är den totala avsaknaden av känslor vilket gör att jag inte alls fångas av varken handlingen eller karaktärerna. Ja visst ska huvudpersonen vara känslokall och avtrubbad, men omgivningen? Berättelsen? Och karaktärerna förankrades aldrig utan lämnade mig totalt oberörd om deras leverne och öde. Kändes som att antingen har saxen varit framme eller så har de helt enkelt struntat i karaktärsbeskrivningen för att spara tid (eller ork). Men förhoppningsvis var det avsiktligt för att få oss lika oberörda och känslolösa som huvudpersonen, dock faller det ej väl ut i mina ögon då jag behöver bli mer engagerad för att fastna för en film.
Förutom bättre manus och regi så tror jag filmen vunnit mer på annan skådespelarensemble. Ingen övertygade och vissa kändes t.o.m helt fel castade. Som Jessica Alba och Kate Hudson. Nej, inte heller denna gång blev jag imponerad av herr Afflecks skådespeleri. Han gör väl sitt bästa, men det räcker inte till. Det i kombinationen med personregin gör att det blir tämligen blekt resultat. Hade varit intressant att se hur filmen gestaltat sig under Andrew Dominiks styre.
Foto och kameraarbete får väl godkänt, men lär inte gå till filmhistorien. Miljöerna kändes som en mix av 50-tal och nutid. Musiken kommer jag inte ens ihåg nu… Hm.
Jag ger den ändå en tvåa i betyg då det vart en liten gnista mot slutet. Trots det ologiska som utspelade sig. Två saker som störde: en viss person plus att ingen märkte något som borde varit uppenbart även för den som har dåligt luktsinne. Ska inte avslöja mer utifall att ni tänkt se filmen…
Det enda de har kvar är varandra. Världen är i stort sett död efter en klimatkollaps och av mänskligheten finns knappt någonting kvar – endast enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än.
En far och hans son går ensamma genom det ödsliga och förkolnade landskapet. Inget liv syns till och endast en svag vind kan skönjas. Kylan är bitande, nästintill outhärdlig, och snön som faller är grå. Himlen är mörk. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom en kundvagn med ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor vars enda mål är att överleva. Kärleken mellan far och son ställs mot en hopplöst skrämmande framtid, en framtid som skapats av människan.
Trivia
Baserad på boken med samma namn skriven av Cormac McCarthy.
Hillcott filmade scenen med läskmaskinen flera gånger med olika märken på läskburken som pappan gav till sonen då han var orolig att Coca-Cola inte skulle uppskatta användandet av deras produkt. Men ett samtal av Viggo Mortensen till VD:n på Coca-Cola gav dem tillåtelse till det och då stämde den scenen överens med boken.
Anledningen till apokalypsen förklaras aldrig vilket det heller aldrig görs i boken.
Mitt omdöme
En deprimerande film, men på ett positivt sätt so to speak: en film som når ut i varenda fiber i min kropp. Den berör mig. Inget förskönande finns här. Världen står och vacklar vid undergångens kant. Allt är grått, skitigt och hemskt. Fotot, miljöerna och musiken förstärker känslan av hopplöshet och uppgivenhet. Ruggigt snyggt gjort. Är det verkligen värt att kämpa? Hålla sig vid liv? För vad? Några ger upp, andra kämpar på. Men det är motigt. Fruktansvärt väl gjort är det måste jag säga och jag sitter som fastklistrad framför tv:n. Ingen tanke på vad som väntar runt hörnet, bara nuet som existerar. Pappan som gör sitt bästa för att lära sonen att överleva, ett måste då han inte kommer att finnas kvar för alltid. Via pappan får vi en inblick i hur livet var innan katastrofen, hur sonen är förundrad inför vissa saker som hörde till tiden innan. Starkt spel av Viggo Mortensen som är perfekt i rollen som pappan. Även Kodi Smit-McPhee fungerar bra i rollen som sonen, men det är Viggo som bär filmen. Måste erkänna att jag inte kände igen Robert Duvall i rollen som gamlingen, trots att det gnagde i mig att han såg bekant ut.
Efter att nyligen ha sett The Book of Eli, även den en postapokalyptisk film, så är det befriande att se en film där Gud inte står för hoppet utan det hänger på människan själv. Att tro på sig själv, våga tro på andra människor. Men samtidigt inte låta tron förblinda en utan inse att alla människor inte är goda.
Filmen får mig att inse hur bra vi har det och hur dåliga vi är på att uppskatta det vi faktiskt har. Tar allt för givet. För tänk om…
Den här filmen lutade åt en solklar femma, men så kom vi till slutet… Tyvärr valde de den enkla vägen, vilket inte föll väl i mina ögon. Ska inte avslöja något mer utan ni får bilda er egen uppfattning.
Skådespelare: Leonardo diCaprio, Ken Watanabe, Tom Hardy, Ellen Page, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Cillian Murphy, Tom Berenger, Michael Caine, Dileep Rao, Pete Postlethwaite, Lucas Haas
Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) är en skicklig tjuv, den absolut bästa i den farliga konsten i att extrahera: att stjäla värdefulla hemligheter från djupt inne i det undermedvetna under drömstadiet när hjärnan är som mest känslig. Cobbs ovanliga förmåga har gjort honom till en åtråvärd spelare i denna förrädiska nya värld av industrispionage, men det har också gjort honom till en internationell flykting och kostat honom allt han någonsin älskat.
Nu erbjuds Cobb en chans till försoning. Ett sista jobb skulle kunna ge honom tillbaka hans liv men bara om han kan uppnå det omöjliga – Inception. Istället för den perfekta stöten, så måste Cobb och hans grupp av specialister lyckas med det omvända; deras uppgift är inte att stjäla en idé utan istället att plantera en. Om de lyckas så skulle det kunna vara det perfekta brottet. Men hur mycket planering och expertis de än har så kan inget förebereda gruppen på den farliga fienden som verkar förutse alla deras drag. En fiende bara Cobb kunde ha förutsett.
Trivia
Nästan åtta år tog det för Christopher Nolan att skriva manuset.
Yusuf är det arabiska namnet för Josef, en biblisk figur som var drömtydare.
Christopher Nolan tackade nej till filmbolagets förslag att göra den i 3D då han tyckte det skulle ta alltför mycket fokus från själva handlingen.
I den grekiska mytologin var Ariadne den som hjälpte Theseus att besegra Minotaur genom att hjälpa honom genom dess labyrint med en röd tråd.
Edith Piafs ”Non, je ne regrette rien” spelar en stor roll i filmen och en rolig detalj är att Marion Cotillard gestaltat henne på vita duken, La vie en rose (2007). Det sambandet hävdar Nolan är rena slumpen. Direkt översatt till engelska lyder sången enligt följande: I regret nothing/no, I have no regrets/I regret neither the good things I’ve done nor the bad things/They are all the same to me/…The past is done, swept away, forgotten/I don’t need the past anymore/I set my memories on fire/My horrors, and my pleasures/I don’t need them any more/Swept away in the agonies of love/Swept away forever, I leave with nothing…
Mitt omdöme
När man drömmer så finns aldrig början på drömmen med, utan man befinner sig mitt i händelsernas centrum. Det här är något som Nolan tar fasta på och vilket jag gillar. Men jag blev lite förvånad att han ändå höll det på så pass enkel nivå för det var inga större problem att hänga med i handlingen. Lite besviken är jag ska jag erkänna för förutsättningarna fanns där för att bjuda våra hjärnor på ett svettigt träningspass. Som han gjorde i Memento (2000), en film som ligger mig varmt om hjärtat. De kunde gott ha dragit ner på några actionscener och lagt lite mera krut på drömsekvenserna för vad som sker i det undermedvetna är riktigt intressant. Invävningen av Cobbs upplevelser med sin hustru, Mal, var riktigt bra och höjde filmen avsevärt. Lite tveksam är jag till nödvändigheten med att Ellen Pages karaktär fick ta på sig ansvaret att förklara för oss vad som händer. Men jag gillar hennes kommentar när hon själv tappade tråden: ”Vänta lite, vems undermedvetna är vi på väg in i, egentligen?”
Visuellt finns där ett gäng guldkorn som t ex scenen på kafét och interaktionen mellan skåpbilen och hotellet. Jäklar så snyggt! Hans Zimmers musik gör sitt för att förhöja upplevelsen och mot slutet så förstärks känslan av sorgsenhet på ett vackert sätt.
Jämförelse med The Matrix (1999) är ofrånkomlig då båda filmerna handlar om att röra sig mellan den icke existerande världen och den verkliga. Vilken värld är den riktiga? Och t.o.m jag som inte har full koll på James Bond anar flirten med den franchisen genom scenerna på det snöiga berget med dess actionscener. Tyvärr är det denna som drar ner både tempo och filmen i mitt tycke. Alltför utdraget och ja.. tråkigt.
Slutligen måste jag bara nämna skådespelarensemblen som inte går av för hackor. Mycket bra spelat av samtliga inblandade! Ingen nämnd, ingen glömd.
Familjen Montelli flyttar in i, vad de tror, sina drömmars hus. Men en ondska lurar där. En demon trakasserar dem och familjen börjar falla samman. Mamman försöker få den lokala prästen att välsigna huset, men han drivs iväg av hennes våldsamma och icke-religiösa make. Den äldsta sonen, Sonny, blir besatt av demonen och prästen, som inser det, försöker få kyrkan att godkänna en exorcism vilket de avslår och det vilar på prästens axlar att själv ta itu med demonen.
Baserat på de verkliga händelserna där Ronald DeFeo Jr. mördade sin familj 1974 på 112 Ocean Ave. i Amityville, USA. Boken ”Murder in Amityville”, som försöker förklara varför DeFeo Jr. mördade sin familj, ligger till grund för filmen. Den är skriven av parapsykologen Hanz Holzer. Familjen Montelli är löst baserade på familjen DeFeo. Holzer kom fram till att huset är byggt på en gammal indiansk begravningsplats vilket plockas upp i remaken av första filmen, The Amityville Horror (2005).
Svensk titel: ”Huset som Gud glömde 2″.
Mitt omdöme
Italiensk regissör bakom spakarna och en italienare bakom kameran. Det märks. Dialogen är sekundär och det är stämningen och känslorna som är det primära. Och det är det som är styrkan i filmen. Inga onödiga, överdrivna ljudeffekter utan spänningen byggs sakta upp genom det visuella och den psykologiska aspekten. Bra foto, framförallt nere i källaren där de verkligen lyckas få till det. Skådespelarna är inte de bästa och framförallt mamman, Rutanya Alda, spelar över så det sjunger om det. Manus av Tommy Lee Wallace som både skrev och regisserade Halloween III: Season of the Witch som jag såg för inte alltför längesedan.
Nu är jag sugen på att se om den första filmen som jag inte sett på väldigt länge. Ska även se om den från 2005 för att fräscha upp minnet.
