Regi: John Hillcoat

Skådespelare: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Robert Duvall, Guy Pearce, Charlize Theron

År:  2009

Genre: Drama

Sett: Blu-ray 19/12 2010

Längd: 111 min.

Betyg: 4/5

IMDb

Synopsis

Det enda de har kvar är varandra. Världen är i stort sett död efter en klimatkollaps och av mänskligheten finns knappt någonting kvar – endast enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än.

En far och hans son går ensamma genom det ödsliga och förkolnade landskapet. Inget liv syns till och endast en svag vind kan skönjas. Kylan är bitande, nästintill outhärdlig, och snön som faller är grå. Himlen är mörk. De är på väg mot kusten trots att de inte vet vad, om någonting alls, väntar på dem där. De har ingenting kvar, förutom en kundvagn med ett fåtal tillhörigheter och en pistol att försvara sig med om de skulle bli hotade av någon av de fåtal förvildade människor vars enda mål är att överleva. Kärleken mellan far och son ställs mot en hopplöst skrämmande framtid, en framtid som skapats av människan.

Trivia

Baserad på boken med samma namn skriven av Cormac McCarthy.

Hillcott filmade scenen med läskmaskinen flera gånger med olika märken på läskburken som pappan gav till sonen då han var orolig att Coca-Cola inte skulle uppskatta användandet av deras produkt. Men ett samtal av Viggo Mortensen till VD:n på Coca-Cola gav dem tillåtelse till det och då stämde den scenen överens med boken.

Anledningen till apokalypsen förklaras aldrig vilket det heller aldrig görs i boken.

Mitt omdöme

En deprimerande film, men på ett positivt sätt so to speak: en film som når ut i varenda fiber i min kropp. Den berör mig. Inget förskönande finns här. Världen står och vacklar vid undergångens kant. Allt är grått, skitigt och hemskt. Fotot, miljöerna och musiken förstärker känslan av hopplöshet och uppgivenhet. Ruggigt snyggt gjort. Är det verkligen värt att kämpa? Hålla sig vid liv? För vad? Några ger upp, andra kämpar på. Men det är motigt. Fruktansvärt väl gjort är det måste jag säga och jag sitter som fastklistrad framför tv:n. Ingen tanke på vad som väntar runt hörnet, bara nuet som existerar. Pappan som gör sitt bästa för att lära sonen att överleva, ett måste då han inte kommer att finnas kvar för alltid. Via pappan får vi en inblick i hur livet var innan katastrofen, hur sonen är förundrad inför vissa saker som hörde till tiden innan. Starkt spel av Viggo Mortensen som är perfekt i rollen som pappan. Även Kodi Smit-McPhee fungerar bra i rollen som sonen, men det är Viggo som bär filmen. Måste erkänna att jag inte kände igen Robert Duvall i rollen som gamlingen, trots att det gnagde i mig att han såg bekant ut.

Efter att nyligen ha sett The Book of Eli, även den en postapokalyptisk film, så är det befriande att se en film där Gud inte står för hoppet utan det hänger på människan själv. Att tro på sig själv, våga tro på andra människor. Men samtidigt inte låta tron förblinda en utan inse att alla människor inte är goda.

Filmen får mig att inse hur bra vi har det och hur dåliga vi är på att uppskatta det vi faktiskt har. Tar allt för givet. För tänk om…

Den här filmen lutade åt en solklar femma, men så kom vi till slutet… Tyvärr valde de den enkla vägen, vilket inte föll väl i mina ögon. Ska inte avslöja något mer utan ni får bilda er egen uppfattning.