Regi: Teddy Newton
År: 2010
Genre: Animerad kortfilm
Sett: 8/2 2011
Längd: 6 min.
Betyg:
Personifieringen av natt och dag lär sig komma överens.
Visades innan Toy story 3 (2010) på bio.
Figurerna är otroligt charmiga och animeringen är riktigt läckert gjord. Skön och trallvänlig musik lyfter stämningen och kortfilmen lämnar en glad i sinnet!
Regi: Lisa Cholodenko
Skådespelare: Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska, Josh Hutcherson
År: 2010
Genre: Drama
Sett: 7/2 2011
Längd: 106 min.
Betyg: 3/5
Nic och Jules är ett lesbiskt par som har två barn tillsammans. Joni och Laser, har blivit till genom konstgjord befruktning och är nu i tonåren. Innan Joni börjar college till hösten finns det en sak som hon och hennes bror vill göra – träffa sin pappa. De lyckas spåra honom, men hur ska de kunna övertyga mamma och mamma om att de även behöver en pappa i huset? Han är ju ingen riktig pappa enligt dem, bara en ”donator”. Detta sätter igång en lavin av känslor, tankar och outtalade önskningar som kommer påverka dem alla för all framtid.
Filmens titel baserar sig på låten ”The Kids Are Alright” av The Who.
Nominerad för fyra Oscars.
Väl genomfört relationsdrama med en ypperlig skådespelarensemble. Gillar dialogen och stämningen som genomsyrar filmen, känns så naturligt och trovärdigt. Bra manus, men det är skådespelarna som håller i trådarna. Vilket är uppenbart mot slutet då manuset tappar lite fokus och det blir för enkelt och snabbt avslut. Musiken backar upp på ett väldigt bra och diskret sätt. Inget att anmärka på fotot som fyller sin funktion.
Mark Ruffalo spelar pappan på ett skönt ”laid-back” sätt, Julianne Moore klarar av sin roll galant som den fria själen kontra Annette Bening som står för den strukturerade och dominanta personen. Mia Wasikowska övertygar starkt i rollen som dottern i familjen som är på väg att bli vuxen och flytta hemifrån. Josh Hutcherson är mer nedtonad trots att det är han som egentligen sätter bollen i rullning i och med hans nyfikenhet på vem som är hans pappa.
Något som puttrar lite vid sidan om är tanken på att filmen hade vunnit mer på att inte ha två kända, heterosexuella, skådespelerskor i huvudrollen för det förtar mycket av tyngden i berättelsen. Det övertygar inte utan jag sitter mest och tänker på vilka duktiga skådespelerskor de är, Moore och Bening, i stället för att till 100% engagera mig i karaktärerna. Tyvärr är det ju som så att i de flesta filmer används ett känt namn för att locka publiken och dra in pengar. Money talks.
Men filmen är helt klart sevärd och betyget blir en stark trea.
Regi: Nathan Greno, Byron Howard
Skådespelare: Mandy Moore, Zachary Levy, Donna Murphy, Ron Perlman
År: 2010
Genre: Animerat
Sett: 7/2 2011
Längd: 100 min.
Betyg: 3/5
Kungarikets mest eftersökta (och charmiga) tjuv, Flynn Rider, träffar av en slump den blonda tonåringen Rapunzel som har livslångt utegångsförbud och är fast i ett högt torn. Mötet är början på ett hårresande äventyr som innehåller en snabb polishäst, en överbeskyddande kameleont och ett läskigt gäng banditer.
Film nummer 50 från Disney.
Från första början var producenten Glenn Keanes ambition att få filmen att kännas och se ut som en traditionell hand-ritad film, men i 3D. Han ordnade ett seminarium där 50 animatörer var inbjudna, både CGI och tradtionella, för att diskutera olika tekniker för att, med hans egna ord, ”bring the warmth and intuitive feel of the hand-drawn to CGI”.
Disneys sista sagofilm om en prinsessa.
Svensk titel: ”Trassel”.
Jag var en aning skeptisk till filmen då Disney brukar ha en tendens att sockra sina filmer lite för mycket för mitt tycke. Döm om min förvåning då jag fann mig själv sitta och njuta av både handling och animering! Inte för att handlingen bjöd på några större överraskningar, men de fick ihop den bra och jag gillar humorn som fanns med. T.o.m hästen som jag först trodde skulle bli fånigt överansträngd var underhållande att se. Rapunzel visade sig vara en tjej med skinn på näsan trots sitt docklika utseende och förkärlek till färgen rosa. Drömprinsen var riktigt smårolig och den elaka ”mamman” upptog lagom mycket utrymme. Charmig rulle det här helt enkelt.
Jag bävade lite för slutet med tanke på att det var en Disney-film med temat saga, men blev glatt överraskad att de lyckades få till det så pass bra utan att rubba vår blodsockernivå alltför mycket. Tacksam för det.
Det som drog ner filmen för mig var alla dessa sånger, som för all del var väldigt passande till filmen, men inget jag brukar gå igång på och det här var inget undantag. Stark trea i betyg blir det i alla fall.
Regi: John Cameron Mitchell
Skådespelare: Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne West, Tammy Blanchard, Sandra Oh
År: 2010
Genre: Drama
Sett: 1/2 2011
Längd: 91 min.
Betyg: 4/5
Livet för det lyckliga paret vänds upp och ner när deras barn dör i en olycka.
Baserad på en pjäs av David Lindsay-Abaire.
Spelades in på 28 dagar.
Aaron Eckhart handplockades av Nicole Kidman för att spela hennes man i filmen.
Känslostarkt och gripande drama om Becca och Howie som försöker hantera sorgen efter förlusten av sin son på olika sätt. Fullkomligt lysande skådespel av Nicole Kidman och Aaron Eckhart som även har riktigt bra personkemi. Till stora delar är det ett sorts kammarspel mellan de två. Finns några scener som verkligen griper tag i mig och jag sitter förstummad framför skärmen och försöker få bort skräpet ur ögat.
Ljussättning, färger, foto och musik passar så väl in och bygger upp stämningen på ett lugnt och fint sätt. Även bra skådespelare i birollerna, framförallt mamman och systern som spelas av Dianne West respektive Tammy Blanchard.
Varför det inte blir fullpott beror på till stor del scenerna mellan Howie och Gaby som inte riktigt sitter som de ska.
Regi: Tony Scott
Skådespelare: Denzel Washington, Chris Pine, Rosario Dawson, Ethan Suplee, Kevin Dunn, Kevin Corrigan, Lew Temple
År: 2010
Genre: Action
Sett: 1/2 2011
Längd: 98 min.
Betyg: 3/5
Ett tåg med giftigt avfall som last skenar och måste stoppas till varje pris för att undvika en katastrof som riskerar att utplåna en hel stad.
Baserad på en verklig händelse då ett tåg med 47 vagnar från Ohio 15 maj 2001, förarlöst skenade genom tre stater innan de fick stopp på det.
Filmen började utvecklas redan 2004 med olika regissörer inblandade.
Twentieth Century Fox bad både Denzel Washington och Tony Scott att gå ner i lön. Men frustrationen över avsaknad av ett start datum fick Washington att hoppa av. Fox gav ett okänt erbjudande till Washington för att han skulle komma tillbaka.
Action i 300 knyck där en katastrof lurar runt hörnet. Tony Scott vet hur han ska öka pulsen hos oss åskådare. Det gillar jag och jag blir grymt underhållen. Så mycket att jag t.o.m kan bortse från den slentrianmässiga storyn som har alla ingredienser vi redan sett ett otal gånger förr: en katastrof måste avvärjas, vi har hjälten/hjältarna som går mot strömmen för att rädda dem alla, familjen vid sidan om, ett storföretag som enbart ser till det ekonomiska etc. Några missar förekommer som borde undvikits: när det börjar hända saker så klipper de till en annan scen med dialog vilket drar ner tempot. Skådespelarna gör så gott det kan, men det finns inte så mycket för dem att jobba med. Jag tycker t.o.m Denzel Washington är uthärdlig, vilket kan förklaras med att hans roll faktiskt är relativt nedtonad och han har Chris Pine som bisittare. Bäst sköter sig Rosario Dawson som den tuffa kvinnan som sticker upp emot sin chef.
Ja, en actionfilm som ger underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.
Regi: Joe Johnston
Skådespelare: Benicio Del Toro, Emily Blunt, Anthony Hopkins, Hugo Weaving
År: 2010
Genre: Skräck
Sett: 31/1 2011
Längd: 119 min. (Director’s Cut)
Betyg: 2/5
”The Wolfman” bygger på Universals klassiska film och i huvudrollen ser vi Benicio Del Toro som Lawrence Talbot – en plågad adelsman som nås av nyheten att hans bror försvunnit. Talbot återvänder till sitt familjegods efter att hans brors trolovade Gwen Conliffe bett honom om hjälp att hitta sin blivande make.
Talbot återförenas med sin far och påbörjar sökandet. Han upptäcker snart att ett blodtörstande odjur har dödat folk i byn och att en misstänksam polisinspektör från Scotland Yard vid namn Aberline har anlänt för att undersöka saken.
I jakten på det mardrömslika odjuret upptäcker Talbot det hårresande öde som väntar honom själv …
Baserad på filmen The Wolf Man (1941) med Lon Chaney Jr som varulven.
Mark Romanek skulle först regisserat filmen, men lämnade projektet efter bråk om budgeten.
Problem med att få tag på en ny regissör gjorde att den planerade premiären 2007 fick flyttas fram till februari 2009, sedan november 2009 för att slutligen få premiär februari 2010.
Danny Elfman komponerade ett fullständigt soundtrack inspirerad av Wojciech Kilars filmmusik till Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula (1992). Men det förkastades då musiken inte ansågs passa in till filmens nya stil efter flertal omtagningar och förseningar. Paul Haslinger skulle ersätta honom, men Universal ångrade sig och beslutade sig för att använda Elfmans soundtrack trots allt.
Björnen som zigenarna äger är i själva verket återvunnen animering från The Golden Compass (2007). Polarbjörnen modifierades för att se ut som en grizzlybjörn i stället.
Scenen med Max von Sydow, som lämnar silverkäppen till Lawrence Talbot på tåget, finns bara med i ”Director’s Cut” versionen.
Mycket yta och lite innehåll. Extremt snyggt gjord med de stämningsfyllda miljöerna, fotot och kostymerna som allt ger sken av tidsepoken som filmen utspelar sig i. Skådespelarna ger dessvärre inga större intryck hos mig förutom Hugo Weaving. Förvandlingen till varulv var jäkligt läckert gjord (inte så konstigt med Rick Baker inblandad), men själva utseendet på varulvens ansikte gillade jag inte. Inte så att det var dåligt gjort, men något störde mig där. Kan inte riktigt sätta fingret på vad. Storymässigt så var det smått sövande. Jag kände mig totalt oengagerad i karaktärerna och dess öden.
Dock blir jag nyfiken på att se originalet från 1941 som jag inte sett. Jag vet, skäms på mig. 