Regi: Lisa Cholodenko

Skådespelare: Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska, Josh Hutcherson

År: 2010

Genre: Drama

Sett: 7/2 2011

Längd: 106 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Nic och Jules är ett lesbiskt par som har två barn tillsammans. Joni och Laser, har blivit till genom konstgjord befruktning och är nu i tonåren. Innan Joni börjar college till hösten finns det en sak som hon och hennes bror vill göra – träffa sin pappa. De lyckas spåra honom, men hur ska de kunna övertyga mamma och mamma om att de även behöver en pappa i huset? Han är ju ingen riktig pappa enligt dem, bara en ”donator”. Detta sätter igång en lavin av känslor, tankar och outtalade önskningar som kommer påverka dem alla för all framtid.

Trivia

Filmens titel baserar sig på låten ”The Kids Are Alright” av The Who.

Nominerad för fyra Oscars.

Mitt omdöme

Väl genomfört relationsdrama med en ypperlig skådespelarensemble. Gillar dialogen och stämningen som genomsyrar filmen, känns så naturligt och trovärdigt. Bra manus, men det är skådespelarna som håller i trådarna. Vilket är uppenbart mot slutet då manuset tappar lite fokus och det blir för enkelt och snabbt avslut. Musiken backar upp på ett väldigt bra och diskret sätt. Inget att anmärka på fotot som fyller sin funktion.

Mark Ruffalo spelar pappan på ett skönt ”laid-back” sätt, Julianne Moore klarar av sin roll galant som den fria själen kontra Annette Bening som står för den strukturerade och dominanta personen. Mia Wasikowska övertygar starkt i rollen som dottern i familjen som är på väg att bli vuxen och flytta hemifrån. Josh Hutcherson är mer nedtonad trots att det är han som egentligen sätter bollen i rullning i och med hans nyfikenhet på vem som är hans pappa.

Något som puttrar lite vid sidan om är tanken på att filmen hade vunnit mer på att inte ha två kända, heterosexuella, skådespelerskor i huvudrollen för det förtar mycket av tyngden i berättelsen. Det övertygar inte utan jag sitter mest och tänker på vilka duktiga skådespelerskor de är, Moore och Bening, i stället för att till 100% engagera mig i karaktärerna. Tyvärr är det ju som så att i de flesta filmer används ett känt namn för att locka publiken och dra in pengar. Money talks.

Men filmen är helt klart sevärd och betyget blir en stark trea.