Regi: Brian Trenchard-Smith

Skådespelare: Michael Shanks, Alexandra Davies, Saskia Hampele, Bruce Davison

År: 2010

Genre: Sci-fi/Thriller

Sett: Blu-ray 13/8 2011

Längd: 91 min.

Betyg: 1/5

IMDb

Synopsis

Extrema kallfronter rör sig ner genom hål i ozonlagret och dödar allt i sin väg. Klimatexperten Jack Tate är den första som inser att det står inför en global katastrof, men ingen vill lyssna på honom.

Trivia

Michael Shanks känns igen från Stargate-franchisen och Bruce Davison från bl a ”X-Men”.

Mitt omdöme

En film som snabbt förpassas till ett dammigt hörn i arkivet. En lågbudget dussinvara med en handling vi sett förut i många tv-filmer: skådespelare som läser sina repliker med manuset i handen och med specialeffekter som ser ut att vara gjorda direkt i Paint Shop Pro. Förutsägbart och emellanåt fånigt. Håller med om att katastrofen är nära.

Regi: Stephen Chiodo

Skådespelare: Grant Cramer, Suzanne Snyder, John Allen Nelson

År: 1988

Genre: Skräck/Komedi

Sett: DVD 7/8 2011

Längd: 83 min.

Betyg: 2/5

IMDb

Synopsis

Studenterna Mike och Debbie är ute på sin första date och pluggar flitigt på sina anatomiska studier när de plötsligt avbryts av vad som verkar vara en meteorit som faller till jorden. Nyfikna kör de ut mot platsen för nedslaget för att upptäcka… ett cirkustält?! Lyckligt ovetande har Mike och Debbie stött på något otroligt; cirkustältet är i själva verket en utomjordisk farkost! Men de skall snart bli varse om att den här cirkusen inte är något skämt. Passagerarna består nämligen av mördarclowner från yttre rymden som har kommit till jorden för att göra allt annat än att underhålla!

Trivia

Budgeten på 2 miljoner dollar brändes i huvudsak på produktionskostnader. Clownerna och specialeffekterna skapades av filmskaparna själva till en väldigt låg kostnad.

Bröderna Chiodo som ligger bakom filmen. Stephen, Charles och Edward. Charles spelade även rollen som Klownzilla.

Taglinen, In space, no one can eat ice cream, är en hyllning till Alien (1979) som hade taglinen In space no one can hear you scream.

Mitt omdöme

Sägs vara en kultfilm, men jag hade inte tidigare hört talas om den förrän den dök upp på ett forum och fångade min uppmärksamhet. Sådan galen story/film måste jag ju bara se! Jag menar: mördarclowner från rymden som skjuter popcorn!

Skräck-komedier, eller komedier överlag, är något jag generellt är svårflirtad med. Och denna film blev tyvärr inget undantag. Jag kan uppskatta kreativiteten och glädjen som säkerligen fanns med i bilden när filmen gjordes. Och trots att den skriker B-film så är storyn faktiskt ok och skådespelarna bättre än de brukar vara i dylika filmer. Effekterna var väl inte världens bästa, men passade ändå in i filmens anda. Det som räddar filmen för mig är utseendet på clownerna, som var bra gjort – vilka elakingar! – och deras lekfullhet.

Jag kan inte annat än älska dess tagline: In space, no one can eat ice cream

Regi: David Jacobson

Skådespelare: Jeremy Renner, Bruce Davidson, Artel Great, Kate Williamson

År: 2002

Genre: Drama

Sett: DVD 6/8 2011

Längd: 98 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Jeffrey Dahmer mördade 17 människor. Han åt sedan upp dem, eller använde kropparna i sina sexuella ritualer. Denna film får det att vända sig i magen!

Trivia

Jeffrey Lionel Dahmer, född 21 maj 1960 i West Allis, död 28 november 1994 på Columbia Correctional Institute i Portage, var en till livstids fängelse dömd amerikansk seriemördare, nekrofil och kannibal. Dahmer anses som en av USA:s värsta seriemördare genom tiderna då han våldtagit, mördat, skändat och/eller ätit av minst 17 personer, samtliga män, under en period på cirka 13 år.

Läs mer om ”kannibalen från Milwaukee” på wikipedia.

Mitt omdöme

Först vill jag börja med att nämna att synopsis är plockad direkt från baksidan på DVD:n (Scanbox) och jag kan inte riktigt hålla med om sista meningen…

Jeremy Renner är en kompetent skådespelare som klarar av skiftande roller vilket han bevisar här. Han är den stora behållningen i filmen. En film som lämnade mig smått förvånad då den på ett så enkelt sätt berättade historien om den person som räknas som en av USAs värsta seriemördare. Med enkelt sätt menar jag att det framkommer inte fullt ut vilken hemsk människa denne person var. Kanske meningen var att berätta hur han blev ”kannibalen från Milwauke”, men i sådant fall föll även det platt. Visst gjordes det ett lamt försök att bygga upp hans bakgrund, men känner man inte till alla fakta så ger det inte så mycket. Som hans problem med pappan som det bara antyds här.

Man kan inte basera en film på verkliga händelser genom att utelämna så pass många viktiga detaljer. Som att det handlade om kannibalism och att många offer var minderåriga. Än värre är att de plockat några scener från verkligheten, men skrivit om dem. Kan även tycka att de förskönat dem. Tänker framförallt på att ett utav offren i verkligheten var bara 14 år, men i filmen är han äldre. What’s up with that?

Om filmen ej handlat om den verklige seriemördaren Jeffrey Dahmer så hade den fått högt betyg för ser man den som en påhittad berättelse så är filmen riktigt bra, men nu ska den ju faktiskt handla om den värsta seriemördaren i USA:s historia och då lämnas mycket att önska. Det framgår inte vilken ondska som lurade bakom det pojkaktiga ansiktet och jag fick känslan av att de inte vågade visa hela sanningen. En sanning som jag fick läsa mig till sedan: en man som mördade så pass många personer, även unga, och ägnade sig åt kannibalism. Ruggigt värre och tyvärr något som ej togs upp i filmen som kunnat bli så mycket bättre, som kunnat fånga oss åskådare på ett helt annat sätt. Visa oss att ondskan finns i vår närhet. I verkligheten. Inte bara på film…

Knepigt att betygssätta filmen för ser jag bara till själva filmen som den är så skulle det som sagt var bli högt betyg för framförallt Jeremy Renner är grymt bra. Och storyn som sådan är bra. Inget heller att anmärka på fotot och scenografin. Men så har vi då den sanna historien som filmen ska bygga på och då går det bara inte att ge den högre betyg för där misslyckas de ganska rejält med att visa vilken otäck och farlig person Jeffrey Dahmer verkligen var. Synd.

Originaltitel: A Bug’s Life

Regi: John Lasseter, Andrew Stanton

Röstskådespelare: David Foley, Kevin Spacey, Julia Louis-Dreyfus, Hayden Panettiere, Richard Kind, John Ratzenberger, Roddy McDowall

År: 1998

Genre: Animerat

Sett: DVD 6/8 2011

Längd: 91 min.

Betyg: 2/5

IMDb

Synopsis

En fyndig myra vid namn Flink anställde krigarinsekter för att försvara hans coloni från en svärm med gräshoppor ledda av Hopper. Men när Flinks mannar visar sig vara en grupp av circus aktörer, så är det upplagt för ett komiskt sammanträffande.

Trivia

Roddy McDowalls (1928-1998) sista film.

Lådorna i staden har namn efter manusförfattarnas barn, t ex JuJu’s Litter, Hannah’s Bananas och PJ Pop.

Mitt omdöme

Efter att ha sett dokumentären ”25 Magical Moments” (Pixar som firar 25 år) så blev jag sugen på att se denna film.

Jag måste erkänna att jag blandar ihop denna film med DreamWorks ”Antz” från samma år. Som jag för den delen måste se om vid lämpligt tillfälle. Trodde faktiskt att jag sett denna film, men jag känner inte riktigt igen den. Kan bero på det jag nyss skrev. ”Ett småkryps liv” är bra, men den når inte riktigt ända fram. Handlingen är lite för enkel och många röstskådespelare lite för bleka. Dock levererar Richard Kind med besked och är den som sticker ut mest med sin karaktär Molt.

Jag saknar det där lilla extra, charmen med de små detaljerna som gör så mycket. Och de kunde gott ha lagt lite mer krut på berättelsen och inte gjort den så himla tillrättalagd och förutsägbar. Ok, undantag för jag väl erkänna är scenen med fågeln som matar sina barn…

Självklart ett fint och gediget hantverk av Pixar och det är roligt att se hur de utvecklats under resans gång när man jämför med dagens filmer.

Bäst med denna film är ju de ”bortklippta” scenerna vid eftertexterna. Underbara!

Regi: Christian Nyby, Howard Hawks

Skådespelare: Kenneth Tobey, Margaret Sheridan, James Arness

År: 1951

Genre: Sci-fi/Skräck

Sett: DVD 10/7 2011

Längd: 87 min.

Betyg: 2/5

IMDb

Synopsis

En amerikansk forskarexpedition på Nordpolen upptäcker ett UFO begravt i isen. Försöket att frigöra den från isen misslyckas och skeppet förstörs. Men i närheten hittar de en varelse och skär ut den i ett isblock och transporterar den tillbaka till forskarstationen. Det dröjer inte länge förrän varelsen vaknar till liv…

Trivia

”Fantomen på Mars” är den svenska titeln.

Baserad på novellen ”Who Goes There?” skriven av science-fiction författaren John W. Campbell Jr.

Scenen där varelsen sätts i brand anses vara den första med en stuntman vars hela kropp brinner.

Mitt omdöme

Carpenters ”The Thing (1982)” är en favorit hos mig så självklart måste jag ju se originalfilmen för att se om inspiration hämtats därifrån.

Filmen (filmerna) baseras på novellen ”Who Goes There?” som skrevs av science-fiction författaren John W. Campbell Jr. När jag läser vad den handlar om inser jag att Carpenter är den mer trogen än Howard Hawks 50-tals version. I den här filmen är den amerikanska forskarexpeditionen på Nordpolen i stället för Sydpolen. Båda filmerna handlar om hur ett UFO hittas i isen och hur de misslyckas med att frigöra skeppet utan i stället spränger det i luften. Men en bit därifrån hittar de en varelse begraven i isen och skär ut den i ett isblock och fraktar den tillbaka till forskarstationen. Där börjar det hända saker och här skiljer det sig åt lite mer mellan de båda filmerna.

Jag har tyvärr inte så stor erfarenhet av gamla skräckfilmer som innefattar monster (ja, förutom de klassiska Dracula och Frankenstein filmerna) så jag vet inte om det var så här dessa filmer gestaltade sig. För jag tycker inte nerven finns där. Stämningen är mer skämtsam och glättig. Den främmande varelsen de har i förvar känns mer som ett exotiskt djur de funnit, inget man behöver vara vaksam och direkt rädd för. Själva produktionen är välgjord, men det brister i skådespeleri och regi av tidigare nämnda orsaker. Skådespelarna levererar sina repliker per automatik och känns malplacerade.

Jag såg den svart-vita kopian som är digitalt restaurerad.

Pst. Ingen har väl missat att James Arness (allas vår Zeb Macahan) spelade varelsen?

Regi: Jean-Pierre Jeunet

Skådespelare: Sigourney Weaver, Winona Ryder, Ron Perlman, Dominique Pinon

År: 1997

Genre: Sci-fi/Skräck

Sett: Blu-ray 10/7 2011

Längd: 109 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

200 år efter sin död återuppstår Ellen Ripley som en klonad hybrid mellan människa och alien. Hennes kamp fortsätter. Denna gång i sällskap med ett udda gäng bestående av smugglare.

Trivia

Jean-Pierre Jeunet ville ha en kvinnlig skurk, men filmbolaget tyckte det räckte med två kvinnliga huvudroller.

Undervattensscenen tog tre veckor att filma. Mjölk hälldes i vattnet då det var för klart för att vara trovärdigt.

Manusförfattaren Joss Whedon var inte nöjd med filmen och sa följande 2005: ”It wasn’t a question of doing everything differently, although they changed the ending; it was mostly a matter of doing everything wrong. They said the lines but they said them all wrong. And they cast it wrong. And they designed it wrong. And they scored it wrong. They did everything wrong they could possibly do. That’s actually a fascinating lesson in filmmaking. Because everything they did reflects back to the script or looks like something from it. And people assume that if I hated it then they’d changed the script…but it wasn’t so much they changed it, they executed it in such a ghastly fashion they rendered it unwatchable.”

Jeunet fick fria händer att ändra manuset och den slutgiltiga versionen av filmen skiljer sig från Joss Whedons originalmanus.

Mitt omdöme

Började så bra, men tappade totalt fotfästet mot slutet och sjönk som en sten till botten. Kunde blivit ett kanonbetyg, men slutar nu på en svag trea.

Gillade storyn med den klonade och ännu tuffare Ripley. Hur forskarna bedriver sina omänskliga experiment i jakten på att finna det perfekta vapnet. Scenerna med de fångna aliens är riktigt bra gjorda och det är uppenbart vilka intelligenta varelser vi har att göra med. Gänget som anländer till stationen är ok, men däremot har jag svårt för Winona Ryder i rollen som Call. Tycker inte hon riktigt får till sin karaktär och känns en aning malplacerad.

Men så kommer vi till delen som handlar om moder Alien och hennes barn… Här slår de knut på sig själva och det blir bara för mycket. Botten nås när det nya barnet ser dagens ljus. OMG så fruktansvärt dåligt, både storymässigt och CGI. Blir bara fånigt och löjeväckande. Hur tänkte de här?

Jean-Pierre Jeunet står för regin och hans stil märks tydligt: förutom att hans trogna följeslagare är med (Dominique Pinon) så märks det på scenografin och de udda karaktärerna.

Pst. Även när denna film plockats ur spelaren dök Weyland-Yutani loggan upp som jag skrev om i inlägget om Aliens.

*************

Nu när jag sett alla filmerna i Alien sviten så rangordnar jag dem så här:

1. Alien (1979)
2. Alien 3 (1992)
3. Aliens (1986)
4. Alien Resurrection (1997)

Ettan är fortfarande svårslagen imo. Men jag gillar att det är olika regissörer i filmerna som sätter sin egen prägel på dem och bjuder på sina egna berättelser. Det är ett plus för franchisen.
Pst. Det är bioversionerna jag sett för jag tyckte det lämpade sig bäst att börja med dem. Vid lämpligt tillfälle ska jag se specialversionerna.