Regi: Geoff Murphy
Skådespelare: Bruno Lawrence, Alison Routledge, Peter Smith, Anzac Wallace, Norman Fletcher
År: 1985
Genre: Sci-fi
Sett: DVD 17/9 2011
Längd: 91 min.
Betyg: 3/5
IMDb
Synopsis
Klockan 06.12 på morgonen vaknar forskaren Zac Hobson för att befinna sig i sin värsta mardröm: han är den enda personen kvar på jorden. Hem, vägar och hela städer är totalt öde på såväl människor som djur, tomma flygplan har fallit från himlen och ur radioapparaterna ljuder bara ett evigt brus.
Trivia
Svensk titel: ”Den tysta jorden”.
Bruno Lawrence dog endast 45 år gammal av lungcancer och har blivit en kultikon i hemlandet, Nya Zeeland.
Filmen är faktiskt baserad på en upplevelse en amerikansk turist hade i Nya Zeeland på 70-talet. Befolkningen passade på att ta sovmorgon på helgerna och då turisten anlände till centrala Auckland en söndagsmorgon upplevde han staden som helt övergiven. Han sa senare att han kändes sig som den siste mannen på jorden.
Filmen har hyllats genom åren och uppnått kultstatus bland filmälskarna.
Mitt omdöme
En film som hyllas av de flesta var jag ju självklart tvungen att införskaffa och nu har jag äntligen tagit mig tid att se den.
Den första delen med Zac som vaknar upp till en värld där han är den enda överlevande människan är fantastiskt genomförd och med ett magnifikt skådespel av Bruno Lawrence. Mycket tack vare honom så lever jag mig in i Zacs värld och känslan av hur verkligheten tränger sig på och hur ens psyke sakta rämnar. Här förstår jag hyllningarna till filmen.
Men sedan händer det lite mer saker som jag inte ska gå in på om du som läser det här inte sett filmen och vill vara spoilerfri. Tempot sjunker och de intressanta tankebanorna från början av filmen lyser med sin frånvaro. Blir mer likt ett vanligt drama eller rättare sagt en transportsträcka där fantasin tröt för de inblandade. Och lite väl utdraget sådant ska tilläggas. Mig tappade de för mitt intresset sjönk rejält. Dock vaknade jag med ett ryck inför slutscenen. Ett slut som jag gillar skarpt och som tål att funderas på. Det gillar jag skarpt. Synd bara på transportsträckan i mitten av filmen för det här kunde blivit riktigt bra.
Vad gäller den tekniska aspekten så är det ganska befriande att få se en film i denna genre som inte lägger allt krut på effekter och det visuella utan låter handlingen styra filmen. Det fungerar utmärkt i denna film. De fåtal effekter som finns fungerar bra och scenografin har de lyckats utmärkt med. Det övergivna landskapet, den ödsliga staden, flygplansvraket och bilarna… Allt hjälper till att bygga upp stämningen i filmen som ekar ensamhet.
Till sist vill jag bara nämna Bruno Lawrence som är den som bär filmen på sina axlar. Får mig att tänka på Sam Rockwells one-man-show i filmen Moon. Lawrence når nästan upp till Rockwells prestation. Vilket är ett bra betyg då Rockwell verkligen glänste i sin roll.
