Betyg: 5/5

Regi: Kathryn Bigelow

Skådespelare: Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty, Guy Pierce, Ralph Fiennes, David Morse

År: 2009

Genre: Action/Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0887912/

Sett: DVD 7/2

I krigets kaos tvingas en bombstyrka på uppdrag i Irak till en farlig katt-och-råtta-lek i en stad där alla skulle kunna vara fienden och allt skulle kunna vara en bomb.

Det var James Cameron som övertalade sin ex-hustru, Kathryn Bigelow, att göra den här filmen då hon själv tvekade för hon hade ett annat projekt på gång.

Filmen spelades in i Jordanien, vägg i vägg med Irak. Dess militär stod för säkerheten runt inspelningsplatserna.

Mycket bra början på filmen då vi direkt kastas in i handlingen genom sättet det är filmat på, känslan av dokumentär. Amerikanska soldater springer på gatan, kaos, irakier som springer omkring allt i en salig mix som om det vore live-sändning.

Nervkittlande spänning i nästa scen då de ska spränga en undangömd bomb vid vägen. Kärran som fraktar deras bomb går sönder så Thompson tar på sig bombdräkten för att själv placera bomben på plats.  Jag sitter på helspänn och väntar bara på att något ska hända. Totalt kaos utbryter helt plötsligt när de upptäcker en man med mobiltelefon, springer mot honom och skriker att de måste stoppa honom. Närbild på hur mannen knappar in ett nummer på mobilen – PANG! Thompson hinner aldrig undan. Här blev jag positivt överraskad då det är Guy Pierce som spelar Thompson och storstjärnor brukar vanligtvis inte ryka med så snart i en film. Bra betyg. För det är sånt här som ger lite extra åt en film då det är det sista man väntar sig, att stjärnan ska försvinna ur bilden så snart.

Sergeant Will James är den som tar över som gruppledare över bombteamet. Det visar sig att han är en person som gillar att köra sitt eget race. Följer inte protokollet till Sanborns stora förtret. Första gången de jobbar ihop skickar inte James in BOT:en (robot) för att kolla status utan går direkt själv. Inte nog med det han slänger rökbomber så hans kollegor tappar visuell kontakt med honom.  Sanborn och specialist Eldridge blir stressade av situationen. Men allt går bra till slut.

Nästa uppdrag visar sig leda till ett bakhåll. De får tag på krypskytten, som är skjuten. En soldat säger till överste Reed att han kommer att överleva om de får iväg honom inom 15. Överste ger honom en menande blick och säger att nej, han överlever inte. Går därifrån och ett skott avlossas. Iskallt.

Samtidigt så börjar Sanborn bli orolig då folk samlas runt omkring dem. Säger till James att de varit där tillräckligt länge, det är dags att dra. Men James är vid bilvraket och vägrar envist ge upp letandet efter detonatorn till bomben. Irriterat slänger han ifrån sig headsetet för att slippa höra Sanborns uppmaning som upprepas. När så James äntligen lyckats desarmera bomben sätter han sig nöjd i humven och tar en cigarett. Sanborn dyker upp och ger honom en rak höger: ”Never take of your headset again!”.

Så jäkla snyggt gjord är händelsen som utspelar sig ute i öknen där de stött på en grupp förklädda engelsmän och hamnat i bakhåll, utan någon chans att ta sig därifrån. De sitter fast där. Den ena efter den andra blir skjuten. Det utsatta läget, spänningen och känslorna förstärks ypperligt genom det avskalade, nakna ljudet.

Här har vi ytterligare ett känt namn som stryker med efter endast ett kortare gästspel: Ralph Fiennes. Vilken underbar film

Kathryn Bigelow har gjort ett riktigt bra jobb som lyckats få fram den nervkittlande spänningen när vi följer bombteamet under deras dagliga arbete. Faran de ständigt utsätts för. Jag sitter som klistrad framför tv:n och följer händelserna med andan i halsen, njuter av hur karaktärerna tar form och jag lär känna dem. Inte en sekund har jag tråkigt. Blir det en Oscar för henne i år? Inte helt omöjligt skulle jag vilja säga.

Fantastiska personporträtt, framförallt de tre huvudpersonerna i bombteamet som vi får följa. Mycket bra spelat av respektive skådespelare.

Snyggt foto både vad gäller kamerateknik och ljussättning, och även miljöerna är perfekta.

Betyg: 3/5

Originaltitel: Harry Potter and the Half-blood Prince

Regi: David Yates

Skådespelare: Daniel Radcliffe, Michael Gambon, Jim Broadbent, Emma Watson, Rupert Grint, Alan Rickman, Helena Bonham-Carter

År: 2009

Genre: Sci-Fi/Fantasy

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0417741/

Sett: DVD 7/2

Trolldomsministeriets Cornelius Fudge har tvingats se sanningen i vitögat och bekräftar att Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är tillbaka och värvar anhängare för att gripa makten.

Harry Potters sjätte skolår vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom kantas av rädsla och varningar. Harry lyckas äntligen med sina lektioner i trolldryck tack vare anteckningar i den lärobok han lånat, som en gång tillhört någon som kallar sig ”halvblodsprinsen”. Samtidigt får han privatlektioner av Albus Dumbledore, som avslöjar hemligheten bakom Voldemorts odödliga själ.. Informationen är tagen från disc shop.se! Över 18.000 titlar i lager. Leverans nästa dag om du beställer före 16.00

Guillermo del Toro tackade nej till regissörsstolen för att i stället göra Hellboy II: The Golden Army. Kunde blivit intressant att se en Harry Potter i den mannens tappning.

Filmen skulle först ha premiär 20 november 2008, men studion flyttade fram den till 16 juli 2009. Officiellt berodde det på manusstrejken,  men inofficiellt så sägs det bero på framgången The Dark Knight hade som släpptes det datumet 2008. Varför inte ta vara på ett vinnande koncept?

Sjätte filmen om Harry Potter och jag säger med en gång: nej, jag har inte sett alla filmerna, nej, jag är inget större HP-fan och nej, jag har inte läst böckerna. Med det avklarat så kan vi fortsätta med den aktuella filmen.

Riktigt snygg inledning må jag säga. Läckert med Warner Bros loggan och titeln på filmen. Speglingen i skyskrapans rutmönster av fönster där de mörka molnen tornar upp sig. Svarta rökslingor som färdas genom staden. Allt i en nedtonad grå skala. Snyggt.

Harry och Dumbledor hälsar på hemma hos professor Horace Slughorn och här får vi ta del av välgjord cgi som återställer ett sönderslaget hus till sin forna glans. Häftigt.

Gillar scenen med Katie som håller i ett paket och helt plötsligt kastas upp i luften. Otäckt och ser ut som värsta exorcistfilmen!

Lite småkul är scenen där Harry och Hermione är på middag hos Slughorn och han frågar vad deras föräldrar pysslar med. När det är Hermiones tur säger hon lite försiktigt att de är tandläkare. De andra tystnar och tittar på henne som om hon vore ett ufo. Stackars Hermione som inte kan skryta med mer exotiska föräldrar som de andra.

Intressant hur de nystar upp historien om Tom Riddle. Vad som egentligen hände. Gillar den lilla finessen de kör med att kunna spara minnen och komma åt dem. Riktigt läckert gjort är sättet de visar hur Harry färdas in i någon annans minne.

Ytterligare en småkul detalj är Weasleys beundrarinna, Lavender, som jag fnissar lite åt. T ex scenen på tåget där Harry och Weasley sitter i kupén när Lavender stannar utanför dörren med fönster. Andas mot fönstret så imma bildas och ritar ett hjärta med W+L skrivet inuti den. Hi hi, så gulligt.

Favoriten är dock Bellatrix, gestaltad av Helena Bonham-Carter som är en riktigt spännande och otäck karaktär och där Helena gör en lysande prestation. Hade gärna sett mer av henne faktiskt.

Daniel Radcliffe och Emma Watson spelar bra. T.o.m Rupert Grint har sina ljusa stunder, dock är hans spel mestadels knappt godkänt. Alan Rickman alltid lika bra och en njutning att se in action. Michael Gambon som Dumbledor är jag mer tveksam över. Inte så att han spelade dåligt, men jag är inte helt övertygad om att han var rätt för rollen. Kan inte sätta fingret på det, men något saknades. Jim Broadbent är en annan favorit och här levererar han till max och spelar skjortan av de övriga.

Störde mig en aning på scenen som utspelade sig i grottan där Harry och Dumbledor är på jakt efter en sak. Fick starka LOTR-vibbar med extremt bleka kopior av Gandalf och Frodo.

Scenen där alla står samlade runt Dumbledor och Harry Potter sitter på knä vid honom, griper inte an i mig. Jag som är en sucker på sorgliga händelser (herregud, inte ett öga torrt när jag ser Extreme Home Makeover på TV 3!) kände mig märkligt oberörd. Främsta orsaken tordes vara Radcliffes föga övertygande spel som sörjande.

Avslutningsvis så kan jag tillägga, som så många andra redan noterat, att det här är en mycket mörkare och ruggigare film än föregångarna. Inte bara storymässigt utan även bildmässigt med mörkt foto med grå-svarta nyanser. Borta är lekande barn och strålande sol från de tidigare filmerna – in har allvaret och mörka moln trätt in. Barnen har blivit stora och trätt in i vuxenvärlden.

Den största behållningen med filmen är det tekniska som inte går av för hackor. Märks att ILM ligger bakom det. Fotot sköts även det bra av Bruno Delbonnel.

Bra musik av den inte helt okända John Williams som även gjorde filmmusiken till bl a Harry Potter och Phoenixorden.

Betyg: 3/5

Regi: Oren Moverman

Skådespelare: Ben Foster, Jena Malone, Woody Harrelson, Steve Buscemi

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790712/

Sett: 6/2

Will Montgomery , sergeant i amerikanska armén, återvänder skadad från kriget i Irak. Till hans stora förtret placeras han i Casualty Team, ett team under ledning av kapten Tony Stone och deras uppgift är att leverera de tråkiga beskedet till familjer som förlorat en anhörig i kriget. Will dras till mrs Pitterson, som är en av dem som förlorat sin man i kriget.

Regidebut av Oren Moverman som även skrev manuset ihop med Alessandro Camon. Två Oscarsnomineringar, en för manus och en för manlig biroll, Woody Harrelson (och som ej lär få varken det ena eller det andra med tanke på motståndet).

Filmen börjar med att vi får se en närbild på Will som droppar ögondroppar i ögonen. Fokus på ögonen vilket ger en uppenbar hint om att det handlar om att se saker, upptäcka något på nytt kanske. Och för vår del att vi får se saker ur hans perspektiv.

Will möts upp utanför sjukhuset av en tjej, Kelly, som visar sig vara hans ex som han känt väldigt länge. Innan han gav sig iväg så sa han till henne att hon var fri, inget ovanligt med det för det är nog inte så konstigt med tanke på att han for iväg till ett krig och vem vet vad som händer när han är borta? Inte bara risken att han blir dödad, men båda kan ju få ändrade känslor när de är ifrån varandra. Naturligtvis hamnar de i säng och sedan avslutar de kvällen med middag. Hon frågar lite försiktigt vad han tänkt sig nu, jobb, äktenskap etc. Jag tolkade det som att hon ville att de skulle ta nästa steg i sin relation, men det visar sig inte stämma för det är först senare vi får reda på det jag skrev nyss, att han gjorde slut med henne, och nu är hon på väg att gifta sig med en Alan.

Will får reda på att han ska ingå i Casualty teamet och ser inte så där jublande glad ut för det. Klart för en stridis så är det väl inget lockande alternativ direkt. Han sitter ner med kapten Stone som berättar vad som gäller, vikten av att behandla den döda soldaten med respekt och kalla honom vid namn. Att de alltid, utan undantag, lämnar beskedet till den person som är noterad som närmast anhörig.

Första mötet med en anhörig går sådär. Det visar sig att endast den gravida flickvännen är hemma och i väntan på att svärmor ska komma hem så pratar hon på intet ont anande. De sitter stela och obekväma i soffan medan hon pratar på. Tills hon tystnar och sanningen går upp för henne. Kaos bryter ut med henne skrikande och gråtande, samtidigt kommer svärmor hem och redan i dörröpppningen får hon beskedet om vad som hänt. Vilken kalabalik!

Jag gillar verkligen hur de lyckas få fram hur olika personer reagerar olika på ett tragiskt besked. Några gråter hysteriskt, några visar inga känslor alls medan andra reagerar aggressivt. Mycket bra framfört, både vad gäller regi men även skådespelarmässigt. Och samtidigt har vi budbärarens sätt att agera: för att skydda sig själva gömmer de sig bakom den militära disciplinen där man agerar enligt protokollet: torrt, sakligt och utan känslor. Well done!

Bra scen när de är på väg till ytterligare en anhörig och blir stoppad av polisen för att de kört mot rött. Will, bakom ratten, säger att det är en krissituation. När polisen får höra anledningen fnyser han nästan och menar på att det knappast är så pass akut att det ursäktar en trafikförseelse som kunde lett till en olycka. Will blir upprörd och säger att polisen har rätt, han vill i alla fall inte göra det här. Plockar upp mappen och säger ”Åk till den här adressen och meddela mrs Pitterson att hon blivit änka”. Polisen ser lite tagen ut och beslutar sig för att låta dem åka iväg utan ens en reprimand.

Nästa besök hemma hos mrs Pitterson. Mycket bra spelad av Samantha Morton. Will blir förvånad och, visar det sig senare, tagen av hennes agerande. Märks tydligt att beskedet chockar henne, men inte riktigt gått in. Hon tackar dem så mycket och skakar deras händer – två gånger. Will kan inte släppa tanken på henne och senare åker han förbi hennes hus och ser på hur hon och sonen sitter och pratar vid middagsbordet. Efter att träffat henne i köpcentrumet och skjutsat hem henne så börjar de få mer intensiv kontakt. Men när det väl hettar till mellan dem så är det hon som säger stopp. Hon klarar inte av det och börjar istället berätta om sin man. Hur han förändrades när han gick ut i krig, inte var samme man som hon en gång älskade. Hur han behandlade både henne och sonen illa när han var hemma, lättnaden när han for iväg igen. Men nu när han är död så inser hon att hon älskar honom.

Kaptenen och Will är i en butik. En man kommer in i butiken och Will känner igen honom och frågar om det är Ralph Flannigan? Walter Flanigans far? O nej, tänker jag då, inte ge beskedet här i butiken, så offentligt. För sent. Will går fram mot honom samtidigt som han börjar rabbla upp meddelandet som de kör som standard. Men kommer av sig när Ralph börjar gråta och försöker trösta honom. Kaptenen står i bakgrunden och ser på. Kommer det en utskällning efter det här? Ja, när de är ute ur butiken säger en fly förbannad Stone: ”You didn’t follow the procedure” och trycker upp Will mot en stolpe. Will svarar med: ”Fuck the procedure! They’re human beings. People with feelings. Not like you!”. Bra scen.

Ute och festar hela natten och självklart hamnar de på Kellys bröllopsfest. Detta trots att hon tidigare bad honom att inte komma. Nej, ska de ställa till med bråk nu, fulla som de är? Faktiskt inte, men jag tror det räckte med Wills blotta närvaro  för att lägga lite sort på i alla fall Kellys humör.

Dagen efter, i bakrusets sken, får vi äntligen se Stone visa lite mer känslor. Will tycker att han borde gå i pension, åka till Alaska och fiska. Stone säger att han har armén att tacka för sitt liv. Armén äger honom. Allt han önskade var en kula i strid. Nu visar han att han inte är lycklig, kanske tom lite avundsjuk på de döda soldaterna som han dagligen får ge anhöriga besked om, soldater som dog i strid. Till skillnad mot honom som kommer att dö som en vanlig ’kontorsråtta’.

Scenen som utspelar sig härnäst, hemma hos Will, är bra. De sitter i soffan, dricker öl och Will berättar äntligen vad som hände borta i Irak. Hur det resulterade i att han blev en hjälte, vilket i hans bok inte är en hjälteinsats. För det var han som placerade Derek, en svårt skadad soldat, under fordonet där bomben låg. Han hade inte planerat det, det bara hände. Will går ut i köket för att hämta mer dricka. Kameran tillbaka hos Stone som sitter och äter en smörgås. Tuggorna blir långsammar och långsammare. Till slut stannar handen med smörgåsen framför munnen och tårarna stiger i hans ögon. Han börjar gråta. Mer och mer. Will är på väg ut ur köket, men när han ser den gråtande Stone backar han in i köket igen. Låter Stone ha sitt ögonblick. Bra scen.

Will åker bort till mrs Pitterson för att säga farväl då de ska flytta. Undrar om han inte kan få hennes adress för han har ingenting emot den lång bilfärden. Hon ser på honom och säger att hon klarar sig bra. Men om hon får hans adress lovar hon att skriva till honom. Här märks det att en fin vänskap har utvecklats mellan de två, de ser så bekväma ut i varandras sällskap, trivs med varandra.

Slutligen: En långsamt berättad film som flyter på ganska bra. Finns några ögonblick då det känns lite väl långsamt. Bra skådespelare, framförallt Samantha som jag nämnde tidigare. Lite märkligt med Steve Buscemis roll som kändes lite ovidkommande. Men alltid lika trevligt att se en så pass stor stjärna våga ta på sig en mindre roll i en film. Inte så många av Hollywood-stjärnorna som skulle acceptera att inte finnas överst i rollistan direkt. Manus var även det bra, dock en aning förutsägbart på så sätt att det var givet att en vänskap skulle utvecklas mellan Will och Stone plus att vi skulle få lära känna dem mer på djupet.

Betyg: 3/5

Originaltitel: Gake no ue no Ponyo

Regi: Hayao Miyazaki

År: 2008

Genre: Animé

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0876563/

Sett: DVD 31/1

Det här är berättelsen om fiskflickan Ponyo, som blir förälskad i människopojken Sosuke, och om hur en femårig pojke lyckas uppfylla det allra vackraste av löften; att beskydda någon för all framtid.

Högst upp på klippan som störtar ner i havet bor Sosuke med sin mamma Lisa och sin pappa sjökaptenen. En dag när Sosuke och Lisa är ensamma i huset träffar Sosuke en liten guldfisk, eller är det verkligen en fisk? Guldfisken, som visar sig vara en fiskprinsessa, blir omedelbart förälskad i Sosuke och, efter att ha blivit återförd till havet av sin far Fujimoto, gör hon alltför att återvända till livet ovanför havsytan.

Med hjälpav Fujimotos magiska drycker lyckas Ponyo ta mänsklig form. Vad hon inte räknat med är att hon samtidigt skapar obalans i världen. Havet gör uppror, och på dess vågor springer hon till sin älskade Sosuke. Men ska Ponyo kunna fortsätta att leva sitt liv som människoflicka och ska havet dra sig tillbaka och balansen i naturen återställas igen? Allt är beroende av två unga individers kärlek till varandra.. Informationen är tagen från disc shop.se! Leverans nästa dag om du beställer före 16.00

Ponyo på klippan vid havet tar H.C Andersens berättelse om den lilla sjöjungfrun rakt in i ett nutida Japan, och berättar en saga om vänskap, kärlek och enorma äventyr.

Måste erkänna att den gjorde mig en aning besviken. Gillar annars hans filmer då han alltid lyckas få fram en magisk värld, med intressanta och söta karaktärer och en handling som berör. Här är det något som saknas. Den känns mer riktad mot barn och som om han har övergett den vuxna publiken. Blir alldeles för gulligt och enkelt. Inget som griper tag i en, t.o.m småtråkigt ibland.

Vissa element finns där som t ex Ponyos pappa och vatten-djuren. Den går ju helt klart att se, men tyvärr når den inte alls upp till samma nivå som t ex Spirited Away.

Betyg: 4/5

Regi: Neill Blomkamp

Skådespelare: Sharlto Copley, Jason Cope, Natalie Boltt, Louis Minnaar

År: 2009

Genre: Action/Sci-Fi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1136608/

Sett: Blu-ray 31/1

Det har gått över 20 år sedan utomjordingarna anlände till jorden. Mänskligheten förberedde sig då på ett fientligt möte med överlägsen teknologi, men ingenting hände. Utomjordingarna blev istället kvar som flyktingar på jorden. Varelserna placerades i provisoriska hem i Sydafrikas District 9, allt medan jordens nationer debatterade deras fortsatta öde.. Info är tagen från disc shop.se! Leverans nästa dag om du beställer före 16:00

Men nu har människornas tålamod tagit slut. Ansvaret för utomjordingarna har därför kontrakterats MNU (Mulit-National United), ett privat företag utan intresse i utomjordingarnas välfärd. MNU kommer att göra enorma vinster om de kan få utomjordingarnas vapen att fungera. Men än så länge har alla sådana försök misslyckats eftersom aktiveringen av vapnen kräver utomjordisk DNA.

Spänningarna mellan människor och utomjordingar kulminerar när MNU-tjänstemän inleder omlokaliseringen av alla icke-mänskliga individer från District 9 till ett nytt läger. En av MNUs fältarbetare, Wikus van der Merwe (Sharlto Copley), utlöser ett utomjordiskt virus som börjar förändra hans DNA. Wikus blir snabbt den mest jagade mannen i världen, tillika den mest värdefulle, eftersom han bär på nyckeln som kan avslöja hemligheterna om utomjordingarnas teknologier. Utstött och utan vänner finns till slut bara en plats för honom att hålla sig gömd; i District 9.

Filmen är baserad på Neill Blomkamps kortfilm, ”Alive in Joburg”, men även inspirerad av hans uppväxt i Sydafrika under apartheiden.

Jag gillar hur filmen är gjord som en dokumentär som vävs ihop med en vanlig spelfilm. Bra början där olika personer sitter framför kameran och berättar bakgrunden för oss. På samma sätt knyts paketet ihop då det även avslutas på detta sätt. Roligt att se Wikus sätta sig framför kameran och fumla med sladdar och lite av varje. När jag ändå är inne på Wikus kan jag säga att jag tycker Sharlto Copley gör en magnifik insats här. Blev riktigt förvånad när jag läste att det var hans första roll. Kanske det som behövs i dag, lite nytt färskt blod som väcker liv i filmen? För utan honom så hade filmen sjunkit betydligt, då det är han som håller fanan högt. De andra skådespelarna är ganska bleka, kommer inte fram riktigt. Kanske även bero på personregin.

Olustigt att följa Wikus väg genom D9 när han ska få räkorna (utomjordlingarna kallas så av människorna) att skriva på ett vräkningsbeslut. Jag som trodde att han var på utomjordlingarnas sida, men det visar sig inte stämma. Hans kommentarer till kameran som följer hans väg och hans eskort avslöjar någon som inte anser att utomjordlingarna är värda så mycket, ser ner på dem. Särskilt scenen med skjulet som hyser ägg, usch.

Vändningen kommer sen när det visar sig att Wikus drabbats av ett sorts virus som sakta förvandlar honom till en utomjordling. Helt plötsligt sitter man där och tycker synd om honom, den fruktansvärda behandling som han utsätts för av forskarna. Inget värd längre, ses enbart som ett försöksobjekt. Så jäkla smart gjort av Blomkamp att lyckas vända våra sympatier i ett andetag!

Nu tycker jag att filmen tar fart när vi följer Wikus flykt från forskarna till D9, där han återigen stiftar bekantskap med Christopher, en utomjordling som han tidigare behandlade illa, men nu behöver hans hjälp. Någon slags vänskap, förståelse för varandra, växer fram mellan dem pga omständigheterna de befinner sig i.

Delen med gänget som håller till i D9 och säljer varor dyrt till utomjordlingar hjälper ju till att visa vilket getto det är. Blev bara lite fundersam över hur utomjordlingarna egentligen har råd att betala för varorna? Var får de pengarna ifrån? De jobbar ju inte. Eller? Hm.

Inget att anmärka på den tekniska biten som är väl genomförd (ok, utomjordlingarna såg väl lite stela ut ibland). Plus för musiken som var mycket bra och förstärkte stämningen och känslan i filmen.

Dock saknar jag lite mer kött på bena (ops, säger jag som är vegetarian!) vad gäller utomjordlingarna. Nu menar jag inte att en timme skulle ägnats åt den biten, men lite mer kunde de gott ha tagit fram så vi hade förstått dem lite bättre. Då vi aldrig får reda på varför de kom till jorden, vad som hände ombord på moderskeppet och vilka de egentligen är, så undrar jag om Blomkamp har funderat på en del 2 kanske? Om inte så var det lite väl magert vad gäller den biten, som jag redan nämnt.

Vad gäller liknelsen med rasism, som tyvärr förekommer i verkligheten, är det inte så mycket att orda om.