Betyg: 3/5

Regi: Oren Moverman

Skådespelare: Ben Foster, Jena Malone, Woody Harrelson, Steve Buscemi

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790712/

Sett: 6/2

Will Montgomery , sergeant i amerikanska armén, återvänder skadad från kriget i Irak. Till hans stora förtret placeras han i Casualty Team, ett team under ledning av kapten Tony Stone och deras uppgift är att leverera de tråkiga beskedet till familjer som förlorat en anhörig i kriget. Will dras till mrs Pitterson, som är en av dem som förlorat sin man i kriget.

Regidebut av Oren Moverman som även skrev manuset ihop med Alessandro Camon. Två Oscarsnomineringar, en för manus och en för manlig biroll, Woody Harrelson (och som ej lär få varken det ena eller det andra med tanke på motståndet).

Filmen börjar med att vi får se en närbild på Will som droppar ögondroppar i ögonen. Fokus på ögonen vilket ger en uppenbar hint om att det handlar om att se saker, upptäcka något på nytt kanske. Och för vår del att vi får se saker ur hans perspektiv.

Will möts upp utanför sjukhuset av en tjej, Kelly, som visar sig vara hans ex som han känt väldigt länge. Innan han gav sig iväg så sa han till henne att hon var fri, inget ovanligt med det för det är nog inte så konstigt med tanke på att han for iväg till ett krig och vem vet vad som händer när han är borta? Inte bara risken att han blir dödad, men båda kan ju få ändrade känslor när de är ifrån varandra. Naturligtvis hamnar de i säng och sedan avslutar de kvällen med middag. Hon frågar lite försiktigt vad han tänkt sig nu, jobb, äktenskap etc. Jag tolkade det som att hon ville att de skulle ta nästa steg i sin relation, men det visar sig inte stämma för det är först senare vi får reda på det jag skrev nyss, att han gjorde slut med henne, och nu är hon på väg att gifta sig med en Alan.

Will får reda på att han ska ingå i Casualty teamet och ser inte så där jublande glad ut för det. Klart för en stridis så är det väl inget lockande alternativ direkt. Han sitter ner med kapten Stone som berättar vad som gäller, vikten av att behandla den döda soldaten med respekt och kalla honom vid namn. Att de alltid, utan undantag, lämnar beskedet till den person som är noterad som närmast anhörig.

Första mötet med en anhörig går sådär. Det visar sig att endast den gravida flickvännen är hemma och i väntan på att svärmor ska komma hem så pratar hon på intet ont anande. De sitter stela och obekväma i soffan medan hon pratar på. Tills hon tystnar och sanningen går upp för henne. Kaos bryter ut med henne skrikande och gråtande, samtidigt kommer svärmor hem och redan i dörröpppningen får hon beskedet om vad som hänt. Vilken kalabalik!

Jag gillar verkligen hur de lyckas få fram hur olika personer reagerar olika på ett tragiskt besked. Några gråter hysteriskt, några visar inga känslor alls medan andra reagerar aggressivt. Mycket bra framfört, både vad gäller regi men även skådespelarmässigt. Och samtidigt har vi budbärarens sätt att agera: för att skydda sig själva gömmer de sig bakom den militära disciplinen där man agerar enligt protokollet: torrt, sakligt och utan känslor. Well done!

Bra scen när de är på väg till ytterligare en anhörig och blir stoppad av polisen för att de kört mot rött. Will, bakom ratten, säger att det är en krissituation. När polisen får höra anledningen fnyser han nästan och menar på att det knappast är så pass akut att det ursäktar en trafikförseelse som kunde lett till en olycka. Will blir upprörd och säger att polisen har rätt, han vill i alla fall inte göra det här. Plockar upp mappen och säger ”Åk till den här adressen och meddela mrs Pitterson att hon blivit änka”. Polisen ser lite tagen ut och beslutar sig för att låta dem åka iväg utan ens en reprimand.

Nästa besök hemma hos mrs Pitterson. Mycket bra spelad av Samantha Morton. Will blir förvånad och, visar det sig senare, tagen av hennes agerande. Märks tydligt att beskedet chockar henne, men inte riktigt gått in. Hon tackar dem så mycket och skakar deras händer – två gånger. Will kan inte släppa tanken på henne och senare åker han förbi hennes hus och ser på hur hon och sonen sitter och pratar vid middagsbordet. Efter att träffat henne i köpcentrumet och skjutsat hem henne så börjar de få mer intensiv kontakt. Men när det väl hettar till mellan dem så är det hon som säger stopp. Hon klarar inte av det och börjar istället berätta om sin man. Hur han förändrades när han gick ut i krig, inte var samme man som hon en gång älskade. Hur han behandlade både henne och sonen illa när han var hemma, lättnaden när han for iväg igen. Men nu när han är död så inser hon att hon älskar honom.

Kaptenen och Will är i en butik. En man kommer in i butiken och Will känner igen honom och frågar om det är Ralph Flannigan? Walter Flanigans far? O nej, tänker jag då, inte ge beskedet här i butiken, så offentligt. För sent. Will går fram mot honom samtidigt som han börjar rabbla upp meddelandet som de kör som standard. Men kommer av sig när Ralph börjar gråta och försöker trösta honom. Kaptenen står i bakgrunden och ser på. Kommer det en utskällning efter det här? Ja, när de är ute ur butiken säger en fly förbannad Stone: ”You didn’t follow the procedure” och trycker upp Will mot en stolpe. Will svarar med: ”Fuck the procedure! They’re human beings. People with feelings. Not like you!”. Bra scen.

Ute och festar hela natten och självklart hamnar de på Kellys bröllopsfest. Detta trots att hon tidigare bad honom att inte komma. Nej, ska de ställa till med bråk nu, fulla som de är? Faktiskt inte, men jag tror det räckte med Wills blotta närvaro  för att lägga lite sort på i alla fall Kellys humör.

Dagen efter, i bakrusets sken, får vi äntligen se Stone visa lite mer känslor. Will tycker att han borde gå i pension, åka till Alaska och fiska. Stone säger att han har armén att tacka för sitt liv. Armén äger honom. Allt han önskade var en kula i strid. Nu visar han att han inte är lycklig, kanske tom lite avundsjuk på de döda soldaterna som han dagligen får ge anhöriga besked om, soldater som dog i strid. Till skillnad mot honom som kommer att dö som en vanlig ’kontorsråtta’.

Scenen som utspelar sig härnäst, hemma hos Will, är bra. De sitter i soffan, dricker öl och Will berättar äntligen vad som hände borta i Irak. Hur det resulterade i att han blev en hjälte, vilket i hans bok inte är en hjälteinsats. För det var han som placerade Derek, en svårt skadad soldat, under fordonet där bomben låg. Han hade inte planerat det, det bara hände. Will går ut i köket för att hämta mer dricka. Kameran tillbaka hos Stone som sitter och äter en smörgås. Tuggorna blir långsammar och långsammare. Till slut stannar handen med smörgåsen framför munnen och tårarna stiger i hans ögon. Han börjar gråta. Mer och mer. Will är på väg ut ur köket, men när han ser den gråtande Stone backar han in i köket igen. Låter Stone ha sitt ögonblick. Bra scen.

Will åker bort till mrs Pitterson för att säga farväl då de ska flytta. Undrar om han inte kan få hennes adress för han har ingenting emot den lång bilfärden. Hon ser på honom och säger att hon klarar sig bra. Men om hon får hans adress lovar hon att skriva till honom. Här märks det att en fin vänskap har utvecklats mellan de två, de ser så bekväma ut i varandras sällskap, trivs med varandra.

Slutligen: En långsamt berättad film som flyter på ganska bra. Finns några ögonblick då det känns lite väl långsamt. Bra skådespelare, framförallt Samantha som jag nämnde tidigare. Lite märkligt med Steve Buscemis roll som kändes lite ovidkommande. Men alltid lika trevligt att se en så pass stor stjärna våga ta på sig en mindre roll i en film. Inte så många av Hollywood-stjärnorna som skulle acceptera att inte finnas överst i rollistan direkt. Manus var även det bra, dock en aning förutsägbart på så sätt att det var givet att en vänskap skulle utvecklas mellan Will och Stone plus att vi skulle få lära känna dem mer på djupet.