Betyg: 4/5
Regi: Lee Daniels
Skådespelare: Gabourey Sidibe, Mo’Nique, Paula Patton, Mariah Carey
År: 2009
Genre: Drama
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0929632/
Sett: 13/2
Precious Jones, en 16-årig analfabet, har hela sitt liv varit osynlig. Osynlig för pappan som våldtar henne, mamman som slår henne och myndigheterna som bara ser henne som ett i raden av Harlems alla förlorade själar. Men när Precious, gravid med sitt andra barn med sin far, möter en beslutsam och radikal lärare påbörjar hon en resa av utbildning och upplysning. Och Precious lär sig inte bara att skriva om sitt liv, utan gör det även till hennes eget för första gången.. Info är tagen från disc shop.se! Beställ före 16, leverans nästa dag
Som synes i titeln så är filmen baserad på boken Push: Based on the Novel by Sapphire. Filmen hette först så, men ändrades till nuvarande titel när den gick upp på biograferna för att undvika förvirring med filmen Push som gick samtidigt.
Sex Oscarsnomineringar har den fått: Bästa film, regissör, kvinnliga skådespelerskor (huvud- och biroll: Sidibe och Mo’Nique), manus och filmklipp.
…
Lika bra att klara av det med en gång: Gabourey Sidibe och Mo’Nique är fullkomligt lysande i sina roller. Mer imponerande är att den förstnämnda gör sin skådespelardebut här och med tanke på vad hon levererar så är det ett tecken på 1. naturbegåvning 2. väldigt bra personregi. Inte alltför otroligt att båda kommer att gå hem med varsin Oscarsstatyett.
Handlingen är knappast något vi inte sett förut: huvudpersonen befinner sig i en dålig och olämplig miljö. Någon i den personens omgivning fattar tycker för vår huvudperson och gör allt i sin makt för att hjälpa denne till ett bättre liv. Självklart lyckas det. The End. Trots det så blir man självklart illa berörd av filmen då det handlar om pedofili och incest och det är ju, tyvärr, något som förekommer i verkligheten vilket bara ökar det obehagliga. De lyckas bra även med balansgången att inte låta det ta över, utan fokus är hela tiden på Precious och hennes kamp för att överleva vardagen.
Tack vare Sidibes skådespel så kommer vi nära hennes karaktär, känner med henne, förstår att hon flyr verkligheten med sina drömmar om att hon står på scen, i fokus, älskad och beundrad av alla. Det som hon saknar i verkligheten. En liten detalj bara som jag störde mig på är att då jag såg filmen utan undertexter var det ibland svårt att höra vad hon sa då hon mumlade. Lite irriterande.
Mo’Nique som mamman var riktigt skrämmande obehaglig. Burr. Ena stunden var hon lugn och vänlig i tonen, för att i nästa andetag tvärt ändra sinnesstämmning och bli extremt aggressiv och hotfull. Riktigt bra och övertygande spelat av Mo’Nique. Fast man inte tyckte om henne så förstod man henne samtidigt: hennes sjukliga svartsjuka mot dottern som hennes karl föredrog framför henne, sexuellt, och som gav honom två barn. Det som är galet och obegripligt är hur kvinnor kan blunda för vad männen gör och i stället låta frustrationen gå ut över barnet. Förstår det inte alls.
Paula Patton är bra som lärarinnan som tar sig an Precious. Passar bra som den lugna och hängivna lärarinnan som älskar det hon gör och verkligen vill hjälpa ungdomarna som hamnat snett i tillvaron. Som när Precious flyr från hemmet med en nyfödd så är det inget snack om saken utan Precious får bo hos henne tills de ordnat upp situationen.
Helen Mirren tackade nej till rollen som mrs Weiss och i stället blev det Mariah Carey som spelade socialarbetaren som har hand om Precious fall. Förvånande att se henne så nedtonad, grå och osynlig. Men tur var väl det för annars hade det sett väldigt märkligt ut. Hon klarar faktiskt av att spela sin karaktär hyfsat trovärdigt, dock vissa gester och uttryck som avslöjar att hon har en bit kvar att gå innan man kan strö ovationer över hennes skådespelarinsats.
En karaktär som jag tyckte kändes malplacerad var den manlig sjukskötaren, spelad av Lenny Kravitz för den delen. De lyckades inte få in honom på ett naturligt sätt utan det kändes mer som att han bara slängdes in i förbifarten.
Något ytterligare som jag tycker de kunde hoppat över är de snabba klippen de visade då Precious blev våldtagen av sin far. Blev för mycket och drog ner scenen. Räcker med att vi har klippen som visar hennes drömmar, för det här krockade med det och blev helt onödigt.
Bra musik i filmen med bl a Queen Latifah och Mary J. Blige.
Tre scener som jag tyckte var riktigt känslostarka:
1. när Precious kommer hem med sitt nyfödda barn och det som utspelar sig härnäst
2. klassrummet där det brister för Precious då hon fått reda på att hon är HIV-positiv
3. slutscenen där de sitter på socialarbetarens kontor: Precious, mamman och mrs Weiss
