Betyg: 3/5

Regi: Guy Richie

Skådespelare: Robert Downey Jr, Jude Law

År: 2009

Genre: Action/Thriller

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0988045/

Sett: 20/1

Hela rikets säkerhet står på spel när Sherlock Holmes och Dr Watson följer spåren efter en samvetslös skurk, vars planer kan omstörta hela det brittiska imperiet. Holmes mäter gärna sitt skarpa intellekt mot sjuka brottsgenier, men om det krävs slåss han mot skurkarna på ett mer handgripligt och kraftfullt sätt.. Info är tagen från discshop.se! Beställ före 16.00. Leverans nästa dag

Trots att Irene Adler spelar en stor roll i filmen nämns hon endast i Sir Arthur Conan Doyles ”A Scandal in Bohemia”.

Watsons replik till Sherlock, ”You know that what you’re drinking is for eye surgery”, är en referens till Sherlocks kokainmissbruk. På den tiden användes kokain som bedövningsmedel i samband med ögonoperationer och i böckerna är Sherlock kokainmissbrukare.

…

Guy Richies hantverk märks direkt i form av de kvicka replikerna, klippningen och hur filmen stannar upp för att övergå i slowmotion.

Robert Downey Jr fungerar utmärkt i rollen som Sherlock och har bra personkemi med Jude Law som gestaltar Watson, Sherlocks högra hand.

Riktigt läcker scenografi och snyggt foto. 1800-tals miljöerna känns klockrena. Inte för att jag befunnit mig vid den tidsepoken och kan bekräfta det, men jag får den känslan Favoritscen är den med explosionerna som våra huvudpersoner, inklusive Irene, hamnar i. Snyggt. Känslomässigt lyckas de bäst få till det i scenen där Watson står och packar i sitt rum när Sherlock kommer in. Atmosfären riktigt vibrerar av känslor. Well done.

Svagheten får jag nog lov att säga är historien som inte är särskilt spännande. Inget nydanande om jag säger så. Och ska jag erkänna, ibland blir det för mycket av Sherlocks kvickheter. Om det beror på skådespelaren eller regin ska jag låta vara osagt.

Avslutningsvis vill jag tillägga att för en som är van vid Jeremy Bretts tolkning av Sherlock Holmes (och liknande) så hade jag väldigt svårt att ta till mig att det här var den välkände Sherlock Holmes. Så i stället såg jag honom mer som en ’vanlig’ figur och då gick det mycket bättre. De som läst böckerna säger att den här filmens tolkning av karaktären är närmre böckerna än tidigare filmer och tv-serier.

Betyg: 2/5

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Morgan Freeman, Matt Damon

År: 2009

Genre: Drama/Biografi

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1057500/

Sett: 20/1

Nyvalde president Mandela vet att hans land är delat både rasmässigt och ekonomiskt i kölvattnet av apartheid. Han tror att han kan ena folket med hjälp av det nationella och universella intresset för sport, och tillsammans hjälper de Sydafrikas rugbyteam till en ofattbar chans till att spela i finalen i 1995 års World Cup Championship.

Invictus är det latinska ordet för obesegrad. Även namnet på en dikt av den brittiske poeten William Ernest Henley, skriven 1875, och som Mandela i filmen hörs recitera stycken från.

Filmen är baserad på boken ”Playing the Enemy: Nelson Mandela and the Game that Made a Nation”,  skriven av John Carlin.

Den verklige Francois Pienaar är en lång karl, till skillnad mot Damon som skulle gestalta honom. Med lite fusk med bl a kameravinklar  så gjorde de honom längre än vad han är för att få fram Pienaars längd.

Alla rubgy matcher filmades på Ellis Park Stadium, Johannesburg, där de tog plats i verkligheten. Dock har stadion förändrats genom åren, men med hjälp av datorns magiska trick så kunde den återställas till ursprungligt skick.

Cellen där Mandela tillbringade 27 år, och som rugby laget besökte, sägs vara densamma som de filmade i.

…

Kan väl med en gång säga det: vill jag se en rugby match så slår jag på Eurosport och inte en film. Mao handlar det övervägande om nämnda spel vilket får mig att bli uttråkad och tappa koncentrationen. De kunde ha kortat ner filmen avsevärt.

Talande början som visar två olika rugby matcher på varsin sida av vägen: på ena sidan de vita med tjusig dräkt och grönt gräs att spela på, och på andra sidan de svarta klädda i sina egna kläder spelandes på en grusplätt.

Början som sagt var bra. Även när vi får följa Mandelas nya position som president. Hur han vill börja med att integrera folket på kontoret och det är ganska kul att se livvakternas del i det hela: de svarta livvakterna får nämligen sällskap av vita och många är det som muttrar till en början. Naturligtvis lär de sig samarbeta och kommer t.o.m riktigt bra överens. Sedan kommer Matt Damon och rugbyn med i bilden… gäsp.

Filmen slutar med att segerpokalen lyfts upp i luften av vita och svarta händer. Kommentar överflödig.

Kan inte låta bli att tycka att det är en aning märkligt hur filmen lyfter fram betydelsen av denna match: kan tänka mig att det var en stor händelse, men här ger de intrycket av att det var den som på egen hand lyckades ena Sydafrika…

Morgan Freeman är ok i rollen som Mandela, dock saknar han karisma vilket drar ner helheten. Matt Damon då? Ok, ingen favorit hos mig och här gjorde han inte heller desto större intryck. Boring Identity.

Lite små tråkigt regisserat av Clintan som inte riktigt får fram någon känsla i filmen. Jag menar, ämnet är ju tacksamt. Alla vet vi vad Nelson Mandela betydde för Sydafrika, men ändå så nådde han inte ända fram. Plus att han bordes ha klippt ner filmen ordentligt vad gäller matcherna.

Ganska tråkig film faktiskt.

Betyg: 3/5

Originaltitel: Coco avant Chanel

Regi: Anne Fontaine

Skådespelare: Audrey Tautou, Benoît Poelvoorde, Alessandro Nivola, Marie Gillain

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1035736/

Sett: DVD 16/2

Bygger på L’irrégulière, biografin av Edmonde Charles-Roux, och berättar om modedesignerns tidiga liv. Porträttet av Coco Chanel visar en kvinna som kommer från ganska knappa omständigheter, som är självlärd och har en unik och exceptionell personlighet. En kvinna som kommit att bli en symbol för framgång och frihet, en kvinna som skapade den moderna kvinnan efter att först själv ha visat vägen.

Filmmusiken är av Alexandre Desplat som även jobbat med bl a The Curious Case of Benjamin Button, Un Prophète, Fantastic Mr Fox och Harry Potter and the Deadly Hallows I (under produktion för närvarande).

Anne Fontaine ville att filmen skulle spegla Coco som gärna skalade bort onödiga saker och hyllade enkelhet. Som exempel kan tas är scenen där Coco springer ut på gatan för att följa med Boy när han ska ge sig av. Allting runtomkring andas historia med alla gamla bilar som står parkerade eller åker förbi. Men i stället för att fokusera på den historiska miljön så ville de få fram en naturlig gatubild i Paris som hade kunnat vara av dags datum.

En av världens mest kända parfymer är Chanel No 5 som blev den första parfymen från Coco Chanel och lanserades 1921. 5:an kommer av sig att det var olika dofter hon provade som var märkta No 1, No 2 etc och No 5 var den hon föredrog. Parfymen blev särskilt känd och ökade i försäljning markant då Marilyn Monroe 1953 fick frågan vad hon hade på sig då hon sov och svarade: ”två droppar Chanel No 5″.

En spännande och kontroversiell del av hennes liv nämns inte i filmen och det var hennes kollaboration med nazisterna.

…

Filmen börjar med att vi får följa Gabrielle Chanels väg till barnhemmet i en öppen vagn. Genom räcket på vagnen tornar barnhemmet upp sig, stor, grå byggnad med många fönster. Både titten genom räcket och själva byggnaden ger känslan av fängelse. Dock får vi gissa oss till hur en hennes vistelse där var, det enda de avslöjar är hennes väntan, varje söndag, på en pappa som aldrig kom och hämtade henne. I sitt skapande kan man ana viss påverkan från vistelsen här då hon föredrog det enkla, avskalade och gärna i svart/vitt.

Gabrielle och hennes syster drömmer om en karriär som sångerskor och hankar sig fram med uppträdanden på en krog. En kväll kommer systerns käresta dit och med sig har han vännen, Balsan, som fastnar för Gabrielle. Han tycker hennes namn är för präktigt och kallar henne för Coco, efter sången om hunden som systrarna sjöng om. Balsan är rik och har kontakter och vill hjälpa dem i deras karriär. Tyvärr leder det inte till något professionellt, dock blir det början på Cocos och hans förhållande.

Coco flyttar in hos Balsan i hans herrgård strax utanför Paris och blir hans älskarinna. I början så får hon hålla sig undan när han har gäster hos sig, men det vill hon inte acceptera utan bjuder helt sonika in sig själv och hädanefter så får hon vara med på alla fester med vännerna. Hon lär känna en skådespelerska som hon ger en hatt som hon själv gjort och den blir så populär i skådespelerskans bekantskapskrets att hon frågar om inte Coco kan tillverka några till. Här börjar det lite smått, Cocos officiella kreativa ådra. Vi märker snart att Coco inte är den som sällar sig till den stora massan vad gäller mode, utan hon vill ha mer praktiska, enkla kläder som hon kan röra sig fritt i. Jag blir lite förvånad av avsaknaden av reaktioner från omgivningen då hon kommer i sina egen tillverkade kläder som verkligen sticker ut i mängden. Med tanke på rådande klädmode så torde det ha rönt uppståndelse.

Jag tycker filmen känns mer som en vanlig berättelse om en kvinna, hennes drömmar och om männen i hennes liv. Egentligen först på slutet som det tydligt märks att det handlar om Coco Chanel, som gjorde sig ett namn i modebranschen och vars namn lever vidare än idag. Det tog igen det med råge och det blev en orgie i hennes olika små kreationer som de passande nog förlagt i en modevisning. Kan tycka att det kunde dragit ner lite på det, men förstår samtidigt att det är en hyllning till henne.

Balsan spelas mycket bra av Benoît Poelvoorde som lyckas få fram ett porträtt av en playboy som först ter sig som självisk, men som senare visar sig ha en mer sympatisk sida.

Audrey Tautou gör rollen som Coco och hon gör det mycket bra. Utan att ge intryck av en bitter kvinna så får hon fram en kvinna som inte tror på kärleken och man behöver ju inte vara en Einstein för att se kopplingen till pappan som övergav henne när hon var barn.

Två riktigt bra scener är först den mellan Coco och Boy då de pratar om hans stundande äktenskap. Den andra är beskedet hon får på teatern, där fokus är på henne, allting stannar upp och tystnaden sänker sig. Åh, så snyggt gjort!

Gillar filmmusiken som är så vacker och så passande utan att bli alltför smörigt.

Betyg: 3,5/5

Originaltitel: The Princess & the Frog

Regi: Ron Clements, John Musker

Skådespelare: Anika Noni Rose, Bruno Campos, Keith David, Terrence Howard, John Goodman, Oprah Winfrey

År: 2009

Genre: Animerad

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0780521/

Sett: 14/2

Den jazz-älskande Prinsen Naveen av Maldonia blir förvandlad till en groda av den elaka Voodoo-doktorn, Dr. Facilier. I ett desperat försök att bli människa igen försöker Prins Naveen att få den vackra servitrisen Tiana att kyssa honom för att bryta förtrollningen. Men kyssen ger inte den önskade effekten som Naveen hade hoppats på. Istället för att han blir människa igen, så drog den in Tiana i förtrollningen och även hon förvandlas till en groda. Nu måste båda två ge sig ut på äventyr för att finna den godhjärtade Voodoo-prästinnan av Bayou, Mama Odie, för att få hjälp.

Första handtecknade filmen från Disney sedan 2004 (Home on the Range).

Filmmusiken står Randy Newman för och det är hans första Disneyfilm i 2D.

Namnet på alligatorn, Loius, är en hyllning till jazzlegenden Louis Armstrong.

…

Ja, vad kan jag säga annat än att det är en fullkomligt ljuvlig nostalgikick att återigen få se Disney som jag växte upp med. Härligt handtecknat, mysiga miljöer och en härlig skurk. Gillar det såpass att jag glatt har överseende med den klassiska Disney storyn där kärleken övervinner allt och de levde lyckliga i alla sina dar. Hela paketet inslaget i söta små trudelutter levererade av skådespelarna själva, vilket i sig är ovanligt att alla står för sin egen sång.

. Info hämtad från discshop.se! Leverans nästa dag om du beställer före 16.00

Betyg: 3,5/5

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1193138/

Sett: 14/2

Ryan har länge varit helnöjd med sin sorgfria tillvaro, till stor del spenderad på flygplatser och hotell samt i hyrbilar över hela USA. Han kan bära med sig allt han behöver i en kabinväska, han är högstatusmedlem i varje existerande lojalitetsprogram för affärsresenärer och han är ytterst nära att nå sitt livs mål på 10 miljoner flygbonuspoäng men trots allt detta har Ryan inte riktigt något att hålla fast vid. När han faller för en sympatisk medresenär börjar saker ställas på sin spets.. Info kopierad från disc shop. se! Beställ före 16.00, leverans nästa dag

De flesta personer vi ser blir sparkade i filmen är inte skådespelare, utan personer som i verkliga livet råkat ut för detta. Filmbolaget annonserade efter folk som nyligen blivit avskedade och instruerade personerna att behandla kameran som den person som sparkade dem.

…

Rollen passar George Clooney perfekt med skön dialog och en charmerande karaktär. Personkemin mellan honom och både Vera Farmiga och Anna Kendrick är en njutning att se. Båda skådespelerskorna spelar mycket bra och det två plus Clooney är Oscarsnominerade för sina roller.

En rolig scen som fastnat är på flygplanet då flygvärdinnan kommer fram till Ryan och frågar: ”You want the cancer?” Han ser förvirrat och förvånat på henne: ”Excuse me?” Flygvärdinnan: ”You want the can, sir?” Ha ha, så bra!

Jag gillar  filmen som har ett bra manus som låter oss känna Ryan i ett behagligt tempo, får en inblick i livet som han lever på resande fot och är nöjd med det. Det är hemma för honom. Hur hans tillvaro börjar vackla då företaget han jobbar för ska införa nya rutiner vilket kommer att innebära ett fast hem för honom och inga fler resor, hans möte med Alex och resan med Natalie som ger honom något att fundera på.  Särskilt underhållande att se är när han tar med sig Natalie för att hon ska få lära sig vad de gör ut på fältet. Lysande spelat av Kendrick som verkligen får fram en ung och framåt tjej som tycker Ryan och Alex är gamlingar och hör till en annan generation. Kul att se!

Historien i sig är för all del inget nytt. Finns fler filmer som handlar om s.k road trip som innebär förändringar för de inblandade. Här kanske det lämpar sig bättra att kalla det för air trip? Men tack vare skådespelarna och regin så funkar det bra här. Dvs tills slutet närmar sig… Det som drar ner betyget och stör mig är budskapet mot slutet: Meningen med livet är familjen. Nu tänker jag mer på att du har lyckats här i livet om du har man/fru och barn. Är inte det synsättet lite förlegat? Ryan tänker ju inte alls på det sättet, men börjar tvivla på sig själv. Är han verkligen lycklig? Saknas det inte något i hans liv? Verkar vara villig att ge upp sitt oberoende för Alex. Än så länge, helt ok. Ganska naturlig utveckling av hans karaktär (nog för att jag kunnat klara mig utan det), men när de avslutar filmen med att visa personerna som är avskedade som berättar att det spelar ingen som helst roll, för de som betyder något är att de har någon där hemma. Den personen som håller dem varma, yadiyadi. Too much säger jag bara. Filmen kraschade inte direkt, men det blev allt en nödlandning.

Betyg: 3/5

Regi: Rob Marshall

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Nicole Kidman, Penelope Cruz, Judie Dench, Marion Cotillard, Sophie Loren, Fergie

År: 2009

Genre: Drama/musikal

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0875034/

Sett: 14/2

Den berömda filmregissören Guido Contini kämpar med att finna harmoni i sin karriär och i sitt privatliv. Han måste balansera de många kvinnorna i hans liv: frun (Cotillard), älskarinnan (Cruz), hans musa (Kidman), hans förtrogna och kostymdesigner (Dench), en amerikansk modejournalist (Hudson), horan från hans ungdom (Fergie) och hans mamma (Loren).

Baserad på Broadway musikalen med samma namn. Siffran nio refererar till Fellinis 8 1/2 som var hans nionde film. Även så gammal Guido är i hans flashbacks. Registreringsskylten på hans bil är 4329 vars summa är 18, vilket kan skrivas som 1+8 vilket blir 9.

Rob Marshall har tidigare erfarenhet från teaterbranschen och ligger även bakom filmmusikalen Chicago (2002).

Catherine Zeta-Jones skulle först spela rollen som Claudia, men hoppade av då Marshall vägrade gå med på hennes krav att rollen skulle utökas. Nicole Kidman tog över rollen i stället.

…

Jag har generellt svårt för klassiska musikalfilmer, föredrar de som är i mer modern tappning såsom Moulin Rouge och i viss mån Chicago. Här finns det gott om inslag av klassiska musikalscener vilket är ett sömnpiller för mig och koncentrationen svävar i väg. Försöker bortse från mina egna känslor och se filmen som den är. Generellt bra filmat med snygg ljussättning, passande miljöer, bra val av skådespelare som ger en skön mix av människor och hjälper till att öka kaoset som ibland uppstår. Känns som ett gediget arbete. Märks att Marshall har erfarenhet av musikaler för han får ihop det här på ett bra sätt.

Gillar faktiskt en utav musikalscenerna och det är den med Fergie som börjar på stranden, i svart/vitt, med snygg övergång upp på scenen där färgerna sprakar och passionen flödar. Mycket bra. ”Be Italian” heter förresten sången som framförs.

Daniel Day-Lewis är bra i rollen som manusförfattaren som fått skrivkramp och saken blir inte bättre av pressen från omgivningen och produktionsdatumet som närmar sig med stormsteg. Han är gift, men knappast trogen. Älskar vackra kvinnor och saknar sin mamma, spelad av Sophia Loren.

Julie Dench som alltid stabilt spel. Här är hon Guidos trygghet, den han anförtror sig åt och den som står för kostymerna i hans filmer.

Övriga skådespelerskor gör ett bra jobb, men inget som kommer att gå till historien. Tvivlar på att Penelope har något att sätta emot i Oscarssammanhang där hon är nominerad för bästa biroll.