Regi: Derek Cianfrance

Skådespelare: Michelle Williams, Ryan Gosling, Faith Wladyka

År: 2010

Genre: Drama

Sett: 13/2 2011

Längd: 112 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

En berättelse om det underbara med att bli förälskad och det hemska med att förlora känslorna.

Trivia

Derek Cianfrance långfilmsdebut som regissör. Tidigare har han bl a gjort dokumentärer.

Inspelningen försenades då Heath Ledger dog, Michelle Williams ex och fadern till dottern Mathilda. Av respekt till henne så flyttade de fram inspelningen hellre än att ta in en annan skådespelerska i hennes ställe.

Strax innan inspelningen började meddelade Cianfrance Williams och Gosling att han inte tänkte följa manuset slaviskt utan de fick improvisera viss dialog. Det oroade Williams en aning, men Gosling hade inget emot det då han sa att han ändå hade så svårt att komma ihåg sina repliker.

Mitt omdöme

Känslostarkt drama där vi får följa Cindy och Deans relation från deras första möte till äktenskapets baksida. Vad händer när kärleken inte räcker till, när den dör? Filmen lyckas förmedla en äkta känsla utan en massa lull-lull. Mycket intressant och gripande, men filmen är alldeles för lång för detta makliga tempo. Snyggt filmat och de gör tidshoppen på ett bra sätt som gör att man utan problem hänger med. Filmades med två olika kameror vilket hjälpte till. Makeup och hår på Ryan Gosling är otroligt bra gjort och han övertygar som en äldre Dean. På Michelle är det mest små nyanser som märks: håret och lite färre rynkor runt ögonen vid närbild. Mycket bra spelat av dem båda.

Ett extra plus för det otroligt vackra eftertexterna!

Regi: Ethan Cohen, Joel Cohen

Skådespelare: Jeff Bridges, Hailee Steinfeld, Matt Damon, Josh Brolin

År: 2010

Genre: Västern

Sett: 13/2 2011

Längd: 110 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Fjortonåriga Mattie Ross far har blivit skjuten till döds av ynkryggen Tom Chaney och hon är fast besluten att se till att rättvisa skipas och att mördaren får vad han förtjänar. Hon tar hjälp av en skjutglad, försupen U.S. Marshal, Rooster Cogburn, och de ger sig iväg – mot hans protester – för att få tag på Chaney. För att kunna hämnas sin far måste hon förfölja brottslingen in på Indianernas territorium och dessutom hitta honom fort, innan en Texas Ranger vid namn LaBoeuf fångar honom först och för honom till Texas för att stå till svars för mordet på en annan man.

Trivia

Nyinspelning av filmen True Grit (1969) där John Wayne vann en Oscar (sin enda) för rollen som Rooster Cogburn. Båda filmerna baseras på boken True Grit (1968) av Charles Portis. John Wayne repriserade sin roll i uppföljaren Rooster Cogburn (1975) där även Katherine Hepburn medverkade. Även en tv-serie, True Grit: A Further Adventure (1978), spann vidare på temat.

På grund av lagen kunde inte bröderna Cohen spela in scener med Hailee Steinfeld (som var under 15 år) efter midnatt och då många scener utspelar sig nattetid fick en vuxen stand-in användas i hennes ställe.

Mitt omdöme

Den klassiska västernfilmen känns igen här med whisky-pipmlande män som glatt skjuter hejvilt omkring sig och rider ut i den karga öken. Scenografin, kostymer och fotot fulländar verket. Inte heller att förglömma ljuden från t ex sporrarna på bootsen och hästarnas frustanden som är små detaljer som även de lämnar sitt bidrag till helheten.

Jeff Bridges gör en godkänd prestation som Rooster Cogburn trots att jag stör mig ibland på hans mumlande i skägget. Önskar jag haft undertexter för den mannen kan prata obegripligt när han känner för det! Bridges är nominerad till en Oscar för Bästa manliga huvudroll, men jag tycker inte han var så utmärkande här. Men bara för att han är han så kanske han tar hem den i alla fall. Vi får välan se. Bra skådespelare i övriga roller där t.o.m Matt Damon är uthärdlig. Kors i taket! Men bäst av dem alla är faktiskt unga Hailee Steinfeld som imponerar stort på mig. Hon är Oscarsnominerad för rollen, men då jag inte sett hennes konkurrenter än så ska jag låta det vara osagt om hon tar hem det. Men värd en nominering är hon helt klart!

Pst. Jag har nu lagt till filmen från -69 med John Wayne på min lista med filmer jag vill se.

Regi: David Michôd

Skådespelare: Guy Pearce, James Frecheville, Ben Mendelsohn, Joel Edgerton, Jacki Weaver, Sullivan Stapleton, Luke Ford

År: 2009

Genre: Drama

Sett: 13/2 2011

Längd: 113 min.

Betyg: 4/5

IMDb

Synopsis

Joshua ”J” Cody dras snabbt in i den kriminella världen då han flyttar in hos sin mormor efter att hans mamma dött och där hans morbröder håller till. Då två poliser blir brutalt nedskjutna måste han göra sitt val och bestämma var hans lojalitet finns.

Trivia

Filmen är löst baserad på händelser som utspelade sig i Melbourne på 80-talet där poliser blev nedskjutna.

Mitt omdöme

Jag tycker första halvtimmen var väldigt seg innan jag kom in i filmen och storyn började arta sig och karaktärerna började förankra sig hos mig. Sedan växte filmen bara mer och mer. Jag gillar skarpt att filmen överraskade ibland med sina vändningar. Det kändes som att det kan sluta hur som helst. Och bildspråket i kombinationen med musiken bygger verkligen upp en krypande, otäck stämning i filmen. Dock tycker jag när vi närmar oss slutet så blev det lite väl korta, snabba scener inför slutscenen. Inte för att jag ville att de skulle skriva oss på näsan vad som hände, men lite mer kött på benen hade uppskattats.

Styrkan i filmen är skådespelarna. Hade fel personer blivit castade kunde det slutat som ett sömnpiller trots att allt runtikring satt på plats. Guy Pearce övertygar som vanligt och hans karaktär kändes som en trygg klippa mitt i allt elände. Jag tycker också att Mendelsohn imponerade stort som den obehaglige Pope som man inte visste för fem öre vars man hade honom. Bra spelat indeed! Överlag är det välspelat av samtliga inblandade, men jag vill även passa på att nämna Luke Ford, som spelade Darren, för jag tycker han gjorde ett bra jobb där i bakgrunden och fick verkligen fram känslorna som slet i hans karaktär. Jacki Weaver var bra, men (utan att ha sett de andra rivalerna till en Oscar, än) så kan jag inte tänka mig att hon plockar hem statyetten för så bra var hon inte…

Regi: Teddy Newton

År: 2010

Genre: Animerad kortfilm

Sett: 8/2 2011

Längd: 6 min.

Betyg:

IMDb

Synopsis

Personifieringen av natt och dag lär sig komma överens.

Trivia

Visades innan Toy story 3 (2010) på bio.

Mitt omdöme

Figurerna är otroligt charmiga och animeringen är riktigt läckert gjord. Skön och trallvänlig musik lyfter stämningen och kortfilmen lämnar en glad i sinnet!

Regi: Lisa Cholodenko

Skådespelare: Julianne Moore, Annette Bening, Mark Ruffalo, Mia Wasikowska, Josh Hutcherson

År: 2010

Genre: Drama

Sett: 7/2 2011

Längd: 106 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Nic och Jules är ett lesbiskt par som har två barn tillsammans. Joni och Laser, har blivit till genom konstgjord befruktning och är nu i tonåren. Innan Joni börjar college till hösten finns det en sak som hon och hennes bror vill göra – träffa sin pappa. De lyckas spåra honom, men hur ska de kunna övertyga mamma och mamma om att de även behöver en pappa i huset? Han är ju ingen riktig pappa enligt dem, bara en ”donator”. Detta sätter igång en lavin av känslor, tankar och outtalade önskningar som kommer påverka dem alla för all framtid.

Trivia

Filmens titel baserar sig på låten ”The Kids Are Alright” av The Who.

Nominerad för fyra Oscars.

Mitt omdöme

Väl genomfört relationsdrama med en ypperlig skådespelarensemble. Gillar dialogen och stämningen som genomsyrar filmen, känns så naturligt och trovärdigt. Bra manus, men det är skådespelarna som håller i trådarna. Vilket är uppenbart mot slutet då manuset tappar lite fokus och det blir för enkelt och snabbt avslut. Musiken backar upp på ett väldigt bra och diskret sätt. Inget att anmärka på fotot som fyller sin funktion.

Mark Ruffalo spelar pappan på ett skönt ”laid-back” sätt, Julianne Moore klarar av sin roll galant som den fria själen kontra Annette Bening som står för den strukturerade och dominanta personen. Mia Wasikowska övertygar starkt i rollen som dottern i familjen som är på väg att bli vuxen och flytta hemifrån. Josh Hutcherson är mer nedtonad trots att det är han som egentligen sätter bollen i rullning i och med hans nyfikenhet på vem som är hans pappa.

Något som puttrar lite vid sidan om är tanken på att filmen hade vunnit mer på att inte ha två kända, heterosexuella, skådespelerskor i huvudrollen för det förtar mycket av tyngden i berättelsen. Det övertygar inte utan jag sitter mest och tänker på vilka duktiga skådespelerskor de är, Moore och Bening, i stället för att till 100% engagera mig i karaktärerna. Tyvärr är det ju som så att i de flesta filmer används ett känt namn för att locka publiken och dra in pengar. Money talks.

Men filmen är helt klart sevärd och betyget blir en stark trea.

Regi: Nathan Greno, Byron Howard

Skådespelare: Mandy Moore, Zachary Levy, Donna Murphy, Ron Perlman

År: 2010

Genre: Animerat

Sett: 7/2 2011

Längd: 100 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Kungarikets mest eftersökta (och charmiga) tjuv, Flynn Rider, träffar av en slump den blonda tonåringen Rapunzel som har livslångt utegångsförbud och är fast i ett högt torn. Mötet är början på ett hårresande äventyr som innehåller en snabb polishäst, en överbeskyddande kameleont och ett läskigt gäng banditer.

Trivia

Film nummer 50 från Disney.

Från första början var producenten Glenn Keanes ambition att få filmen att kännas och se ut som en traditionell hand-ritad film, men i 3D. Han ordnade ett seminarium där 50 animatörer var inbjudna, både CGI och tradtionella, för att diskutera olika tekniker för att, med hans egna ord, ”bring the warmth and intuitive feel of the hand-drawn to CGI”.

Disneys sista sagofilm om en prinsessa.

Svensk titel: ”Trassel”.

Mitt omdöme

Jag var en aning skeptisk till filmen då Disney brukar ha en tendens att sockra sina filmer lite för mycket för mitt tycke. Döm om min förvåning då jag fann mig själv sitta och njuta av både handling och animering! Inte för att handlingen bjöd på några större överraskningar, men de fick ihop den bra och jag gillar humorn som fanns med. T.o.m hästen som jag först trodde skulle bli fånigt överansträngd var underhållande att se. Rapunzel visade sig vara en tjej med skinn på näsan trots sitt docklika utseende och förkärlek till färgen rosa. Drömprinsen var riktigt smårolig och den elaka ”mamman” upptog lagom mycket utrymme. Charmig rulle det här helt enkelt.

Jag bävade lite för slutet med tanke på att det var en Disney-film med temat saga, men blev glatt överraskad att de lyckades få till det så pass bra utan att rubba vår blodsockernivå alltför mycket. Tacksam för det.

Det som drog ner filmen för mig var alla dessa sånger, som för all del var väldigt passande till filmen, men inget jag brukar gå igång på och det här var inget undantag. Stark trea i betyg blir det i alla fall.