Betyg: 3,5/5

Originaltitel: The Princess & the Frog

Regi: Ron Clements, John Musker

Skådespelare: Anika Noni Rose, Bruno Campos, Keith David, Terrence Howard, John Goodman, Oprah Winfrey

År: 2009

Genre: Animerad

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0780521/

Sett: 14/2

Den jazz-älskande Prinsen Naveen av Maldonia blir förvandlad till en groda av den elaka Voodoo-doktorn, Dr. Facilier. I ett desperat försök att bli människa igen försöker Prins Naveen att få den vackra servitrisen Tiana att kyssa honom för att bryta förtrollningen. Men kyssen ger inte den önskade effekten som Naveen hade hoppats på. Istället för att han blir människa igen, så drog den in Tiana i förtrollningen och även hon förvandlas till en groda. Nu måste båda två ge sig ut på äventyr för att finna den godhjärtade Voodoo-prästinnan av Bayou, Mama Odie, för att få hjälp.

Första handtecknade filmen från Disney sedan 2004 (Home on the Range).

Filmmusiken står Randy Newman för och det är hans första Disneyfilm i 2D.

Namnet på alligatorn, Loius, är en hyllning till jazzlegenden Louis Armstrong.

…

Ja, vad kan jag säga annat än att det är en fullkomligt ljuvlig nostalgikick att återigen få se Disney som jag växte upp med. Härligt handtecknat, mysiga miljöer och en härlig skurk. Gillar det såpass att jag glatt har överseende med den klassiska Disney storyn där kärleken övervinner allt och de levde lyckliga i alla sina dar. Hela paketet inslaget i söta små trudelutter levererade av skådespelarna själva, vilket i sig är ovanligt att alla står för sin egen sång.

. Info hämtad från discshop.se! Leverans nästa dag om du beställer före 16.00

Betyg: 3,5/5

Regi: Jason Reitman

Skådespelare: George Clooney, Vera Farmiga, Anna Kendrick

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1193138/

Sett: 14/2

Ryan har länge varit helnöjd med sin sorgfria tillvaro, till stor del spenderad på flygplatser och hotell samt i hyrbilar över hela USA. Han kan bära med sig allt han behöver i en kabinväska, han är högstatusmedlem i varje existerande lojalitetsprogram för affärsresenärer och han är ytterst nära att nå sitt livs mål på 10 miljoner flygbonuspoäng men trots allt detta har Ryan inte riktigt något att hålla fast vid. När han faller för en sympatisk medresenär börjar saker ställas på sin spets.. Info kopierad från disc shop. se! Beställ före 16.00, leverans nästa dag

De flesta personer vi ser blir sparkade i filmen är inte skådespelare, utan personer som i verkliga livet råkat ut för detta. Filmbolaget annonserade efter folk som nyligen blivit avskedade och instruerade personerna att behandla kameran som den person som sparkade dem.

…

Rollen passar George Clooney perfekt med skön dialog och en charmerande karaktär. Personkemin mellan honom och både Vera Farmiga och Anna Kendrick är en njutning att se. Båda skådespelerskorna spelar mycket bra och det två plus Clooney är Oscarsnominerade för sina roller.

En rolig scen som fastnat är på flygplanet då flygvärdinnan kommer fram till Ryan och frågar: ”You want the cancer?” Han ser förvirrat och förvånat på henne: ”Excuse me?” Flygvärdinnan: ”You want the can, sir?” Ha ha, så bra!

Jag gillar  filmen som har ett bra manus som låter oss känna Ryan i ett behagligt tempo, får en inblick i livet som han lever på resande fot och är nöjd med det. Det är hemma för honom. Hur hans tillvaro börjar vackla då företaget han jobbar för ska införa nya rutiner vilket kommer att innebära ett fast hem för honom och inga fler resor, hans möte med Alex och resan med Natalie som ger honom något att fundera på.  Särskilt underhållande att se är när han tar med sig Natalie för att hon ska få lära sig vad de gör ut på fältet. Lysande spelat av Kendrick som verkligen får fram en ung och framåt tjej som tycker Ryan och Alex är gamlingar och hör till en annan generation. Kul att se!

Historien i sig är för all del inget nytt. Finns fler filmer som handlar om s.k road trip som innebär förändringar för de inblandade. Här kanske det lämpar sig bättra att kalla det för air trip? Men tack vare skådespelarna och regin så funkar det bra här. Dvs tills slutet närmar sig… Det som drar ner betyget och stör mig är budskapet mot slutet: Meningen med livet är familjen. Nu tänker jag mer på att du har lyckats här i livet om du har man/fru och barn. Är inte det synsättet lite förlegat? Ryan tänker ju inte alls på det sättet, men börjar tvivla på sig själv. Är han verkligen lycklig? Saknas det inte något i hans liv? Verkar vara villig att ge upp sitt oberoende för Alex. Än så länge, helt ok. Ganska naturlig utveckling av hans karaktär (nog för att jag kunnat klara mig utan det), men när de avslutar filmen med att visa personerna som är avskedade som berättar att det spelar ingen som helst roll, för de som betyder något är att de har någon där hemma. Den personen som håller dem varma, yadiyadi. Too much säger jag bara. Filmen kraschade inte direkt, men det blev allt en nödlandning.

Betyg: 3/5

Regi: Rob Marshall

Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Nicole Kidman, Penelope Cruz, Judie Dench, Marion Cotillard, Sophie Loren, Fergie

År: 2009

Genre: Drama/musikal

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0875034/

Sett: 14/2

Den berömda filmregissören Guido Contini kämpar med att finna harmoni i sin karriär och i sitt privatliv. Han måste balansera de många kvinnorna i hans liv: frun (Cotillard), älskarinnan (Cruz), hans musa (Kidman), hans förtrogna och kostymdesigner (Dench), en amerikansk modejournalist (Hudson), horan från hans ungdom (Fergie) och hans mamma (Loren).

Baserad på Broadway musikalen med samma namn. Siffran nio refererar till Fellinis 8 1/2 som var hans nionde film. Även så gammal Guido är i hans flashbacks. Registreringsskylten på hans bil är 4329 vars summa är 18, vilket kan skrivas som 1+8 vilket blir 9.

Rob Marshall har tidigare erfarenhet från teaterbranschen och ligger även bakom filmmusikalen Chicago (2002).

Catherine Zeta-Jones skulle först spela rollen som Claudia, men hoppade av då Marshall vägrade gå med på hennes krav att rollen skulle utökas. Nicole Kidman tog över rollen i stället.

…

Jag har generellt svårt för klassiska musikalfilmer, föredrar de som är i mer modern tappning såsom Moulin Rouge och i viss mån Chicago. Här finns det gott om inslag av klassiska musikalscener vilket är ett sömnpiller för mig och koncentrationen svävar i väg. Försöker bortse från mina egna känslor och se filmen som den är. Generellt bra filmat med snygg ljussättning, passande miljöer, bra val av skådespelare som ger en skön mix av människor och hjälper till att öka kaoset som ibland uppstår. Känns som ett gediget arbete. Märks att Marshall har erfarenhet av musikaler för han får ihop det här på ett bra sätt.

Gillar faktiskt en utav musikalscenerna och det är den med Fergie som börjar på stranden, i svart/vitt, med snygg övergång upp på scenen där färgerna sprakar och passionen flödar. Mycket bra. ”Be Italian” heter förresten sången som framförs.

Daniel Day-Lewis är bra i rollen som manusförfattaren som fått skrivkramp och saken blir inte bättre av pressen från omgivningen och produktionsdatumet som närmar sig med stormsteg. Han är gift, men knappast trogen. Älskar vackra kvinnor och saknar sin mamma, spelad av Sophia Loren.

Julie Dench som alltid stabilt spel. Här är hon Guidos trygghet, den han anförtror sig åt och den som står för kostymerna i hans filmer.

Övriga skådespelerskor gör ett bra jobb, men inget som kommer att gå till historien. Tvivlar på att Penelope har något att sätta emot i Oscarssammanhang där hon är nominerad för bästa biroll.

Betyg: 4/5

Regi: Lee Daniels

Skådespelare: Gabourey Sidibe, Mo’Nique, Paula Patton, Mariah Carey

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0929632/

Sett: 13/2

Precious Jones, en 16-årig analfabet, har hela sitt liv varit osynlig. Osynlig för pappan som våldtar henne, mamman som slår henne och myndigheterna som bara ser henne som ett i raden av Harlems alla förlorade själar. Men när Precious, gravid med sitt andra barn med sin far, möter en beslutsam och radikal lärare påbörjar hon en resa av utbildning och upplysning. Och Precious lär sig inte bara att skriva om sitt liv, utan gör det även till hennes eget för första gången.. Info är tagen från disc shop.se! Beställ före 16, leverans nästa dag

Som synes i titeln så är filmen baserad på boken Push: Based on the Novel by Sapphire. Filmen hette först så, men ändrades till nuvarande titel när den gick upp på biograferna för att undvika förvirring med filmen Push som gick samtidigt.

Sex Oscarsnomineringar har den fått: Bästa film, regissör, kvinnliga skådespelerskor (huvud- och biroll: Sidibe och Mo’Nique), manus och filmklipp.

…

Lika bra att klara av det med en gång: Gabourey Sidibe och Mo’Nique är fullkomligt lysande i sina roller. Mer imponerande är att den förstnämnda gör sin skådespelardebut här och med tanke på vad hon levererar så är det ett tecken på 1. naturbegåvning 2. väldigt bra personregi. Inte alltför otroligt att båda kommer att gå hem med varsin Oscarsstatyett.

Handlingen är knappast något vi inte sett förut: huvudpersonen befinner sig i en dålig och olämplig miljö. Någon i den personens omgivning fattar tycker för vår huvudperson och gör allt i sin makt för att hjälpa denne till ett bättre liv. Självklart lyckas det. The End. Trots det så blir man självklart illa berörd av filmen då det handlar om pedofili och incest och det är ju, tyvärr, något som förekommer i verkligheten vilket bara ökar det obehagliga. De lyckas bra även med balansgången att inte låta det ta över, utan fokus är hela tiden på Precious och hennes kamp för att överleva vardagen.

Tack vare Sidibes skådespel så kommer vi nära hennes karaktär, känner med henne, förstår att hon flyr verkligheten med sina drömmar om att hon står på scen, i fokus, älskad och beundrad av alla. Det som hon saknar i verkligheten. En liten detalj bara som jag störde mig på är att då jag såg filmen utan undertexter var det ibland svårt att höra vad hon sa då hon mumlade. Lite irriterande.

Mo’Nique som mamman var riktigt skrämmande obehaglig. Burr. Ena stunden var hon lugn och vänlig i tonen, för att i nästa andetag tvärt ändra sinnesstämmning och bli extremt aggressiv och hotfull. Riktigt bra och övertygande spelat av Mo’Nique. Fast man inte tyckte om henne så förstod man henne samtidigt: hennes sjukliga svartsjuka mot dottern som hennes karl föredrog framför henne, sexuellt, och som gav honom två barn. Det som är galet och obegripligt är hur kvinnor kan blunda för vad männen gör och i stället låta frustrationen gå ut över barnet. Förstår det inte alls.

Paula Patton är bra som lärarinnan som tar sig an Precious. Passar bra som den lugna och hängivna lärarinnan som älskar det hon gör och verkligen vill hjälpa ungdomarna som hamnat snett i tillvaron. Som när Precious flyr från hemmet med en nyfödd så är det inget snack om saken utan Precious får bo hos henne tills de ordnat upp situationen.

Helen Mirren tackade nej till rollen som mrs Weiss och i stället blev det Mariah Carey som spelade socialarbetaren som har hand om Precious fall. Förvånande att se henne så nedtonad, grå och osynlig. Men tur var väl det för annars hade det sett väldigt märkligt ut. Hon klarar faktiskt av att spela sin karaktär hyfsat trovärdigt, dock vissa gester och uttryck som avslöjar att hon har en bit kvar att gå innan man kan strö ovationer över hennes skådespelarinsats.

En karaktär som jag tyckte kändes malplacerad var den manlig sjukskötaren, spelad av Lenny Kravitz för den delen. De lyckades inte få in honom på ett naturligt sätt utan det kändes mer som att han bara slängdes in i förbifarten.

Något ytterligare som jag tycker de kunde hoppat över är de snabba klippen de visade då Precious blev våldtagen av sin far. Blev för mycket och drog ner scenen. Räcker med att vi har klippen som visar hennes drömmar, för det här krockade med det och blev helt onödigt.

Bra musik i filmen med bl a Queen Latifah och Mary J. Blige.

Tre scener som jag tyckte var riktigt känslostarka:

1. när Precious kommer hem med sitt nyfödda barn och det som utspelar sig härnäst

2. klassrummet där det brister för Precious då hon fått reda på att hon är HIV-positiv

3. slutscenen där de sitter på socialarbetarens kontor: Precious, mamman och mrs Weiss

Betyg: 3/5

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare: Carey Mulligan, Peter Sarsgaard, Alfred Molina, Cara Seymore, Olivia Williams, Emma Thompson

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1174732/

Sett: 13/2

Om en tonårsflickas stapplande steg in i vuxenvärlden i 60-talets England. Jennys mål är att få tillräckligt bra betyg för att kunna läsa engelska på anrika Oxford. Allt förändras när hon träffar den världsvane, spännande, mystiske och mycket äldre David.

Manus av Nick Hornsby som baseras på självbiografin av den engelske journalisten Lynn Barber. Danska Lone Scherfig har tidigare gjort Wilbur och Italienska för nybörjare.

…

Undermedvetet hade jag nog för höga förväntningar på filmen för nu när jag sett den känner jag mig lite besviken. Var det allt? Alla hyllar Carey Mulligan, ja visst är hon bra, men inte så bra att jag skulle vilja höja henne till skyarna. Lite störde det mig att hon kändes lite för vuxen för att spela 16-åring (hon är 22 år). Intalade mig att rollen är en tjej som är mogen för sin ålder, men lyckades inte övertyga mig själv till 100%.

Peter Sarsgaard tyckte jag inte alls gjorde bra ifrån sig. Väldigt blek och intetsägande må jag säga. Här hade det behövts en person med mer karisma, som hade klarat av att lyfta fram den charmante, världsvane och spännande mannen som får en ung flicka på fall. I stället får vi själva föreställa oss det med basis på hennes drömmande om ett mer spännande liv vilket gör henne mottaglig för hans charm.

När jag ändå är inne på karaktären David passar jag på att nämna att jag tycker manuset haltade gällande honom då vi aldrig fick veta desto mer om honom. Varför frågan om hans hem aldrig kom upp? Nog måste Jenny vara nyfiken på hur han bor, vilja hälsa på hemma hos honom. Känns ju ganska naturligt. Eller? Och vi får några svaga ledtrådar till att det här är inte första gången det händer, att han har ett förhållande med en ung tjej. Det får vi från vännen, Danny och senare även från hustrun. Inte sagt att de ska skriva oss på näsan, men lite mer får de allt lov att bjuda oss på. Blir alldeles för lösa knutar.

Bara negativa saker att ta upp? Nej då. Det bästa med filmen tycker jag är hennes föräldrar, spelade briljant av Alfred Molina och Cara Seymore. En ren njutning att se dem in action. Pappan som i början är helt fokuserad på att dottern ska göra bra ifrån sig i skolan så att hon kommer in på Oxford. Det enda som räknas. Men sen kommer David in i deras liv och förändringen hos pappan träder i kraft och de tidigare planerna är bortglömda. Går så långt att han inte ens bryr sig när Jenny säger att David har friat till henne. Hon undrar själv förvånat varför han inte reagerar mer och inget säger om Oxford. Han menar på att Oxford inte längre behövs då hon kommer bli omhändertagen nu av David. Bah, säger jag, men tyvärr så var det ju förr i tiden: kvinnan behöver bli omhändertagen av en man.

Cara Seymore gör ett bra porträtt av en hemmafru som pysslar om de sina. Inte alltför intelligent, men charmig och kan säga ifrån när situationen kräver det. Första mötet med David kommer standardrepliken från honom att han inte visste att Jenny har en syster. Kunde ha blivit en riktig kalkonscen pga oinspirerad leverans av replik från Sarsgaard, men Cara räddar den helt genom sitt sätt att agera, fnittrar till och vänder  genererat bort ansiktet.

Sedan kan jag inte låta bli att tycka synd om Graham som jag tycker de behandlar väldigt nonchalant. Lite taskigt av Jenny att inte berätta hur det ligger till utan låter honom hoppas fast det är kört. Stackarn gör bort sig vid middagsbordet då Jennys pappa frågar om hans planer inför framtiden. Graham tänker ta ett sabbatsår och resa omkring. Oops, kanske inte det allra mest lysande att säga till en förälder om man vill ha deras godkännande som möjlig kandidat som svärson.

Emma Thompson är ok i rollen som rektor. Får dock ingen större kontakt med henne känner jag. Lärarinnan, spelad av Olivia Williams, får vi en glimt av en skolfröken satt på glasberget så att säga. Kanske själv haft dålig erfarenhet av män då hon reagerar så starkt när hon ser förlovningsringen på Jennys finger? Eller så blir hon bara upprörd vid tanken på att Jenny kastar bort sitt liv på att gifta sig så ung, utan att fullfölja utbildningen. Eller kombinationen av de båda. Men som Jenny själv påpekar, se vad utbildningen lett till för henne själv: sittandes på en skola och rättar prov dagarna i ända. Hur kul är det på en skala?

Tycker att de fick fram på ett bra sätt Jennys längtan efter förändring, hennes drömmar om ett liv långt borta från där hon är nu, till ett exotiskt Frankrike där äventyret väntar. Inte så konstigt att hon faller så lätt för första, bästa man som ger henne en chans att komma undan vardagen. Bra scen när David friar till henne och hon inte säger ja med en gång, ser mer fundersam och tveksam ut. Det var ju inte direkt det hon var ute efter: ett äktenskap med allt vad det innebär. Riskera att sluta som sin mamma. Hemmafru som tar hand om marktjänsten.

Slutet tycker jag blev ett hastverk med Jenny som raskt klarade av examen och började på Oxford. Hann ju knappt andas innan eftertexterna började rulla. Puh.

På tal om eftertexterna fastnade jag av någon outgrundlig anledning för Duffys raspiga röst sjungandes Smoke Without Fire

Betyg: 4/5

Regi: Wes Anderson

Röster: George Clooney, Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Michael Gambon, Willem Dafoe

År: 2009

Genre: Animerad

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0432283/

Sett: 12/2

Mr Fox försörjer sig som hönstjuv, men då frun blir gravid så lovar han att sluta med denna farliga verksamhet. Åren går men till slut kan inte mr Fox stå emot vilddjuret inom sig och återupptar den gamla verksamheten. Inte bara höns han stjäl utan även cider som han tar mitt framför näsan på de tre otrevliga bönderna i området: Boggis, Bunce och Beans. De senare gör allt i sin makt för att döda den förhatliga tjuven.

Filmen är baserad på barnboken med samma namn av Roald Dahl och publicerades 1970. Några scener har lagts till i filmen och slutet skiljer sig en aning. Wes Anderson var inte helt nöjd med hur boken slutade och blev överlycklig när han hittade utkast på ett alternativt slut som utspelar sig i ett köpcentra vilket han passade på att använda i filmen.

Stilen i filmen kommer från den engelska byn Great Missenden där Roald Dahl bodde och arbetade. Trädet där mr Fox och hans familj bor är inspirerat av ett stort träd som finns på Dahls egendom.

Filmen är inspelad med 12 fps (frames per second), mot de vanliga 24, för att publiken skulle lägga märke till själva stop-motion tekniken som Wes Anderson använder sig av.

Wes Anderson skötte det mesta på distans, från Paris, via mejl och sin iPhone (kommentar överflödig

En utav scenerna fick de rädda genom att på ett piffigt sätt flika in ett flygplan i bakgrunden då de fick med ljudet av en båt i inspelningen. Smart!

I några scener används preparerade blåbär som ges till vakthundar för att söva dem och det plockades från en annan Roald Dahl bok, Danny the Champion of the World. Fast det var grapefrukt som användes i den. Dahls advokater ville att detta skulle plockas bort från filmen, men då det redan var filmat så lyckades Wes Anderson komma fram till en förlikning med dem och kunde behålla de scenerna.

Wes Anderson ville att skådespelarna skulle spela in sina röster utanför studion och tog med dem ut i skogen bl a för att det skulle ge en mer naturlig touch till filmen.

…

Jag gillar verkligen den här filmen som är riktigt underhållande med skön humor och rapp dialog. Snyggt gjort med stop-motion teknik som är befriande att se i dessa tider där allt ska vara datoranimerat. Inget ont om dem, men skönt med variation och lite back to the basic. Varför det inte blir full pott beror på att tempot sjunker en aning mot slutet.

Färgerna i filmen är  jordnära, brunt, orange och gult med inslag av vitt och svart. Den som bryter av det hela är kusinen Kristoffer som kommer för att bo hos dem tillfälligt när pappan är sjuk. Hans kläder går mer i blått, ett enkelt sätt att visa att han är en utomstående.

Bra musik, bl a Beach Boys och Rolling Stones, som livar upp filmen på ett positivt sätt.

Skådespelarna gör ett bra jobb och framförallt George Clooney är helt perfekt som den coola mr Fox. Pst. Wes Anderson lånade ut sin röst till Weasel