
Betyg: 4/5
Regi: Richard Curtis
Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Bill Nighy, Rhys Infans, Michael Hadley, Charlie Rowe
År: 2009
Genre: Komedi
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1131729/
Sett: 18/3
Efter att Carl relegerats från skolan skickar hans mor honom till sin gudfar Quentin för att få honom på rätt spår igen. Men Quentin är chef på piratradiostationen Radio Rock, som sänder från en båt mitt ute i Nordsjön och är befolkad av en eklektisk grupp av rock&roll-DJ:er.
Gänget leds av The Count, en stor och gapig amerikan som är kung över radiovågorna och lever för musiken. Han backas troget upp av sina medprogramledare Dave, ironisk, intelligent och grymt rolig; Simon, supertrevlig och ständigt på jakt efter sann kärlek; Midnight Mark, gåtfull, stilig och tystlåten; Wee Small Hours Bob, en natt-DJ vars intressen är folkmusik och droger; Thick Kevin, innehavare av den lägsta intelligensen mänskligheten någonsin sett; On-the-Hour John, nyhetsuppläsare samt Angus ”The Nut” Nutsford, troligen den mest irriterande mannen i Storbritannien.
Kenneth Branaghs karaktär Alistair Dormandy är en parodi på Tony Benn, UKs postmästare på den tiden.
Richard Curtis ville inte göra en film som baserade sig på en händelse utan har vävt ihop flera från den tiden då piratradion var stor i UK.
…
Underbar musik i filmen som på ett snyggt sätt används som stöd till storyn, men som även ökar tempot, glädjen och lekfullheten i filmen. Bra gjort av Richard Curtis som lyckas få ihop det med en salig blandning sköna karaktärer/skådespelare och en värme som genomsyrar hela filmen. Även parallell storyn med politikerna som vill sätta stopp för piratradion vävs in på ett smidigt sätt.
Många bra scener, men det finns två som jag speciellt fastnade för: först den där de sitter i soffan och doppar kakor i en kopp kaffe som de delar. Så söta de är. Andra scenen är den där den nyblivna bruden berättar för sin chockerade make anledningen till deras giftermål. Hon ger epitetet ’dum blondin’ ett ansikte.
Fotot är ok, likaså scenografin. Dock finns det filmer som får till det bättre, men Curtis har i vanlig ordning fokuserat mer på karaktärerna och storyn. Samtliga skådespelare gör en strålande insats.
En kärleksfull hyllning till musiken räcker som sammanfattning av filmen tror jag.
Åh, så många härliga låtar i filmen som jag bara var tvungen att leta upp i Spotify som t ex A Whiter Shade of Pale, Sunny Afternoon, The Letter, So Long Marianne etc.




