Regi: Rick Rosenthal

Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Charles Cyphers, Jeffrey Cramer, Lance Guest

År:  1981

Genre: Skräck

Sett: DVD 27/10

Betyg: 2/5

IMDb

Synopsis

Tar vid där Halloween slutade. Samma natt. Michael Myers lurar i grannskapet efter att ha blivit skjuten sex gånger av dr Loomis. Nu har han funnit Laurie Strode på sjukhuset dit hon förts. Och det finns en anledning till att han är ute efter henne…

Trivia

Filmen tar vid där ettan slutade. Och då Jamie Lee Curtis hade kortare hår på 80-talet innebar det att hon fick bära peruk.

Enda Halloween filmen där det tar slut morgonen efter, de andra slutar under Halloween natten.

John Carpenter tackade nej till erbjudandet att regissera filmen, men var kvar som manusförfattare.

Rick Rosenthals version ansågs vara för tam så Carpenter filmade några extra scener  som infogades i filmen trots Rosenthals protester.

En av Carpenters tilläggsscener är den med Lance Warlock som spelar killen som går omkring med en bergssprängare på ena axeln.

Dick Warlocks, som spelar The Shape, båda söner är med i filmen. Billy och Lance Warlock.

Mitt omdöme

Tunnare story än första filmen trots att vi här får förklaringen till varför Myers är ute efter Laurie. (Vilket jag även kom ihåg från tidigare.) Mycket beroende på att fokus ligger mer på att han har ihjäl så många som möjligt på sin väg och själva storyn blir sekundär. Får känslan av ett hafsverk trots att Carpenter själv skrev manuset. Eller ska vi skylla på regissören? Kanske var det Carpenter som inte kunde låta bli att tycka till och gjorde stackars Rosenthal förvirrad?  Halvfärdiga personportätt och några luddiga händelser som man fick gissa sig till. Spänningen försvann då The Shape fick träda fram ur skuggorna. Jag gillar bättre hur han porträtterades i första filmen: som ett mystiskt väsen där vi fick några kusliga glimtar av masken som framträdde i mörkret. Jag är benägen att hålla med om det en god vän till mig påpekade: ”Rick Rosenthal gör ett halvhjärtat försök att emulera Carpenters stil men det faller såklart kort.”

Musiken, som jag älskade i första filmen (Carpenter som ligger bakom den i båda filmerna), faller platt då den används alldeles för generöst och i vissa fall, vid fel tillfällen.

Favoriten är förtexterna med den karaktäristiska musiken (om än i ett för snabbt tempo i mitt tycke) och pumpan som sakta öppnas och en dödskalle framträder (skillnad mot första filmen).

Sedan måste jag ju bara nämna att jag gillar att Romeros ”Night of the Living Dead” får vara med på ett hörn. Även ljudspår från filmen finns med på DVD:n när menyn är framme. ”They’re coming to get you, Barbara!”.  Misstänker att den filmen ligger Carpenter varmt om hjärtat då den även tills viss del var inspiration till hans film Assault on Precinct 13 som jag nyligen såg.