Land: USA
Regi: Paul Thomas Anderson
Skådespelare: Joaquin Phoneix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams, Lena Endre
År: 2012
Genre: Drama
Sett: 16/2 2013
Längd: 144 min.
Synopsis
Året är 1950, Freddie Quell är en plågad veteran som har spenderat de senaste åren med att dricka och driva runt. Under en berusad natt hoppar han upp på en båt och möter den karismatiske Lanchester Dodd, även känd som ”The Master”. Dodd är den aktade ledaren för en grupp som kallar sig The Cause och bygger upp ett allt populärare trossamfund. Inbjuden till den inre kretsen gör Freddie allt för att följa vägen som utstakats av mästaren.
Trivia
Den första långfilmen på 16 år som spelades in på 65 mm genom att använda Panasonics System 65 kamera. Innan dess var det Hamlet (1996) som spelades in i det formatet.
Liknelsen med Scientologerna och dess grundare, L. Ron Hubbard, är stor. Scientologerna protesterade mycket riktig mot denna film och försökte stoppa den.
Tre oscarsnomineringar 2013: Bästa manliga huvudroll (Joaquin Phoenix), Bästa manliga biroll (Philip Seymour Hoffman) och Bästa kvinnliga biroll (Amy Adams).
Mitt omdöme
Jag gillar fotot och jag gillar skådespelarna. Men vad vill Paul Thomas Anderson egentligen säga med filmen? Jag förstår faktiskt inte. Han lyckas med konststycket att berätta något om… ingenting alls? Grundstoryn finns där med sekten och dess karismatiske ledare (inspirerat av scientologerna), men de lyckades inte bygga vidare på den. Inblandningen av psykiskt störde Freddie fungerade inte alls utan blev bara märklig. Sektledaren Dodd som tar Freddie under sina vingars beskydd. Varför? Homosexualitet eller en utmaning att hela en sargad människa? Ingen som vet. Som sagt var: behållningen med filmen är det fantastiska fotot och skådespelarna, men manuset (och regin) kunde gott ha setts över.