Originaltitel: Friday the 13th Part II

Regi: Steve Miner

Skådespelare: Amy Steel, John Furey, Adrienne King, Warrington Gillette, Betsy Palmer

År: 1981

Genre: Skräck

Sett: DVD 14/5 2011

Längd: 87 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Fem år efter det fasansfulla blodbadet på Camp Crystal Lake är det enda som återstår legenden om Jason Voorhees och hans sinnessjuka mor som mördade sju lägerledare. De nya ledarena vid ett sommarläger i närheten är likgiltiga inför varningarna om att hålla sig borta från den ökända platsen. Obekymrat strövar de unga människorna omkring på området utan att känna den ödesdigra närvaron av någon som står på lur. En efter en överfalls de och mördas brutalt. En fängslande rysare sprängfylld av spänning och skräckfyllda skrik.

Trivia

I den här filmen är Jason klädd för att efterlikna mördaren i filmen ”The Town That Dreaded Sundown 1976)”.

Pamela Voorhees mumifierade skalle är i själva verket en skådespelerska och inte en låtsas skalle. Slutscenen där kameran fokuserar på skallen var det först tänkt att den skulle öppna ögonen och le, men Steve Miner tyckte det kändes för billigt och platsade inte in i filmen så det klipptes bort i sista stund.

Fastän Warren Gillette står listad som Jason var det stuntmannen Steve Dash som var med i de flesta scenerna.

Adrienne King ville att hennes medverkan skulle vara under en kortare period då hon hade problem med ett fan som var sjukligt besatt av henne. En besatthet som gick så långt att hon gav upp skådespelaryrket (framför kameran) efter denna film.

Jasons första scen är en tagning på hans ben i början av filmen. Det är enda gången i franchisen som en kvinna spelat rollen som Jason. Ellen Lutter, kostymör i filmen, stod för den insatsen.

Mitt omdöme

Smart sätt att introducera Jason genom att låta överlevaren från förra filmen drömma om honom. På så sätt får vi även en resumé av vad som hände tidigare. Men det kunde gott ha klippt bort lite av drömmen för den blev lite väl lång. Gillar att bli överraskad och här blev jag det verkligen för vem hade trott att en huvudkaraktär (som jag trodde h*n var) skulle gå och bli mördad så snart?

Jag är förvånad att uppföljaren var så pass bra som den var. Följer samma tempo som första filmen och jag hinner aldrig bli uttråkad. Fotot är en klar förbättring mot första filmen. Som tidigare står Harry Manfredini för musiken vilket han gör så bra. Denna gång hade jag inte lika lätt att se vem som skulle överleva, men måste säga att den karaktären tog sig enormt mot slutet och jag tyckte det var så härligt  befriande att se en stark och tuff tjej som vågade stå emot förövaren och inte bara stå i ett hörn och kvida vilket tyvärr är alltför vanligt i många filmer. Stackars Jason hade det inte så lätt!