Regi: Debra Granik
Skådespelare: Jennifer Lawrence, John Hawkes, Garret Dillahunt
År: 2010
Genre: Drama
Sett: DVD 27/2 2011
Längd: 97 min.
Betyg: 4/5
Synopsis
17-åriga Ree Dolly bor med sin familj i ett nedgånget hus i bergstrakterna kring Ozark i centrala USA. Det är fattiga, laglösa trakter, och de flesta lever på knarkhandel. Ree tar ensam hand om sin sinnessjuka mamma och sina två småbröder när hon måste ge sig ut på jakt efter sin försvunne far. Men hur finner man svar när alla vägrar att prata?
Trivia
Fyra Oscarsnomineringar 2011. Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll (Jennifer Lawrence), Bästa manlig biroll (John Hawkes) och Bästa manus efter förlaga.
Mitt omdöme
Ett osentimentalt, gripande drama om livet för 17-åriga Ree som är den som tar hand om familjen som består av hennes sjuka mor och två yngre syskon. Pappan, som är efterlyst och frånvarande i familjen, har satt upp gården som borgen och det blir Ree som får ta sig an uppgiften att leta reda på honom innan de förlorar sitt hem. Inte det allra lättaste och mycket farligt då det handlar om ställen där man inte pratar eller ställer frågor.
Det här är en film som verkligen griper tag i en. Miljöerna är ruggigt skitiga och nedslitna, så även folket som lever där. Fotot backar upp det med sin gråa, matta ton. Perfekt castade skådespelare som övertygar i sina roller, men där framförallt Jennifer Lawrence briljerar som Ree. Wow, säger jag bara. Även John Hawkes som Teardrop sticker ut en aning från samlingen. Se den!
Håller med dig fullt ut i ditt omdöme. Mycket bra sammanfattat.
Jag tycker att filmen hade förtjänat en Oscar-nominering för sitt foto. Just för att det så utsökt accentuerar miljöer och sinnesstämningar. Filmfoto behöver inte alltid vara ”glam” eller ”dolled up”. Så länge det förstärker historien eller rent av adderar en extra dimension – som här – så skall det uppmärksammas.
Fantastiskt att se det är kvinnorna i filmen som är drivande och viljestarka – oavsett deras intentioner.
Tack! Alltid lika roligt med feedback, både beröm och konstruktiv kritik.
Ja, jag gillade verkligen filmen. Både för de starka kvinnoporträtten, storyn, fotot och skådespelarna. Sedan tycker jag de fick bra balans i sättet de visade att mitt i allt elände fanns det även en gnutta medmänsklighet utan att det blev alltför sötsliskigt vilket det lätt kan tendera att slå över i.