Regi: Steven Lisberger
Skådespelare: Jeff Bridges, Bruce Boxleitner, David Warner, Cindy Morgan
År: 1982
Genre: Sci-fi
Sett: 10/1 2011
Längd: 96 min.
Betyg: 2/5
Synopsis
Det mäktiga datorprogrammet Master Control styr en elektronisk värld, där programmeraren Flynn hamnar när han sugs in i en dator. Flynn och två mindre, maktlösa datorprogram, Tron och Ram, ger sig in i kampen för att bli av med Master Control.
Trivia
Flynns program heter ”Clu”. CLU är ett äldre programmeringsspråk.
TRON är även ett debugging kommando i BASIC programmering och betyder TRace ON”. Steven Lisberger sa att han inte visste om det förrän senare utan valde titeln från ordet ”electronic”.
Filmen blev ingen succé, men videospelet som baserades på den blev det och gick om filmen vad gäller intäkter.
Datoranimerade scener användes, men teknologin fanns inte för att en tagning skulle innehålla både live action och datoranimering. Så live action scenerna fick kombineras med handgjord animering.
Pac-Man gör en grafisk och ljud cameo på Sarks kontrollbord strax efter att cyklarna tar sig ut från spelplanen.
Mitt omdöme
Då jag överväger att se TRON: Legacy (2010) så ville jag först ge mig i kast med originalet från 1982 som jag ej hade sett. Svår att få tag på, men skam den som ger sig.
Vad är mitt intryck av filmen? Datoranimeringarna (och de klassiska animeringarna) var välgjorda med tanke på tekniken som stod till buds i början av 80-talet. Det kändes som ett spel anno den tidseran då vi befann oss i datorns värld. Dock tycker jag samtidigt den delen är filmens akilleshäl för jag blev smått uttråkad när spelet var igång. Väldigt rörigt och svårt att hänga med. Hade gärna fått kortats ner. Ja, jag vet. Det är ju filmens grundstomme, men ändå…
Storyn är enkel och bjuder inte på några större överraskningar. Disney brukar sällan överraska en utan följer sin vana troga med familjevänliga filmer. Happy ending och all that jazz.
Skådespeleriet får godkänt, men lämnar inga större avtryck till eftervärlden. Ska bli kul att se Jeff Bridges och Bruce Boxleitner i nya Tron. För övrigt de enda som är med i båda filmerna.
Ja, jag har samma tanke som du att se om denna med anledning av ”TRON: Legacy”. Såg originalet för länge sedan – såväl på bio som VHS (ett gammalt bildmedium som är samtida med kulramen).
Jag minns den i princip som du beskriver den – tråkig(are) när själva spelet kommer in i bilden och denna oändliga jakt (den kanske rent av pågår fortfarande) och inte mycket att hjula för när det gällde storyn i övrigt. Men – som du också påpekar – med den teknologi som stod till buds då, så får den nog anses som banbrytande när den kom och har trots allt under åren som gått utvecklats att bli en liten kultfilm. Hur många andra filmer minns man från 1982? Vilket i och för sig inte behöver vara en värdemätare.
Frågan är hur pass banbrytande ”TRON: Legacy” kommer att bli? Undrar om inte tiden sprungit om Disney i det fallet?! Förmodligen är 3D-versionen det sätt man ska uppleva filmen i, för att kunna säga att de utvecklat sig. Eller varför inte IMAX? Högst tveksam till om 2D-versionen kan erbjuda en häftig omdanande upplevelse. Vem vet – det framkommer väl när man får möjlighet att se den.
Ja, ska bli intressant att se om den nya har något att bidra med. Vad gäller 3D:n så har jag hört av dem som sett den att det inte imponerar, märks knappt av. Frågan är hur pass diskret den är för jag gillar ju när effekterna mer vävs in i filmen i stället för att kasta saker på oss i tid och otid.
Sedan hörde jag att några fick ont i ögonen av kombinationen 3D och neonfärgerna i filmen. Nåväl, om planen går igenom så vet jag själv efter helgen som kommer då vi tänkt se den.
Nej, det är ju just det med 3D – det blir ett infantilt användande för effektens skull (eller som du så träffande skriver ”kasta saker på oss i tid och otid”) och det har vi sett… redan på 50- och 70-talen. Det behövs något mer djupare och integrerat där Cameron är på rätt väg, men inte riktigt lyckas ändå i ”Avatar”.
Jag tror problemet ligger i själva seendet – man uppslukas eller inkorporeras inte i det tredimensionella. P g a begränsningen av glasögonen (dessutom skiter jag i om de är snygga eller fula; jag är filmvisning – inte modevisning) och biosalongen. Där måste de tänka om och göra det mer till en individuell upplevelse – att låta åskådaren omslutas av skeendet. Sedan är det oerhört irriterande att se andras huvuden i blickfånget när man förmodas flyta omkring på ”Pandora” (för att inte tala om biopublikens andra beteenden :-))
Jag börjar prata mer om en tillbakagång, men utveckling av ”Virtual Reality” utan att låta den blir SÅ individuell. Kombinera de båda.