Betyg: 2/5
Regi: Ethan Coen, Joel Coen
Skådespelare: Michael Stuhlbarg, Richard Kind, Fred Melamed
År: 2009
Genre: Drama
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1019452/
Sett: 4/3
Larry Gopnik är en god man. Han är en ömsint äkta make, en engagerad familjefar, en hängiven lärare som alltid väljer den rätta – och rättvisa – vägen i sina dagliga handlingar. Men en dag börjar allt gå fel. Hans fru lämnar honom av anledningar hon inte kan förklara, och hennes inskränkte nya älskare lyckas övertala Larry att flytta från den gemensamma bostaden till ett billigt motell. Allt detta för barnens skull förstås. Därefter sätts Larrys karriär på spel genom en serie anonyma brev som på flaska grunder anklagar honom för allehanda bedrägerier.
Prologen fick mig att undra om jag satt igång fel film: det som utspelar sig är i svart/vitt och ger känslan av ’back in the old days’. Bildformatet är 4:3 och först trodde jag det skulle visa sig vara någon som ser på tv i filmen. Men så var inte fallet. Mannen som glad i hågen kommer hem till frugan, men där glädjen snart byts ut mot sorg. Efteråt funderar jag över denna prolog och då övriga filmen handlar om livet jävlighet så undrar jag om det var det de ville visa med detta? Någon anledning till att prologen finns med är självklart, men jag måste säga att de är en aning otydliga med budskapet.
Inget fel på manus, foto, scenografi och skådespelare. Bara så förbålt tråkigt framförd story. Jag tycker mest det är sövande med huvudpersonen som bara sitter och mal på och inget händer. Känns det som. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, kanske blev en långsam, utdragen scen för mycket? Hur som helst så kände jag bara en stor längtan tills filmen var över och jag struntade fullkomligt i hur det gick för huvudpersonen.
Jag vet inte mycket om den här filmen, mer än att jag brukar försöka att se allt av bröderna Coen. Jag vill minnas att jag har sett en trailer och att den inte sa mycket alls. Dom har ju inte alltid gjort så bra filmer dessa herrar. Ibland blir det riktigt bra (”No Country for Old Men”, ”O Brother, Where Art Thou?” och ”Fargo”) och ibland blir det riktigt dåligt. (”Blood Simple”, ”The Ladykillers” och ”The Man Who Wasn’t There”) Jag ser säkert den här filmen förr eller senare. Men av din recension att döma så ser det ut att bli en film som kan hamna ibland dom mindre bra filmerna.
Fast lyssnar du på dukeofnewyork så vill du se den snarast
Det beror ju på att han gillar typ allt av bröderna Coen. Så jag tycker det är lite missvisande att gå helt på hans tips.
Jag har sett filmen nu. Jag kan återkomma med ett omdöme om du vill och är intresserad?
Go for it. Posta gärna på SFN så kan det kanske skapa lite debatt (beroende på vad du tycker)
Yes, berätta! Så nyfiken att höra vad du tycker.
Du kanske kan ge en hint här och så fortsätta där?
Okej, jag ska skriva ihop något som jag kan posta både här och på SFN.
Här kommer en liten hint.
Jag tycker att den var okej (med viss reservation). Betyget landar väl på 2.5~3 av 5. Hela biten med prologen och vad den fyller för funktion är intressant. Om den nu fyller en funktion, jag är inte så säker på det.
Ok, mer?
Motrecension – om man nu ska kalla det för det :-):
En säregen resa in i bröderna Coens metafysiska värld, där de ogenererat visar upp det judiska communityts totala tro på att lycka inte finns och allt så småningom – oavsett förutsättningar – bokstavligt talat går åt helvete. Det är bara fråga om elände och katastrofer som avlöser varandra – just wait and see. Från första scenen som utspelar sig drygt hundra år innan de övriga scenerna tar vid under 1960-talet: där en ”dybbuk” (från judisk folktro: en själ från en död person som intar en annan levande person) kommer på besök i en familjs lilla skjul och vad som olyckligt inträffar där. Man skulle kunna tro att detta skulle vara upptakten och orsaken till alla de sanslösa missräkningar i livet som Larry Gupnak (lysande Michael Stuhlbarg) råkar ut för något sekel senare, men då tar man miste. Inledningsscenen för mig är egentligen en fotnot till hela den judiska sinnevärlden som sådan.
Det är modigt och oerhört fascinerande; och jag måste nog tillstå att jag undrade stillsamt flera gånger: är det okey att skratta? Naturligvis är det det, för denna svartsyn som präglar filmen är trots allt rätt förlösande, men det är inte lätt att ta det till sig – och det beror i mångt mycket på den offerbild som judar många gånger låter sig appliceras med och ofta själva förmedlar (utan att jag för den skull negligerar deras historia).
Larry tvingas möta otaliga katastrofer i sitt liv, där han bland annat måste inse att frun har inlett en affär med en rival på universitetet; sonen är mobbad; en student hotar med en stämning; dottern har konstiga beteenden för sig i badrummet. Mitt i allt detta kaos vänder sig Larry, som den man av tro han verkligen är, till olika rabbis för att få svar på, eller snarare hjälp med, sina vedermödor. Likt påven svävar de ut i vansinniga aforismer och metaforer samt anekdoter, som ter sig fullständigt vansinniga och orimliga, säkerligen även för de religiöst insatta. För Larry bli dessa verbala diaréer ingen förlösning eller väg ut ur katastrofen – och han blir alltmer tvivlande och frågar sig varför han drabbas av detta. Allt löser sig så småningom – eller gör det verkligen det…?
Denna film var Stockholm Filmfestival 2009’s Surprisefilm – avsevärt mer intelligentare val än 2008 års outhärdliga ”Twilight”.
Något som är intressant med filmen är att antingen tycker man om den eller inte. För det förtjänar den ett bra betyg kan jag tycka.
Har du sett Twilight-filmerna?
Den första – ännu så länge…
Det lär nog blir två (inhandlad) och tre också…
Jag har själv tänkt se dem. Måste ju se vad snacket handlar om.
Var den ok eller överraskande bra?
Varken eller!
Hehe, ok.