Regi: Jonathan Liebesman
Skådespelare: Aaron Eckhart, Ramon Rodriguez, Will Rothaar, Jim Parrack, Bridget Monahan
År: 2011
Genre: Sci-fi/Action
Sett: Blu-ray 27/8 2011
Längd: 116 min.
Betyg: 2/5
Synopsis
I åratal har människor över hela världen tittat upp mot himlen och observerat oidentifierade objekt: UFO. Nu får dessa mystiska fenomen en fasansfull förklaring. Det som till en början liknar ett meteorregn över jordens stora städer visar sig snart vara början på ett invasionskrig från en utomjordisk civilisation. Till slut står mänsklighetens hopp till en liten pluton utskickad på ett räddningsuppdrag. Sergeant Michael Nantz och hans mannar tvingas ta på sig den omöjliga uppgiften att strida mot en fiende de aldrig kunnat föreställa sig.
Trivia
Filmen är inspirerad av en verklig incident som hände i Los Angeles under andra världskriget. Ett oidentifierat flygplan upptäcktes ovanför stadens luftrum och misstänktes vara ett japanskt flygplan så Los Angeles släcktes ner helt och eldgivning beordrades. Dock kunde det inte bevisas att det verkligen var ett fientligt flygplan och det förklarades som ett falskt alarm. Troligvis var det en väderballong eller något annat som triggade händelseförloppet i kombination med krigsnerver.
Mitt omdöme
Jag var inställd på en film som fokuserar mer på action än på själva berättandet, men trots det blev det helt enkelt för tråkigt. Tempot fanns där, men de körde på för hårt. Och när väl de långa dialogerna kom så lyckades de inte få tillbaka tempot på ett bra sätt utan körde på i gamla hjulspår. Flatline. Och jag saknar nerven i filmen som skrek med sin frånvaro. Renodlad actionfilm som inte riktigt lyckas ens där… Hm.
Redan i början tappar de när de misslyckas med att visa det stora hotet mot hela världen. Känns mer som en axelryckning. För övrigt så var det inget nytt under solen: karaktärerna följde mallen och även deras personliga lilla story. Inga överraskningar där inte. Aaron Eckhart gjorde det bästa han kunde med sin roll, men det fanns inte så mycket mer att göra med det manuset och den regin. Självfallet var Michelle Rodriguez med, men otroligt nog så var hon inte så himla macho som hon kan vara. Inget att anmärka på specialeffekterna som satt som de skulle, men även de hamnade i diset som genomsyrade större delen av filmen. Tacksam åtminstone att jag slapp patriotismen som kan tendera att bli en aaaaning för mycket i amerikanska filmer. Här var det ganska nedtonat.
En tråkig film helt enkelt.
Ja du, Marianne, du var snäll i ditt betyg och mild i din recension jämförelsevis
Du har ju tagit del av min mini-variant. Du pekar dock på en hel del brister som jag håller med om.
Förutom alla klichéer – bland andra rookien, den ärrade och missförstådda veteranen, den bortsprunga hunden, övergivna barn (som dessutom tyr sig till den store soldathjälten) – som var illa nog, så har de inte ens ansträngt sig att göra en rimlig story som skulle engagera bortom vapenonanin.
– SPOILER ALERT –
Vet inte om jag riktigt håller med dig dock om att patriotismen var nedtonad. Men det är nog mer en defintionsfråga. Den kanske inte var flitigt förekommande så uppenbart, men desto mer subtilt men slog an en ännu mer infekterad ton.
Två exempel som inleder patriotismen och sedan befäster den – vilket då ramar in filmen. Först när sergeant Nantz (Eckhart) sagt upp sig och sammanbitet, men mäkta stolt, gör honnör inför den amerikanska flaggan. En kort scen i början, men som ändå skapar en klangbotten till hela filmen och jag fick med mig. Så slutet där amerikanarna kommit på hur man skall göra sig av med hotet och hur de ska delge den informationen till hela världen. Oh, mighty old USA. Man bara krasst konstaterar med detta att resten av världen suttit som mesiga mähän, inte själva gjort ansatser till att försöka krossa hotet utan bara väntat på ’the Big Man’. Detta plus ett par andra punktmarkeringar på det patriotiska området. Men som sagt, det är min uppfattning och en definitionsfråga.
Till sist: om man ser det hela ur ett annat perspektiv – ja, rent av som en allegori (vilket det är på ett eller annat sätt) och byter ut vatten mot olja, så blir det lite obehagligt. Det börjar även likna de panik-artade sci fi-filmerna från 50-talet där ryssen och kommunismen var det imaginära hotet… i allegorisk form.
Oj, det blev långt det här.
Hehe, jag kan ju vara snäll ibland.
Patriotismen: jo, jag menade mer att den inte var så extrem som den ofta kan vara i dylika amerikanska produktioner där de skriker rätt ut sitt budskap, skriver det med fet tuschpenna i vår panna. Något sådant var vi åtminstone förskonade från i denna film. Men visst fanns budskapet där och puttrade under ytan. Sedan kanske jag börjat bli van vid att det alltid är jänkarna som räddar världen så jag reagerade inte ens utan surfade vidare på datorn. Men vad säger jag? Inte sitter jag och surfar medan jag ser en film ju!
Intressant, kan du inte förklara närmre det sista du skriver? Eller rättare sagt: näst sista stycket.