Originaltitel: Friday the 13th

Regi: Sean S. Cunningham

Skådespelare: Betsy Palmer, Adrienne King, Jeannine Taylor, Kevin Bacon

År: 1980

Genre: Skräck

Sett: DVD 14/5 2011

Längd: 95 min.

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

Camp Crystal Lake har ett dystert förflutet. En pojke vid namn Jason Vorhees drunknade där eftersom ledarna hade sex med varandra. Året därpå utfördes två bestialiska mord, vilket ledde till att lägret stängdes.

Många år har gått, och Camp Crystal Lake öppnas igen. Ovetandes om vad som gömmer sig i skogen anländer lägerledarna för att ha kul. Tror de. Men de inser snart att det inte står rätt till. En efter en försvinner de och paniken kring Crystal Lake tätnar.

Trivia

Betsy Palmer tog rollen som Pamela Voorhees enbart för att hon var i behov av en ny bil. När hon läste manuset var hennes reaktion om filmen: ”a piece of shit”.

Filmen spelades in på Camp Nobebosco, New Jersey (som finns än idag). Det mesta av byggnaderna fanns redan på plats, det var bara badrummet som fick byggas till.

Kompositören Harry Manfredini har sagt att till skillnad mot vad alla tror så är det kända ljudspåret ”chi chi chi, ha ha ha” i själva verket ”ki ki ki, ma ma ma”. Det ska likna Jasons röst i mammans huvud som säger: ”Kill them, Mommy”. Manfredini lekte med ljudeffekterna och genom en fördröjning av ljudet fick han den önskade effekten.

Mitt omdöme

Har jag verkligen sett denna film?  Troligtvis någongång i unga år för det mesta har visst förpassats till en dammig hörna i min hjärna. Inte mycket som jag kände igen ska jag ärligt erkänna. Men desto roligare att se filmen! Ska tillägga att planen är att se alla filmerna i franchisen för det hör ju som till att man sett dem kan jag tycka.

Överraskande bra får jag lov att säga att den var.  Fördomar, moi? Klart den inte bjöd på några större överraskningar för man förstod ju att de skulle dö en efter en. Sedan tyckte jag det var ganska givet vem som skulle bli kvar mot slutet. Alla tecken pekade nämligen mot en viss person…

Skådespelarna spelade emellanåt lite yxigt och många repliker var uselt skrivna, men helheten får trots allt godkänt. Jag menar, det här är inte en film som bygger på dialog eller är Oscarsmaterial, men den levererar det den ska. Sedan om mina positiva ord beror på nostalgikicken att se en gammal go’ skräckis från 80-talet ska jag låta vara osagt.

Filmen tog rejäl fart iom mammans entré. Tror de sparade det mesta krutet till hennes ankomst. Ska bli kul att se om remaken från 2009 och jag lär se den med nya ögon med originalet färskt i minnet.

Bra musik och jag är barnsligt förtjust i det kända ljudspåret: Ki ki ki, ma ma ma. Snilledrag av kompositören Harry Manfredini som kom på det.