Regi: David O. Russell

Skådespelare: Mark Wahlberg, Christian Bale, Melissa Leo, Amy Adams

År: 2010

Genre: Drama

Sett: 27/2 2011

Längd: 115 min.

Betyg: 4/5

IMDb

Synopsis

Handlar om boxaren ”Irish” Micky Wards osannolika väg fram till världsmästartiteln i lätt weltervikt. Hans Rocky-liknande framgång handleddes av hans halvbror, Dicky. Dicky, som tidigare också var boxare, är Irish tränare efter att han har lyckats vända sitt liv efter att nästa ha knockats av droger och kriminalitet.

Trivia

Baserat på den sanna berättelserna om boxarna, tillika bröderna, Micky Ward och Dicky Eklund.

Darren Aronofsky skulle regisserat filmen, men lämnade den till förmån för Black Swan (2010).

Art Ramalhos gym är i själva verket Lowell West End Gym, där Micky tränade i verkligheten, och gymmet används än idag.

Mark Wahlberg skickade manuset till Martin Scorsese med förhoppningen att han ville regissera filmen, men han tackade nej.

Det var Christian Bales förslag att anlita David O. Russell som regissör. Mark Wahlberg var först tveksam att fråga sin vän om det, men gav med sig då Bale sa att han ville jobba med Russell.

Micky Wards tränare, Mickey O’Keefe, övertalades att medverka i filmen som sig själv.

Mitt omdöme

Boxning gillar jag inte, men jag kan bortse från det (för det mesta, ibland går det inte och filmen tappar mig för en stund) och uppskatta familjedramat som filmen handlar om. Micky som får styrka av nya flickvännen Charlene att stå upp emot familjen och ta sig ur broderns skugga. Mark Wahlberg är ok som Micky, men hamnar i skuggan av de andra som storspelar: Christian Bale, Melissa Leo och Amy Adams. Bara se på Bales hela uppenbarelse, hans kroppspråk, hans hålögda, tomma blick… Och förvandlingen som sker, inte bara hos karaktären, utan även med Bale ju längre filmen lider. Vilken skådespelare. Wow. Han spelar hela registret med bravur och Oscarn för Bästa manliga biroll är redan graverad med hans namn. Melissa Leo spelar mamman och är lika bra som alltid. Amy Adams visar här att hon kan spela annat än en charmig, rosenkindad flicka.

Fotot sitter som det ska och tillsammans med scenografi, rekvisita, makeup och hår förflyttas vi tillbaka till 80-talet.

Filmen får en fyra av mig i betyg och det är framförallt tack vare skådespelarensemblen, för själva storyn är på intet sätt nydanande och här lyckas de inte knocka mig med den. Den delen får godkänt, men inte mer.