Betyg: 3/5
Regi: Christophe Barratier
Skådespelare: Gérard Jugnot, Clovis Cornillac, Kad Merad, Nora Arnezeder
År: 2008
Genre: Drama
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0948535/
Sett: 6/3
En man står anklagad för mord. Det är Pigoil, regissör på Chansonia i Paris. Hans berättelse tar oss tillbaka till nyår 1935 då han får reda på att hans fru är otrogen och Galapiat, den lokala gangstern, stänger ner Chansonia. Några månader senare förlorar han vårdnaden om sin son som får flytta hem till sin mamma. Desperat efter jobb så får han idén att åter öppna Chansonia. Galapiat, som har en bra dag, går med på det. Deras stjärna blir Douce, en ung kvinna som Galapiat får upp ögonen för. Douce i sin tur blir förälskad i Milou, en kvinnokarl och kommunist.
Faubourg är franska för distrikt och filmen utspelar sig i ett icke namngivet distrikt i Paris (engelska titeln är Paris 36).
Förhållandet mellan Douce och Galapiat är baserat på förhållandet mellan Edith Piaf och den franske nattklubbsägaren Louis Leplee som även blev hennes manager.
…
Välgjord film med en scenografi som andas 30-tal i kombination med de mättade färgerna som fotot bjuder på. Behaglig musik som ger en lättsam stämning. Inget att klaga på vad gäller skådespelarna heller som skötte det bra.
Handlingen har sin dalgångar: ibland charmig och underhållande för att i nästa stund släppa greppet om en och låta en glida iväg en stund. Ju längre filmen går desto mer anas att inspiration hämtats från Baz Luhrmans Moulin Rouge vad gäller teatermiljön med dess ’direktör’ och hans svartsjuka gentemot stjärnan och hennes hemliga kärlek. Och faktum är att jag tyckte den här filmen blev bättre mot slutet vad gäller handlingen för vem kan säga nej till en tragisk kärlekstriangel?
Ah, jag tänkte faktiskt på Edith Piaf när jag såg filmen så det gick ju fram rätt bra.
Jag är väldigt förtjust i den här sortens nostalgi tripp och feel good story. Dessutom är den ruskigt snyggt filmad.
Och jag förmodar att musiken faller dig i smaken?
Yes, väldigt bra musik också.
Den ser ju ut att vara en fest för ögon och öron iaf. Oftast har jag lite svårt för den här typen av filmer, just för att jag av någon anledning bara har lyckats att se dom som inte är speciellt bra. Men får jag chansen så ser jag den säkert.
Tack för tipset! Inhandlad, dock ej sedd!
Tror du kommer att gilla den. Den här filmen hade säkert passerat mig förbi om den ej blivit Oscarsnominerad så på så sätt är jag tacksam till denna gala som gör att jag får se filmer som jag annars ej sett. Gäller framförallt de utländska och detta år fanns det många bra med på listan. Jättekul!
Tycker den var absolut sevärd, men hade en del vassa kanter som störde. Dels karaktärerna som var lite väl grovt utmejslade (stereotypiska om jag skall vara elak) och dramaturgin hade tjänat på att stramas till lite. T ex Milous ”kommunistiska” aktivism tedde sig mer som en hobbyverksamhet än ett renodlat engagemang.
Den ogenerade flirten med Luhrmanns film blev lite för mycket – särskilt med den röda ridån. Kan man säga att Barratier tagit fast på färgen i ”Moulin Rouge!”
? Eller rent av kalla den en arbetarklassversion av densamma?
Gillar din benämning ”arbetsklassversion av Moulin Rouge”.
Och Luhrmann kan klappa sig själv på axeln som lyckats inspirera någon så pass. 
Själv störde jag mest på handlingen (manuset) som var ojämn. Men som du noterar: klart sevärd.
Vad tyckte du om musiken?
Musiken var helt OK; men det var särskilt en melodi som stod ut ordentligt, som var riktigt bra och det var ”Enterrée sous le bal”… och så en del Edith Piaf på det, som du är inne på ovan.