Regi: Edgar Wright
Skådespelare: Michael Cera, Alison Pill, Kieran Culkin, Anna Kendrick, Mary Elizabeth Winstead
År: 2010
Genre: Action/Komedi/Fantasy
Sett: 22/1 2011
Längd: 112 min.
Betyg: 4/5
Synopsis
Möt den charmige och arbetslöse Scott Pilgrim. Den 22-årige basgitarristen i det extremt medelmåttiga garagebandet Sex Bob-omb har just mött tjejen i sina drömmar. Bokstavligen. Det enda som står mellan honom och Ramona Flowers är hennes sju onda ex som är på väg för att döda honom…
Trivia
Baserad på serien av Bryan Lee O’Malley. Grafiska element från den används i filmen.
Edgar Wright skrev till Nintendo och lyckades få rättigheten att använda titelmusiken från ”_The Legend of Zelda: A Link to the Past (1991) (VG)_”. Han fick även använda titelmusiken från tv-serien ”Seinfeld” för att förstärka intrycket av en sit-com scen i filmen.
Casa Loma, platsen där Lucas Lee spelar in sin film, är en populär inspelningsplats i Toronto. Fans av ”X-Men” känner säkert igen platsen som professor Xaviers skola i filmerna.
Namnet på Scott Pilgrims band, Sex Bob-Omb, är en referens till Nintendo spelet ”Super Mario Bros. 2 (1988)”. Där förekommer en fientlig karaktär med namnet Bob-Omb.
Mitt omdöme
Äntligen! Efter att ha genomlidit ett gäng halvdana filmer så gör Scott Pilgrim sitt intåg hemma hos mig. 
Tonen sätts direkt och villigt låter jag mig svepas iväg och njuter för fullt varje sekund. Vilket härligt galet tempo och vilken härligt galen film som så elegant mixar serievärlden med spelvärlden inramat i en spelfilm. Wow. Imponerande indeed! Riktigt bra musik som hjälper till att höja känslan och intensiteten. Snyggt filmat och läckra effekter. Mycket bra skådespelare och jag har inget emot Michael Cera som Scott Pilgrim. Och nej, jag har inte läst serien och känner bara igen honom från filmen Juno. Samspelet mellan honom och Kieran Culkin är en njutning att se. Varför det inte blir fullpott beror på det är det smått galna tempot som gör att jag emellanåt kommer av mig en aning. Även den svaga personkemin mellan Cera och hans käresta i filmen, spelad av Mary Elizabeth Winstead, är lite för märkbar. Men jag älskar filmen som är galet underhållande och snygg!
Har – som du förstår – precis själv sett den. Håller med om att det var ett galet tempo, och jag gillar också sättet de införlivar såväl serietidnings- som dataspelsspråken (eller grafiken) i framställningen. Nu är ju inte detta något nytt, men åtminstone en av de bättre när det gäller att blanda olika mediespråk.
Tänkte du på klippningen? Den tyckte jag var oerhört lekfull och skicklig och verkligen ett brott mot allt konventionellt filmberättande – och kändes fräscht.
Sedan är jag nog inte lika lyrisk i mitt i omdöme som du – och det kan nog bero på att det blir ett utstuderat popkulturellt och postmodernistiskt fenomen som den måhända inte riktigt klarar av att leva upp till. Kan det bero på att jag inte läst serien? Kanske. Blir det för mycket av det goda? Kanske. Du uppmärksammar mig på ytterligare en sak som jag inte reagerade på när jag såg filmen – kemin mellan Cera och Winstead. Du har så rätt där. Den är som bäst bristfällig. Sedan börjar jag fundera mer på hennes karaktär Ramona – var inte den onödigt nedtonad och platt, om man jämför med alla andra karaktärer i filmen? Faller de inte på eget grepp där? Där hon själv utgör summan av föredettingarna, men inte har en egen personlighet?
Men det var underhållning för stunden och tekniskt väl framfört, samt väl (över)spelat av ensemblen i stort.
Bra klippning indeed, men ska nog kolla in det lite extra nästa gång jag ser filmen.
Hm. Kan nog ligga något i det du skriver om hennes karaktär. Tydligt när jag nu tänker tillbaka och minns de andra som färgklickar, men henne som en otydlig skugga vid sidan om.
Kul att du blev underhållen när du såg den! Och ja, som du märkte var jag lite mer lyrisk än du.
Tror mycket beror på att den kändes så fräsch och lite annorlunda på något sätt med dess filmteknik och galna tempo (som jag iofs ibland störde mig på). Och sådana här gånger kan jag vara smått förlåtande om små brister uppenbarar sig för jäklar så kul det var att se den! 
Oops. En smiley för varje stycke! Jag som försöker lägga av med den ovanan, alltså att låta di sma gubbarna ta över helt! –>
”Tydligt när jag nu tänker tillbaka och minns de andra som färgklickar, men henne som en otydlig skugga vid sidan om” – oc, ja, ändå bytte hon hårfärg hur många gånger som helst. :-O