Skrattar gott åt din mening i näst sista stycket om de coola nördarna.

Du får väl återkomma när vårkänslorna infunnit sig. Hihi.

Jesse Eisenberg gör enbart en ny framställan av sitt alter ego som han gör i sina andra filmer – så för mig är hans rollframställan väldigt ytlig. Att han sedan framstår som något annat får man tacka Sorkins penna för. Eisenberg levererar hans vassa repliker, vilka är så suveräna att det lyckas dölja det faktumet att Eisenberg inte är särskilt bra själv.

Jag imponeras inte heller av inramningen av domstolsförhandlingar interfolierat av vad som skedde. Det blir hattigt och lyckas inte riktigt skapa substans för endera delen.

Musik och foto är bra – och tekniskt är den oklanderlig.

Håller fullständigt med dig när det gäller Garfield och Timberlake – framförallt Garfield – och att Eisenberg hamnar i skymundan.

Storyn är intressant – men alldeles för pimpad; man tar i alldeles för mycket för att göra nördarna coola och hippa, som om man vill skapa en reklamfilm för Silicon Valley för att locka alla sovrumsnördar ut i världen till de stora företagen.

Slutligen – men det är kanske mer jag som inte fått vårkänslor ännu – så tycker jag att hela grunden till det som sker (att det är den obesvarade kärleken till Erica som är drivkraften) är patetisk.