• Land: Danmark, Norge, Storbritannien
• Regi: Joshua Oppenheimer, anonym, Christine Cynn
• År: 2012
• Genre: Dokumentär
• Sett: DVD 1/3 2014
• Längd: 115 min.

IMDb

Synopsis

En dokumentär med annorlunda grepp om dödspatrullerna i Indonesien som mördade 500 000 kommunister 1965-1966. Regissören Joshua Oppenheimer träffar några av de ansvariga och låter dem själva berätta sin historia genom att göra en film om det.

Trivia

Flera personer inblandade i projektet listas som anonyma då det inte är säkert för dem att avslöja vilka de är.

Några av mördarna som förekommer i dokumentären är s.k film gangsters som säger att de inspirerades till morden av sin kärlek till John Wayne, Marlon Brando eller maffian och amerikanska B-filmer.

Efter en visning i Berlin sa en person att det som Joshua Oppenheimer gjort var som att låta SS-officerare rekonstruera förintelsen. Oppenheimer svarade att det inte alls var detsamma då nazisterna inte har makten idag, men personerna i dokumentären fortfarande skyddas av regeringen.

En Oscarsnominering 2014.

Mitt omdöme

En fruktansvärt obehaglig dokumentär som flera gånger fick mig att undra om det var ett skämt eller på riktigt. Personerna som stolt berättar och visar hur de torterade och mördade människor på 60-talet, gangsters som anlitades av regeringen för att göra sig av med kommunister i landet. Deras kärlek till Hollywood-filmer. Hur dessa personer anses som hjältar och är skyddade av regeringen än idag. Hur de ivrigt tar sig an uppgiften att spela in en film om händelser de var med om och händelser som de orsakade.

Vi får följa Anwar Congo och höra om hur han och hans gäng blev en dödspatrull då de anlitades av militären 1965. Hur de genomförde de brutala morden inspirerade av sina Hollywood-idoler. Hur de kom ut från biografen, dansande av glädje efter att ha sett en film, gick över gatan till en lokal för att tortera och mörda någon. Fortfarande fulla av glädje, som han sa. Samtidigt får vi se en annan bild av honom, hur han förföljs av händelser från det förflutna.

Efter en timme tyckte jag det räckte för det var så obehagligt och absurt att se dessa personer med ett glatt leende berätta om hur de på olika sätt brukade förhöra och mörda människor samtidigt som de diskuterade vilka kläder de skulle ha på sig, hur de skulle agera framför kameran. Obehagligt för dessa personer existerar verkligen och ingen verkar tycka att de gjort något hemskt, tvärtom ses de som hjältar. Absurt, surrealistiskt och obehagligt, men en dokumentär som bör ses.