Regi: Giorgios Lanthimos
Skådespelare: Christos Stergioglou, Michele Valley, Aggeliki Papoulia
År: 2009
Genre: Drama
Sett: 27/2 2011
Längd: 94 min.
Betyg: 2/5
Synopsis
Tre tonåringar hålls instängda på familjens egendom som är omgärdad av högt staket. Föräldrarna har sitt eget sätt att uppfostra barnen och ger dem sin egna, anpassade version av omvärlden. Allt för att kunna hålla barnen i schack.
Trivia
Grekisk film som blev Oscarsnominerad 2011 i kategorin Bästa utländska film.
Engelsk titel: ”Dogtooth”.
Mitt omdöme
Regissören är uppenbart inspirerad av Michael Haneke, både berättarmässigt, men även vad gäller fotot. Obehaglig berättelse, ja visst, men han når inte riktigt fram alla gånger. Ibland tänder det till, men för det mesta står filmen still och stampar på ett ställe. Det som han lyckas bra med är den nakna och osentimentala skildringen av det så kallade livet som barnen lever. Verkligen obehagligt. Särskilt vetskapen om att liknande saker hänt i verkligheten. Godkända skådespelarinsatser. Slutet tycker jag gavs bort alldeles för enkelt.
Lite förvånande, men modigt gjort, att den blev Oscarsnominerad då den inte känns som sådant material.
Du var mer ljummen här märker jag!
För mig var det en oerhört fascinerande berättelse – och kunde även uppleva den som obegaglig till vissa delar. Sedan började jag fundera – mår barnen egentligen dåligt? Det finns inga som helst indikationer på övergrepp – förutom att de avskärmat dem från omvärlden med allt vad det innebär. Frågan är då – om man skall vara riktigt krass – är det synd om dem? Med våra glasögon ser vi det som riktigt inhumant beteende och oförsvarbart; men är det egentligen så enkelt? Jag tycker inte det. Den väcker frågor om existens, omvärldsuppfattning och ansvar… Dessutom: det är när omvärlden tränger sig på som det går – ja, inte riktigt som det ska.
Med detta vill jag självklart inte mena att man ska låsa in sina barn eller avskärma dem från omvärlden – vare sig det är i en gyllene bur eller inte; men det är viktigt att reflektera över det. Det kanske är så att föräldrarna verkligen enbart vill deras bästa – även om det är lite snedvridet uppfostringsansvar. För de far ju egentligen inte illa – till skillnad mot en del verkliga incidenter som vi läser om.
En annan nivå som verkligen kittlade mitt intresse var: språket. Så skört och undflyende det verkligen är. Så oerhört manipulativt verktyg. Vilket får mig att reflektera över det i ett större perspektiv – t ex när det finns människor som tror på det som skrivs i tidningarna. Språk och ord är egentligen en spegling, en skev verbal materialisering, av det sedda och upplevda. Vad är rätt: ordet eller upplevelsen? Vem bestämmer det?
Det jag upplevde drog ner mitt intresse var de grafiska sexscenerna – det fanns det absolut inget behov för. Vi förstår när folk har sex – det behöver inte vara så explicit (som t ex även i Von Triers ”Antichrist”).
Ooops, det blev långt det här.
Jag anade det när du la upp filmen på FB (att vi inte riktigt tyckte detsamma om filmen alltså).
Som alltid lyckas du få ner intressanta synpunkter/reflektioner med små medel.
Visst är det intressant vilket manipulativt verktyg språket egentligen är. Fascinerande och här i filmen blir det smått komiskt samtidigt som man tycker synd om barnen som inte har något annat val än att blint lita på det föräldrarna tutar i dem.
Tankeväckande det du skriver om att mår barnen verkligen dåligt? Sett ur deras perspektiv? Tål att tänkas på.