Betyg: 5/5
Regi: Louie Psihoyos
År: 2009
Genre: Dokumentär
IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1313104/
Sett: 7/3
The Cove inleds i Taiji, Japan, där den före detta delfintränaren Ric O’Barry vill ställa saker och ting till rätta efter att på 60-talet fångat och tränat de fem delfiner som spelade huvudrollen i Tv-serien Flipper. O’Barrys nära relation till dessa delfiner skapade en fascination för havets däggdjur och ledde till en radikal förändring av hans liv.
En dag insåg han att känsliga, intelligenta och självmedvetna djur som är perfekt anpassade till ett liv i havet aldrig mer borde få fångas av människan. Denna övertygelse tog honom till Taiji, en stad som verkar ha skapats enkom för de lekfulla delfinerna längs den japanska kusten. Men i en otillgänglig, glittrande vik omgiven av taggtråd och ”Tillträde Förbjudet”-skyltar, utspelas den mörka verkligheten. Det är här som Taijis fiskare ger sig ut på jakt i skydd av mörkret, drivna av miljarderna från delfinunderhållningsindustrin och den ljusskygga handeln med kvicksilverförgiftat delfinkött. Arbetet är så motbjudande och konsekvenserna för den mänskliga hälsan så långtgående, att de inte skyr några medel för att hemligheten ska förbli bevarad.
O’Barry slår sig ihop med filmskaparen Louis Psihoyos och organisationen Ocean Preservation Society för att ta reda på vad som verkligen pågår i den lilla viken, och varför det angår hela världen.
Regissören och delfinfantasten Luc Besson har distribuerat The Cove i Frankrike och är väldigt engagerad i filmen. Fler kändisar som stödjer filmen är bl a Hayden Panettiere, Ben Stiller, Ken Olin, Bill Pullman, Liev Screiber, Michael Moore och Coldplay.
Kernel Optical, f d Industrial Light and Magic Model Shop, tog fram speciella kamouflerade kameror som såg ut som stenar som hjälpte till att filma vissa scener i filmen.
Vann Oscar för Bästa dokumentär 2010.
…
En Oscarsnominerad dokumentär som tar upp frågan om slakten på delfiner som årligen sker i Taiji, Japan. Fakta: 23 000 delfiner dödas varje år i Japan.
Taiji, Japan är den största försörjaren av delfiner till hela världen. $150,000 per delfin är förtjänsten. Money talks.
Från september till mars jagas delfiner. De tvingar in delfinerna in i en inhägnad bukt där de väljer ut de delfiner de vill ha levande, resten tvingar de in i en mindre bukt bakom klipporna där de slaktar de som blir över.
Teamet kämpar för att lyckas fånga vad som försiggår bakom klipporna men det är inte det lättaste då området (och även de) är under bevakning. Till slut lyckas de en natt placera ut dolda kameror som visar den brutala och grymma slakten. Ja, jag skriver brutal och grym för det är vad det är. Själv klarar jag inte av att se hur de långsamt, en efter en, har ihjäl delfinerna som i panik försöker komma undan. Vattnet blir klarrött av allt blod. Mikrofoner under vattnet förstärker känslan när vi hör hur de låter. Och hur de en efter en tystnar. Fruktansvärt. Riktigt plågsamt att se och höra. Men ändå ack så viktigt att öppna ögonen hos folk, göra alla medvetna om att detta är något som verkligen pågår i detta nu. Så känslosamt och jobbigt att se att jag fick ta en paus här och hämta andan och torka tårarna.
Ytterligare en jobbig scen som visas: Gripande och extremt känslosamt när de visar en dödligt sårad delfin som lyckas ta sig ut från slaktområdet och snabbt försöker simma mot dem, med blodet forsande, tills den till slut inte orkar mer, ger upp och sjunker. Det är mer än jag klarar av och tårarna rinner i sorg och frustration. Var faktiskt tvungen att ta en paus även här.
Fiskarna erbjuds pengar av teamet för att inte fånga delfinerna, men får till svar att det inte handlar om pengar. Det handlar om ’pest control’. Regeringen säger att delfinerna äter upp all fisk så beståndet måste hållas nere…
Ric Barry jobbade på SeaWorld och var den som tränade delfinen Flipper, som alla säkert hört talas om? Efter att filmkarriären var slut flyttades Flipper till en liten bassäng. En produkt som inte längre behövdes. Ric säger att vändningen kom när Flipper dog. Bara gav upp som Ric säger. Efter det bestämde han sig för att ägna sitt liv åt för att alla delfiner skulle få leva kvar i det fria. Som han själv säger: han ägnade 30 år att bygga upp det här och nu ägnar han 30 år att riva det. Säger själv att han var alldeles för naiv som inte förstod hur delfiner i fångenskap har det. T ex får delfinerna medicin då de får magsår pga stress. Känsliga för ljud och i fångenskap som på Sea World är de omgivna av en högljudd publik vilket ökar stressen.
Ja, som ni alla förstår så är det här en känslostark film. Och en pärs att se för någon som mig som inte klarar av att se djur fara illa. I synnerhet dessa fantastiska och intelligenta djur som säkert är medvetna om vad som sker. Samtidigt så vill jag inte blunda för vad som verkligen sker ute i världen så jag tvingade mig själv att se den. Och faktum är att den är ganska lugn att se till en början då de mest ger oss bakgrund och fakta. Sen när de väl kommer in på själva slakten…Well, då börjar det riktigt jobbiga. Och som jag skrev så klarade jag inte riktigt av att se allt utan fick vända bort blicken.
Något annat jag även har svårt är att se vilda djur i fångenskap, därav anledningen till att jag aldrig går till en djurpark. Blir alldeles för ledsen att se alla dessa vackra djur instängda på en sådan liten yta. Deras naturliga beteende nedtryckt. Usch ja.
Nu är jag i starkt behov av en kaffepaus för jag är känslomässigt helt utmattad ärligt talat.
Bra recension. Jag tror att jag avstår ifrån att se dokumentären. Jag vet att den är för viktig för att inte se. Men jag har svårt att se när djur far illa så jag tror tyvärr det skulle bli mer av en negativ upplevelse än en positiv sådan om jag såg den. Men man vet aldrig. Kanske att jag tar mod till mig någon gång.
Ja, det var faktiskt en riktig pärs att ta mig igenom den för den är brutal och jag blir så ledsen över att se djur behandlas så här illa. Särskilt ont gör det när det handlar om delfiner som är så intelligenta och jag tänker hela tiden: hur medvetna är det om vad som händer? Och mitt eget svar är: de vet om vad som händer och vad som väntar dem. Detta gör det än mer jobbigt att se. Jag mådde dåligt i flera timmar efter att ha sett den och bara tanken på den gör mig nedstämd. Och frustrerad för vad kan vi egentligen göra då det är pengar som styr, men även människor som är så avtrubbade känslomässigt och ser inte djur som några levande varelser utan bara som köttstycken som kan behandlas hur som helst.
Brukar själv undvika dylika dokumentärer just för att jag vet att jag mår dåligt av dem och hjälplösheten jag känner. The Cove lär jag aldrig någonsin glömma liksom när jag för flera år sedan såg en dokumentär på tv om den norska säljakten. Usch, så hemsk att se.
Jag minns att jag såg en vidrig dokumentär om den amerikanska köttindustrin för ett tag sedan och den var riktigt upprörande. Jag minns dock inte namnet på den. Ibland undrar man vart mänskligheten är på väg egentligen när man ser hur djur behandlas. En del verkar som du säger, vara totalt avtrubbade. Sedan minns jag en dokumentär som gick på SVT som skildrar hur en slaktares jobb är och även det var svårt att ta sig för, även om det nu gick rätt tillväga. Sedan kan man diskutera i evigheter om hurvida det är rätt att döda och äta upp djur. Själv har jag också, så länge som jag kan minnas, alltid haft svårt för att se hur djur far illa ute i världen. Det kvittar vilket djur det rör, men så fort det handlar om hur människan beter sig mot övrigt levande så berör det och oftast väldigt starkt. Egentligen är det fel, att som mig, ta den enkla vägen ut och blunda lite för problemen. Men det är just den grafiska biten som jag har svårt för. Det är enklare att läsa sig till problematiken och försöka att engagera sig och göra något åt saken, än vad det är att se och höra. Det är ett svårt avvägande det där, ska man se det som är jobbigt med chansen att man har det på ”nät och trumhinnan” för alltid, eller ska man låta bli och försöka att engagera sig på andra sätt.
Det som gör mig lite frustrerad är att det är så många som behöver hjälp, stöd och jag vet inte vilken ända jag ska börja i
Fast efter att ha sett The Cove så känns det nästan som ett måste att på något sätt stödja dem. Försöka förbättra villkoren för delfinerna och i slutändan, förhoppningsvis, sätta på för den grymma slakten. Usch ryser vid tanken på scener i filmen. Burr.
Jag känner precis samma sak. Det jag brukar tänka på är att kolla upp vilka organisationer som redan har det gott ställt så att säga. En del för ju statliga stöd och pengar från andra håll och det dom kanske klarar sig utan att man själv pytsar in 100:- i månaden eller så. Givetvis gör ju ens pengar skillnad i längden, men dom mindre organisationerna som saknar den givna inkomsten som så många andra har, kanske mer förtjänar ens pengar. Som sagt ett svårt avvägande det hela, men visst känner man att man vill vara med och påverka på något sätt. Hellre det än att bara stå och titta på medans det händer och mummla om att man skulle vilja göra något, men…
Ja, men det är svårt att begränsa sig. Helst skulle jag vilja stödja alla men det är en aning orealistiskt skulle jag vilja påstå :p
Jag har åtminstone börjat med att bli isbjörnsfadder vilket jag är mäkta stolt över för de stackarna ligger jäkligt risigt till och tänk vad tråkigt om de försvinner och enbart finns bevarade på museum eller nåt
Bra gjort där att bli isbjörnsfadder.
Själv har jag inte råd med att stödja något just nu, men jag har hjälp flera organisationer tidigare och den senaste var Phoenix Fund – http://www.phoenix.vl.ru/ Men det var ett tag sedan nu.
Ja, har man inte råd så är man ursäktad. Bra att du gjorde det förr och är övertygad om att du lär göra det igen när inkomsten tillåter det.
Ja, jag kommer helt klart att göra det då tillfälle ges. Dels känns det bra för egen del att göra det och sedan vet man ju att det faktiskt gör en skillnad i deras arbete. Iaf dom organisationerna som man känner sig säker på är seriösa.