Betyg: 3/5

Regi: Lone Scherfig

Skådespelare: Carey Mulligan, Peter Sarsgaard, Alfred Molina, Cara Seymore, Olivia Williams, Emma Thompson

År: 2009

Genre: Drama

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1174732/

Sett: 13/2

Om en tonårsflickas stapplande steg in i vuxenvärlden i 60-talets England. Jennys mål är att få tillräckligt bra betyg för att kunna läsa engelska på anrika Oxford. Allt förändras när hon träffar den världsvane, spännande, mystiske och mycket äldre David.

Manus av Nick Hornsby som baseras på självbiografin av den engelske journalisten Lynn Barber. Danska Lone Scherfig har tidigare gjort Wilbur och Italienska för nybörjare.

…

Undermedvetet hade jag nog för höga förväntningar på filmen för nu när jag sett den känner jag mig lite besviken. Var det allt? Alla hyllar Carey Mulligan, ja visst är hon bra, men inte så bra att jag skulle vilja höja henne till skyarna. Lite störde det mig att hon kändes lite för vuxen för att spela 16-åring (hon är 22 år). Intalade mig att rollen är en tjej som är mogen för sin ålder, men lyckades inte övertyga mig själv till 100%.

Peter Sarsgaard tyckte jag inte alls gjorde bra ifrån sig. Väldigt blek och intetsägande må jag säga. Här hade det behövts en person med mer karisma, som hade klarat av att lyfta fram den charmante, världsvane och spännande mannen som får en ung flicka på fall. I stället får vi själva föreställa oss det med basis på hennes drömmande om ett mer spännande liv vilket gör henne mottaglig för hans charm.

När jag ändå är inne på karaktären David passar jag på att nämna att jag tycker manuset haltade gällande honom då vi aldrig fick veta desto mer om honom. Varför frågan om hans hem aldrig kom upp? Nog måste Jenny vara nyfiken på hur han bor, vilja hälsa på hemma hos honom. Känns ju ganska naturligt. Eller? Och vi får några svaga ledtrådar till att det här är inte första gången det händer, att han har ett förhållande med en ung tjej. Det får vi från vännen, Danny och senare även från hustrun. Inte sagt att de ska skriva oss på näsan, men lite mer får de allt lov att bjuda oss på. Blir alldeles för lösa knutar.

Bara negativa saker att ta upp? Nej då. Det bästa med filmen tycker jag är hennes föräldrar, spelade briljant av Alfred Molina och Cara Seymore. En ren njutning att se dem in action. Pappan som i början är helt fokuserad på att dottern ska göra bra ifrån sig i skolan så att hon kommer in på Oxford. Det enda som räknas. Men sen kommer David in i deras liv och förändringen hos pappan träder i kraft och de tidigare planerna är bortglömda. Går så långt att han inte ens bryr sig när Jenny säger att David har friat till henne. Hon undrar själv förvånat varför han inte reagerar mer och inget säger om Oxford. Han menar på att Oxford inte längre behövs då hon kommer bli omhändertagen nu av David. Bah, säger jag, men tyvärr så var det ju förr i tiden: kvinnan behöver bli omhändertagen av en man.

Cara Seymore gör ett bra porträtt av en hemmafru som pysslar om de sina. Inte alltför intelligent, men charmig och kan säga ifrån när situationen kräver det. Första mötet med David kommer standardrepliken från honom att han inte visste att Jenny har en syster. Kunde ha blivit en riktig kalkonscen pga oinspirerad leverans av replik från Sarsgaard, men Cara räddar den helt genom sitt sätt att agera, fnittrar till och vänder  genererat bort ansiktet.

Sedan kan jag inte låta bli att tycka synd om Graham som jag tycker de behandlar väldigt nonchalant. Lite taskigt av Jenny att inte berätta hur det ligger till utan låter honom hoppas fast det är kört. Stackarn gör bort sig vid middagsbordet då Jennys pappa frågar om hans planer inför framtiden. Graham tänker ta ett sabbatsår och resa omkring. Oops, kanske inte det allra mest lysande att säga till en förälder om man vill ha deras godkännande som möjlig kandidat som svärson.

Emma Thompson är ok i rollen som rektor. Får dock ingen större kontakt med henne känner jag. Lärarinnan, spelad av Olivia Williams, får vi en glimt av en skolfröken satt på glasberget så att säga. Kanske själv haft dålig erfarenhet av män då hon reagerar så starkt när hon ser förlovningsringen på Jennys finger? Eller så blir hon bara upprörd vid tanken på att Jenny kastar bort sitt liv på att gifta sig så ung, utan att fullfölja utbildningen. Eller kombinationen av de båda. Men som Jenny själv påpekar, se vad utbildningen lett till för henne själv: sittandes på en skola och rättar prov dagarna i ända. Hur kul är det på en skala?

Tycker att de fick fram på ett bra sätt Jennys längtan efter förändring, hennes drömmar om ett liv långt borta från där hon är nu, till ett exotiskt Frankrike där äventyret väntar. Inte så konstigt att hon faller så lätt för första, bästa man som ger henne en chans att komma undan vardagen. Bra scen när David friar till henne och hon inte säger ja med en gång, ser mer fundersam och tveksam ut. Det var ju inte direkt det hon var ute efter: ett äktenskap med allt vad det innebär. Riskera att sluta som sin mamma. Hemmafru som tar hand om marktjänsten.

Slutet tycker jag blev ett hastverk med Jenny som raskt klarade av examen och började på Oxford. Hann ju knappt andas innan eftertexterna började rulla. Puh.

På tal om eftertexterna fastnade jag av någon outgrundlig anledning för Duffys raspiga röst sjungandes Smoke Without Fire