Regi: Rick Rosenthal

Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Charles Cyphers, Jeffrey Cramer, Lance Guest

År:  1981

Genre: Skräck

Sett: DVD 27/10

Betyg: 2/5

IMDb

Synopsis

Tar vid där Halloween slutade. Samma natt. Michael Myers lurar i grannskapet efter att ha blivit skjuten sex gånger av dr Loomis. Nu har han funnit Laurie Strode på sjukhuset dit hon förts. Och det finns en anledning till att han är ute efter henne…

Trivia

Filmen tar vid där ettan slutade. Och då Jamie Lee Curtis hade kortare hår på 80-talet innebar det att hon fick bära peruk.

Enda Halloween filmen där det tar slut morgonen efter, de andra slutar under Halloween natten.

John Carpenter tackade nej till erbjudandet att regissera filmen, men var kvar som manusförfattare.

Rick Rosenthals version ansågs vara för tam så Carpenter filmade några extra scener  som infogades i filmen trots Rosenthals protester.

En av Carpenters tilläggsscener är den med Lance Warlock som spelar killen som går omkring med en bergssprängare på ena axeln.

Dick Warlocks, som spelar The Shape, båda söner är med i filmen. Billy och Lance Warlock.

Mitt omdöme

Tunnare story än första filmen trots att vi här får förklaringen till varför Myers är ute efter Laurie. (Vilket jag även kom ihåg från tidigare.) Mycket beroende på att fokus ligger mer på att han har ihjäl så många som möjligt på sin väg och själva storyn blir sekundär. Får känslan av ett hafsverk trots att Carpenter själv skrev manuset. Eller ska vi skylla på regissören? Kanske var det Carpenter som inte kunde låta bli att tycka till och gjorde stackars Rosenthal förvirrad?  Halvfärdiga personportätt och några luddiga händelser som man fick gissa sig till. Spänningen försvann då The Shape fick träda fram ur skuggorna. Jag gillar bättre hur han porträtterades i första filmen: som ett mystiskt väsen där vi fick några kusliga glimtar av masken som framträdde i mörkret. Jag är benägen att hålla med om det en god vän till mig påpekade: ”Rick Rosenthal gör ett halvhjärtat försök att emulera Carpenters stil men det faller såklart kort.”

Musiken, som jag älskade i första filmen (Carpenter som ligger bakom den i båda filmerna), faller platt då den används alldeles för generöst och i vissa fall, vid fel tillfällen.

Favoriten är förtexterna med den karaktäristiska musiken (om än i ett för snabbt tempo i mitt tycke) och pumpan som sakta öppnas och en dödskalle framträder (skillnad mot första filmen).

Sedan måste jag ju bara nämna att jag gillar att Romeros ”Night of the Living Dead” får vara med på ett hörn. Även ljudspår från filmen finns med på DVD:n när menyn är framme. ”They’re coming to get you, Barbara!”.  Misstänker att den filmen ligger Carpenter varmt om hjärtat då den även tills viss del var inspiration till hans film Assault on Precinct 13 som jag nyligen såg.

Regi: John Carpenter

Skådespelare: Austin Stoker, Darwin Joston, Laurie Zimmer, Martin West, Tony Burton, Charles Cyphers, Nancy Loomis

År:  1976

Genre: Thriller

Sett: DVD 25/10

Betyg: 4/5

IMDb

Synopsis

Hans lilla dotter dog i korselden i kriget mellan några av Los Angeles fruktade gatugäng. Han sköt ihjäl mördaren och nu är de ute efter honom. Han tar sin tillflykt till Polisstation 13, men den är halvt övergiven och bemannad med några få poliser.

Trivia

John Carpenter ville helst göra en western, men budgeten tillät honom inte att göra den tidsenlig som han ville. I stället gjorde han en modern version av Rio Bravo, en western gjord av hans husgud Howard Hawkes. Han hämtade även inspiration från George Romeros Night of the Living Dead.

Filmens distributörer var ansvariga för den felaktiga titeln (rätt ska vara precinct 9). I Carpenters manus var titeln ”The Anderson Alamo” som han senare ändrade till arbetstiteln ”The Siege”.

Spelades in på 20 dagar.

Musikens huvudtema var inspirerat av Lalo Schifrin’s score till Dirty Harry och Led Zeppelin’s ”Immigrant Song”. Carpenter skapade ett sound som var nytt för tidsepoken och vilket hädanefter kom att känneteckna hans filmer.

Svensk titel blev ”Attack mot polisstation 13″.

Mitt omdöme

Känslostark inledningsscen med ungdomsgänget som fastnar i en fälla och blir nermejade (avrättade) av de ansiktslösa poliserna (bödlarna).  Scenen med den lilla tjejen som blir skjuten är även den väldigt stark och jag kan tänka mig att den rörde upp känslor på sin tid. Än idag är det ovanligt att visa dylika scener på film, känsligt ämne av förklarliga skäl. Handlar ju trots allt om barn.

På ett mycket snyggt sätt vävs tre historier ihop och möts på den gamla polisstationen där händelserna börjar eskalera när den jagade pappan tar sin tillflykt dit undan gänget som förföljer honom. Naket skildrat utan några större känsloyttringar vilket bara förstärker historien. Bra skådespelare som gör ett trovärdigt porträtt av sina karaktärer. Undantag är Nancy Loomis som även medverkade i Carpenters Halloween: hon är ingen bra skådespelerska helt enkelt.

Jag gillar Carpenters musikstil som hjälper till att höja den nervkittlande spänningen som finns i filmen. Jag gillar även flirten med Romeros zombiefilm där folk var instängda i ett hus som var under belägring och ledaren var även där en svart man.

The night he came home!

Regi: John Carpenter

Skådespelare: Donald Pleasence, Jamie Lee Curtis

År:  1978

Genre: Skräck

Sett: DVD 24/10

Betyg: 4/5

IMDb

Synopsis

För femton år sedan mördade Michael Myers brutalt sin syster. Nu, efter att han rymt från ett mentalsjukhus är han tillbaka för att göra om sitt brott igen, och igen, och igen.

Trivia

Spelades in på 21 dagar våren 1978 med en budget på $300 000 plus $20 000 för Donald Pleasence.

Originalmanuset, ”The Babysitter Murders”, utspelar sig under flera dagar. Men för att spara pengar så utspelar sig filmen under en dag och Halloween valdes då den passade perfekt för ändamålet.

Det fiktiva Haddonfield kommer från staden i New Jersey där Debra Hill (manus) gick ut skolan.

Karaktären Sam Loomis är döpt efter en karaktär med samma namn i Hitchcocks Psycho.

Karaktären Laurie Strode fick sitt namn från John Carpenters första flickvän.

Musiken är krediterad ”The Bowling Green Philharmonic”, men den existerar inte. ”Orkestern” är John Carpenter och hans vänner.

Eftersom filmen spelades in på våren fick de använda papperslöv som målades i rätt färger och spreds ut över inspelningsplatsen. För att spara pengar plockades de upp och återanvändes i nästa scen. Och i nästa…

Med den tajta budgeten så fick de köpa den billigaste masken de kunde hitta i en maskeradbutik: en William Shatner ”Kapten Kirk” mask. De sprajade den vit, karvade ut ögonen mer och drog ut några hårtesar.

Filmen som barnen ser på TV är Howard Hanks The Thing from another world. 1982 gjorde Carpenter en remake på den och kortade ner titeln till The Thing.

Michael Myers fick sitt namn efter John Carpenters brittiske distributör som tack för hans entusiastiska stöd för Carpenters Assault on Precinct 13. 1977 inkluderade Myers filmen i London Film Festival där den fick ett otroligt bra mottagande av både press och publik.

Skådespelarna bar sina privata kläder då det ej fanns pengar till inköp av kläder till dem.

Jamie Lee Curtis debut film. Carpenter ansåg att hennes deltagande var den ultimata hyllningen till Alfred Hitchcock som gjorde hennes mamma, Janet Leigh, till en legend iom rollen i Psycho (1960).

Den vuxne Michael Myers spelades av Nick Castle, en gammal kompis till Carpenter. Han var endast där för att se på filminspelningen då Carpenter fick idén att använda honom som Myers för han gillade Nicks längd och hans sätt att gå. Men scenen där vi får en glimt av Myers ansikte är en annan skådespelare, Tony Moran.

Svensk titel blev ”Alla helgons blodiga natt”.

Mitt omdöme

Klassikern från 1978, rysarnas rysare,  av John Carpenter med Jamie Lee Curtis i huvudrollen som The Queen of Scream. Still going strong får jag lov att säga trots alla år som passerat sen dess. Otroligt bra musik som bygger upp stämningen (och spänningen) i scenerna och för storyn framåt. Och jag gillar verkligen sättet de lyckas framhäva Myers ansikte bland skuggorna. Snyggt. Carpenter har även gjort ett bra jobb med att få fram ett vanligt, stillsamt villaområde där tystnaden bara bryts av barnen som knackar dörr: Trick r’ Treat! Föga anar de vad som lurar i skuggorna…

Donald Pleasence är bra i rollen som läkaren som har hand om Myers. Jamie Lee Curtis passar bra som den skötsamma pluggisen som råkar ut för Myers. Dock tycker jag att skådespelerskan som gestaltar väninnan Annie stelt läser replikerna som om hon hade manuset i handen.

När musiken sätter igång och förtexterna sakta rullar… Jag ryser. Så jäkla bra. Älskar musiken!

Och svar ja, jag har sett den tidigare…

Regi: Franck Vestiel

Skådespelare: Clovis Cornillac, Vimala Pons

År:  2007

Genre: Sci-Fi

Sett: DVD 19/10

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

En man vaknar upp i en mörk, fuktig grotta. Han minns varken sitt namn eller vad han gör där. Inte heller vem den döda mannen bredvid honom är. Omgiven av resterna av en underjordisk värld kämpar han för att få tillbaka sitt minne och hitta en väg ut därifrån.

Trivia

Franck Vestiel första film som regissör. Tidigare har han varit assisterande regissör i bl a Dante 01 och Ils (Them).

Franck Vestiel letade länge tills han fann den perfekta miljön för sin film. Det mesta är filmat på plats och mycket lite är filmat i studio. Vilket ställde höga krav på skådespelarna som fick utstå både kyla och fukt under tagningarna.

Mitt omdöme

Fantastisk scenografi, miljöer och foto där den stämningsfyllda musiken, med dess ödesmättade klang, lyfter filmen till högre höjder. Bra skådespelare. Full pott för detta. Det är storyn som drar ner filmen några snäpp, för lättillgänglig är den inte. Lite svår att hänga med i emellanåt, särskilt när de talar franska och mycket händer i bild, men själv har man fullt upp med att hänga med i undertexterna… Men, ska poängteras, jag gillar filmer vars story inte serveras på ett silverfat utan man får lov att tänka till själv. Och det här är en sådan film. Krävs en omtitt för att sy ihop storyn tror jag bestämt.

Regi: Richard Kelly

Skådespelare: Dwayne Johnson, Sarah Michelle Gellar, Miranda Richardson, Seann William Scott, Justin Timberlake

År:  2006

Genre: Komedi/Sci-fi/Fantasy/Drama

Sett: DVD 18/10

Betyg: 2/5

IMDb

Synopsis

Det är den fjärde juli år 2008 och LA står på randen till social, ekonomisk och ekologisk katastrof. Boxer Santaros är en actionhjälte som lider av minnesförlust. Hans liv flätas samman med Krysta Now, en fd porrstjärna som skapat sin egen realityshow, och Roland Taverner, en polis som håller i nyckeln till en förbluffande konspiration i ett land där polismakten får allt större kontroll över befolkningen.

Trivia

Richard Kelly skrev tre serieromaner som en prequel till filmen och lade upp dem på webben. Den tredje kunde läsas strax innan filmen hade premiär.

Richard Kelly (som även skrev manuset till filmen) sa att det är en ”strange hybrid” of the sensibilities of Andy Warhol and Philip K. Dick.

Boxers karaktär i sin bok är Jericho Cane, detsamma som Arnold Schwartzeneggers karaktär i End of Days.

Mitt omdöme

Richard Kelly vill så mycket med den här filmen så han gör krokben för sig själv. Kunde blivit riktigt bra för premisserna fanns där: storyn, fotot, scenografin, kostymerna och karaktärerna. Men någonstans på vägen gick han vilse och blev lite för ivrig för han lyckas aldrig få till en bra balans i filmen. Utan den blir väldigt rörig och ojämn: vissa scener sitter som ett smäck, men överlag så blir man mest förvirrad av kaoset.

Skådespelarinsatserna är även de ojämna, men till stor del kan jag tänka mig att det beror på personregin. Undantaget är Dwayne ”The Rock” Johnson: den mannen är ingen vidare skådespelare. Största överraskningen bjöd Seann William Scott på som visade att han faktiskt kan spela annat än idioter på film.

Kanske är till hjälp om man läst serieromanerna innan man ser filmen?

Nej, vill ni se en film av Richard Kelly så satsa hellre på ”Donnie Darko” som är fullkomligt lysande.

Regi: Xavier Gens

Skådespelare: Timothy Olyphant, Dougray Scott, Olga Kurylenko, Robert Knepper

År:  2007

Genre: Action

Sett: DVD 17/10

Betyg: 3/5

IMDb

Synopsis

En genmanipulerad yrkesmördare med kodnamn ”Agent 47″ eliminerar strategiska mål för en topphemlig organisation. Men när han blir lurad under ett livsfarligt uppdrag blir jägaren plötsligt den jagade – och Agent 47 upptäcker att han är fångad i ett våldsamt spel om liv och död på internationell nivå…

Trivia

Vin Diesel var först påtänkt i rollen som 47.

Baserat på spelet med samma namn. När 47 hoppar in genom fönstret till ett rum där två barn spelar ett spel så är det just ”Hitman: Blood Money”.

Filmen blev försenad då Fox beslutade att plocka bort Xavier Gens mot slutet för att göra om några scener/klippa om dem. Nicholas deToth anlitades för jobbet. Den senare gjorde detsamma med Die Hard 4.0.

Xavier Gens hade planer på en uppföljare som skulle förklara 47s ursprung, men omklippningen av filmbolaget omintetgjorde det.

Inledningsscenen är taget från tv-serien Dark Angel som har en liknade story med genmanipulerade barn som drillas i konsten att döda.

Mitt omdöme

Jag fick upp ögonen för Timothy Olyphant i tv-serien Justified där han imponerade stort. Och det är han som bär det tunga lasset i denna film. Med små medel lyckas han få fram nyanserna i sin karaktär. Framförallt gillar jag scenerna med Nika där man så tydligt ser på hans minspel och blick hans fascination och nyfikenhet på tjejen som lyckas väcka känslor till liv inom honom. Uppenbart att det är något som inte tidigare existerat i hans liv. Jag tycker det är bra att de vävt in en kärlekshistoria som motpol till den för övrigt känslokalla tonen som råder. Bör påpekas att kärlekshistorien är väldigt diskret (men ack så viktig) vilket jag tycker är bra.

Storyn kunde varit lite vassare kan jag tycka. Smått rörig ibland och lite väl många lösa trådar. Visst är det bra att de inte förklarar allt, men lite fler hintar kunde de gott bjudit oss på. Dock var 47:ans bakgrundshistoria tillräcklig och jag är glad att de inte öste på mer där. Vad gäller det sista så tyckte jag väl att inledningen påminde lite väl mycket om tv-serien ”Dark Angel” som jag följde på den tiden det begav sig.

Inget att klaga på direkt vad gäller fotot. De fick till det ganska snyggt med actionscenerna. Några bättre än andra. Tack och lov blev det inte alltför utdragna scener där de slogs för de har en tendens att tråka ut mig.

Gillar musiken. Framförallt ”Ave Maria” som framförs på ett ypperligt sätt.