Nu är jag nyfiken på att se om filmen med dina kommentarer i åtanke för det är ju helt klart intressant (men jag gillar fortfarande filmen

Vad jag syftar på här att är att landet eller naturen med dess suspekta boende individer blir ytterligare ett hot som den stackars medelklassfamiljen måste värja sig emot (bland alla andra vardagliga curling-förälder-bekymmer). Det har blivit så extremt formaliserat att det nästan ses som en varningstext: kanske man rent av ska sätta upp en trafikskylt ”Besök på landet är förenat med livsfara, Åk iväg på egen risk!” Visst, det har förekommit förr (70-talet t ex), men inte i denna utsträckning. Trenden har vänt; tänk på alla de filmer under 80- och 90-talen, då storstadsmänniskan på besök på landet blev ett hot. Nu är det definitivt tvärtom… kan lägga ut texten ännu mer med otaliga filmexempel.

Och ja, vi kan gott konstatera att vi tycker väldigt olika därför desto intressantare att läsa vad du tyckte. Men jag hänger inte riktigt med i det du skriver om medelklassen (mänskligheten), att en börda läggs på dem med denna film?

Varsågoda – del 413 i filmserien Civilization Check Out (även kallad Middleclassangst Memoirs). Intet nytt framför projektorlampan med andra ord. Visst kan jag också fascineras, skrämmas och äcklas av filmer som tematiskt handlar om hillbilly horror, white trashers eller av inavel genetiskt missformade släktingar som skördar liv som om det vore vin på en spansk grisfest á la civiliserad charter. Till en viss gräns. Men när den här typen av onyanserad skräck blir en formel för att ytterligare lägga en börda på den stackars finanskrisdrabbade medelklassen med sina huslån, sin stress att upprätthålla en civiliserad fasad, sin uppfostringsångest, Volvo och hur man skall hinna hem till Let’s Dance, så måste någon ställa sig upp till deras försvar. Det är synd om medelklassen (det vill säga mänskligheten) och de behöver inte denna typ av prövningar. De har fullt upp med att införliva Jonas Gardell i sina politiskt korrekta medvetanden.

Jo, filmens antagonister är obehagliga i all sin naiva våldsamhet, men det räcker inte riktigt till ändå. Det beror på många saker. Dels den fullständigt uppenbara kontrasten mellan förskolläraren Jenny och barnen och de ungdomar hon sedan möter (för att inte tala om dikotomin stad och natur och inte i sedvanligt motsatsspel, minns att vi talar med civilisationens röst nu), men också att Mannen krossar Kvinnans utveckling genom att regrediera henne tillbaka till köket (företrädesvis) genom våld och smuts. Det är skrämmande att så många filmer tematiserar en slags tillbakagång, eller ett straff, av den jämställda Kvinnan. Nu gör sig tyvärr inte en analys av det inom detta korta utrymme.

Dessutom blir vissa scener så hysteriskt löjliga, så pass att man faktiskt börjar fnissa okontrollerat. Till exempel när Jennys pojkvän Steve mitt i allt elände skall börja bedyra sin kärlek.

Jag hoppas att vi med Eden Lake sett kulmen (men allra helst slutet) av verk inom genren ”nu plågar vi och skitar ned kvinnor så mycket vi bara kan för att lära dem en läxa”. Härnäst homo horror eller gay gore…?