Sedan förstår jag inte att man opponerar sig mot benämningen gangsterfilm. Här finns gangsterklichéer, så att det räcker och blir över. Inramningen skiljer sig inte heller nämnvärt – förutom att det även finns en algerisk mostståndsrörelse. Finns klichéerna, så spelar det ingen roll vilket ramverk det är – motivbilden är fortfarande densamma.

Kvinnoporträtten – såväl mamman och Messaouds fru som Hélène – är endimensionella.

Storyn tappar fotfästet och vet inte riktigt var den ska stå, så fokus verkar vara att framstå som hipp. Sålunda är kostym och foto – som du också menar – bra.