Hm. Kan nog ligga något i det du skriver om hennes karaktär. Tydligt när jag nu tänker tillbaka och minns de andra som färgklickar, men henne som en otydlig skugga vid sidan om.

Kul att du blev underhållen när du såg den! Och ja, som du märkte var jag lite mer lyrisk än du. Tror mycket beror på att den kändes så fräsch och lite annorlunda på något sätt med dess filmteknik och galna tempo (som jag iofs ibland störde mig på). Och sådana här gånger kan jag vara smått förlåtande om små brister uppenbarar sig för jäklar så kul det var att se den!

Tänkte du på klippningen? Den tyckte jag var oerhört lekfull och skicklig och verkligen ett brott mot allt konventionellt filmberättande – och kändes fräscht.

Sedan är jag nog inte lika lyrisk i mitt i omdöme som du – och det kan nog bero på att det blir ett utstuderat popkulturellt och postmodernistiskt fenomen som den måhända inte riktigt klarar av att leva upp till. Kan det bero på att jag inte läst serien? Kanske. Blir det för mycket av det goda? Kanske. Du uppmärksammar mig på ytterligare en sak som jag inte reagerade på när jag såg filmen – kemin mellan Cera och Winstead. Du har så rätt där. Den är som bäst bristfällig. Sedan börjar jag fundera mer på hennes karaktär Ramona – var inte den onödigt nedtonad och platt, om man jämför med alla andra karaktärer i filmen? Faller de inte på eget grepp där? Där hon själv utgör summan av föredettingarna, men inte har en egen personlighet?

Men det var underhållning för stunden och tekniskt väl framfört, samt väl (över)spelat av ensemblen i stort.