Var den ok eller överraskande bra?

Har du sett Twilight-filmerna?

En säregen resa in i bröderna Coens metafysiska värld, där de ogenererat visar upp det judiska communityts totala tro på att lycka inte finns och allt så småningom – oavsett förutsättningar – bokstavligt talat går åt helvete. Det är bara fråga om elände och katastrofer som avlöser varandra – just wait and see. Från första scenen som utspelar sig drygt hundra år innan de övriga scenerna tar vid under 1960-talet: där en ”dybbuk” (från judisk folktro: en själ från en död person som intar en annan levande person) kommer på besök i en familjs lilla skjul och vad som olyckligt inträffar där. Man skulle kunna tro att detta skulle vara upptakten och orsaken till alla de sanslösa missräkningar i livet som Larry Gupnak (lysande Michael Stuhlbarg) råkar ut för något sekel senare, men då tar man miste. Inledningsscenen för mig är egentligen en fotnot till hela den judiska sinnevärlden som sådan.

Det är modigt och oerhört fascinerande; och jag måste nog tillstå att jag undrade stillsamt flera gånger: är det okey att skratta? Naturligvis är det det, för denna svartsyn som präglar filmen är trots allt rätt förlösande, men det är inte lätt att ta det till sig – och det beror i mångt mycket på den offerbild som judar många gånger låter sig appliceras med och ofta själva förmedlar (utan att jag för den skull negligerar deras historia).

Larry tvingas möta otaliga katastrofer i sitt liv, där han bland annat måste inse att frun har inlett en affär med en rival på universitetet; sonen är mobbad; en student hotar med en stämning; dottern har konstiga beteenden för sig i badrummet. Mitt i allt detta kaos vänder sig Larry, som den man av tro han verkligen är, till olika rabbis för att få svar på, eller snarare hjälp med, sina vedermödor. Likt påven svävar de ut i vansinniga aforismer och metaforer samt anekdoter, som ter sig fullständigt vansinniga och orimliga, säkerligen även för de religiöst insatta. För Larry bli dessa verbala diaréer ingen förlösning eller väg ut ur katastrofen – och han blir alltmer tvivlande och frågar sig varför han drabbas av detta. Allt löser sig så småningom – eller gör det verkligen det…?

Denna film var Stockholm Filmfestival 2009’s Surprisefilm – avsevärt mer intelligentare val än 2008 års outhärdliga ”Twilight”.

Här kommer en liten hint.

Jag tycker att den var okej (med viss reservation). Betyget landar väl på 2.5~3 av 5. Hela biten med prologen och vad den fyller för funktion är intressant. Om den nu fyller en funktion, jag är inte så säker på det.