Jag är per automatik allergisk mot skildringar av krigen i Irak. Jag tror att det har att göra med att jag främst nästan blir matad med nyheter om detta nästan varje dag. Det är svårt att inte färgas av allt som sägs i media. Sedan brukar oftas den här typen av filmer ur USAs pov vara väldigt patriotiska och därmed extremt enerverande.

Det här är nog en av få skildringar som jag har sett och som inte är speciellt patriotisk alls. Vilket understrycker att Kathryn Bigelow är en av dom bättre Independent-regissörerna i USA.

Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva om filmen, men jag väljer att skriva under på det mesta av det som du skriver och lägger avslutningsvis till att filmen är riktigt, riktigt bra.

Det här är helt klart en film som jag skulle vilja se om jag får chansen till det. Vi får se. Trots att jag inte har sett den än, så gillar jag att den har fått så många Oscarsnomineringar och således har chansen att ta hem en eller flera statyetter i dom finare kategorierna. Vi får väl se hur det blir med den saken.